Filosofen på tronen vågar sig på ett valmanifest så här två dagar före valet.
Det är av yttersta vikt att vi bygger upp en samhällssolidaritet i vårt samhälle. Människor måste i högre grad känna sig delaktiga i ett samhällsbygge och få en upplevelse av att det samhälle i vilket de lever och verkar inte är något man kan ta för givet, utan något man tillsammans skapar.
Det är av yttersta vikt att vi, långt innan de fossila bränslena sinar och innan de förstör vår atmosfär i så hög grad att levnadsbetingelserna på jorden allvarligt försämras, ställer om vårt samhälle till ett samhälle byggt på hållbarhet och minskad konsumtion.
Det är av yttersta vikt att vi bygger ett samhälle som är rättvist och jämlikt. De ökande orättvisorna, den allt större ojämlikheten i vår tid måste bekämpas. Alla vetenskapliga undersökningar är tydliga, en ökad jämlikhet leder till ökad lycka för alla, även för dem som får dela med sig och stå tillbaka.
Det är av yttersta vikt att vi bygger ett samhälle för alla, där alla får vara med, där det finns utrymme för det oliktänkande, det udda, det annorlunda, där det finns tolerans och frihet att verka och leva.
Lätt som en plätt, eller hur?
fredag 12 september 2014
lördag 30 augusti 2014
En mörk värld
- Världen är så mörk nu, sa Krilon. Det är av yttersta vikt att människor samlas i kretsar och talar öppet med varandra, talar utan lögn, söker sanningen utan att tänka på hot om straff eller lockande löften om belöning och ära. Det är av ytterst vikt att (vi) samtalar om friheten och rätten, att vi behandlar de höga filosofiska och moraliska problemen som vi kan det, att vi sysslar med världens politiska läge, att vi lägger den tyngd, vi kan ha, i vågskålen. Om vi bara är ett milligram så är vi i alla fall ett milligram. Det är av yttersta vikt att vi inte förråder de stora tänkarna, moralisterna och konstnärerna genom att glömma bort deras tankar eller genom att inte ha deras verk i minnet. Verken och tankarna vilar i oss, vi måste nalkas dem med öppna sinnen och förvalta dem. Det är på oss, alltså på grupper och kretsar som liknar vår, som hela världens framtid beror. Det är därför av yttersta vikt att vi inte förlorar varandra.
Eyvind Johnson skrev böckerna om Krilon under andra världskriget, mitt under brinnande krig, just när nazistvänligheten var som störst under första halvan av kriget då tyskarna fortfarande vann seger efter seger. Men tankarna känns otäckt aktuella idag, i denna värld som både blir allt mer övervakad, allt mer ironisk, cynisk och propagandistisk, och där nazismen och rasismen återigen visar upp sitt fula tryne.
torsdag 7 augusti 2014
Carpe Diem
Sommaren går och inga inlägg blir skrivna. Kanske är man fångad av nuet, tänker jag, lever så intensivt att reflektionen uteblir, att viljan att se på det som händer utifrån saknas. Man följer tidens ström, flyter med och är väl... lycklig?
Så många böcker och självhjälpsböcker har skrivits om hur lyckan finns i detta att fånga dagen, att leva i nuet, att inte låta sig oroas av framtid eller historia. Att leva i nuet är förstås fullkomligt omöjligt, men ändå något vi alla erfarit. Det låter kanske motsägelsefullt, men anledningen till att dessa teorier slår an en sträng hos oss är att de refererar till en erfarenhet vi redan har.
Alla har någon gång haft just upplevelsen av att sluta leva i nuet, den där punkten när nuets övermakt tog slut, när reflektionen stötte till, när den intensiva upptagenheten av det förhandenvarande upphörde. Och de allra flesta gånger är det en slags sorgsen upplevelse, för när man ser tillbaka på den tidsrymd i vilken man var fångad nuet framstår den oftast som lycklig, som en plats där man befann sig i ett flow, en rytm, en självklarhet. För en gång skull visste man sin plats i universum.
Att veta att man lever i nuet är en slags självmotsägelse, därför att då har en reflekterande dubbelhet tillstött, då är man där och samtidigt inte där. Man både upplever sitt nu och upplever att man upplever sitt nu. Därför är det så med lyckan, att det är först efteråt man vet att man hade den. Det är först efteråt vi vet att vi har levat i nuet.
Men att ständigt leva i nuet, är det ens önskvärt? Är det inte just upplevelsen av saknaden av att leva i nuet, eller växelspelet mellan uppgående i nuet och självreflektion som är själva grejen? Vill vi ens vara lyckliga jämt? Vill vi vara upptagna av det förhandenvarande hela tiden?
Teorier om mindfulness handlar som jag förstår det om en slags omsorg om tingen, en slags koncentration som vi lättar tappar i vår splittrade verklighet. Det är gott så. Zenbuddhismen handlar om att fullkomligt gå upp i det man gör, att inte göra något annat än att äta när man äter, måla när man målar, älska när man älskar, läsa när man läser. Se på liljorna på marken, sa Jesus, de oroar sig inte, de är bara sig själva. Kan du med din oro lägga en enda dag till ditt liv?
Allt detta är vackra tankar och visar att traditioner finns i både österländskt och västerländskt tänkande när det gäller frågan om att fånga dagen. Att i högre grad nå den plats där man visar omsorg om tingen är önskvärt. Att motarbeta den stress och jäkt som splittrar vår tillvaro är nödvändigt. Men låt oss både ha tid för dagar där vi fylls av nuet och dagar där vi reflekterar och tittar bakåt och framåt. Var sak har sin tid.
Så många böcker och självhjälpsböcker har skrivits om hur lyckan finns i detta att fånga dagen, att leva i nuet, att inte låta sig oroas av framtid eller historia. Att leva i nuet är förstås fullkomligt omöjligt, men ändå något vi alla erfarit. Det låter kanske motsägelsefullt, men anledningen till att dessa teorier slår an en sträng hos oss är att de refererar till en erfarenhet vi redan har.
Alla har någon gång haft just upplevelsen av att sluta leva i nuet, den där punkten när nuets övermakt tog slut, när reflektionen stötte till, när den intensiva upptagenheten av det förhandenvarande upphörde. Och de allra flesta gånger är det en slags sorgsen upplevelse, för när man ser tillbaka på den tidsrymd i vilken man var fångad nuet framstår den oftast som lycklig, som en plats där man befann sig i ett flow, en rytm, en självklarhet. För en gång skull visste man sin plats i universum.
Att veta att man lever i nuet är en slags självmotsägelse, därför att då har en reflekterande dubbelhet tillstött, då är man där och samtidigt inte där. Man både upplever sitt nu och upplever att man upplever sitt nu. Därför är det så med lyckan, att det är först efteråt man vet att man hade den. Det är först efteråt vi vet att vi har levat i nuet.
Men att ständigt leva i nuet, är det ens önskvärt? Är det inte just upplevelsen av saknaden av att leva i nuet, eller växelspelet mellan uppgående i nuet och självreflektion som är själva grejen? Vill vi ens vara lyckliga jämt? Vill vi vara upptagna av det förhandenvarande hela tiden?
Teorier om mindfulness handlar som jag förstår det om en slags omsorg om tingen, en slags koncentration som vi lättar tappar i vår splittrade verklighet. Det är gott så. Zenbuddhismen handlar om att fullkomligt gå upp i det man gör, att inte göra något annat än att äta när man äter, måla när man målar, älska när man älskar, läsa när man läser. Se på liljorna på marken, sa Jesus, de oroar sig inte, de är bara sig själva. Kan du med din oro lägga en enda dag till ditt liv?
Allt detta är vackra tankar och visar att traditioner finns i både österländskt och västerländskt tänkande när det gäller frågan om att fånga dagen. Att i högre grad nå den plats där man visar omsorg om tingen är önskvärt. Att motarbeta den stress och jäkt som splittrar vår tillvaro är nödvändigt. Men låt oss både ha tid för dagar där vi fylls av nuet och dagar där vi reflekterar och tittar bakåt och framåt. Var sak har sin tid.
lördag 14 juni 2014
Drömelvan
Filosofen på tronen ansluter till den allmänna fotbollshysterin. Medan världen går in i ett tillstånd av fantastisk eskapism funderar undertecknad på vilka spelare Aristoteles hade gillat.
För att vara en storartad fotbollsspelare hade Aristoteles krävt egenskaper som ledarskapsförmåga, moralisk rättrådighet, avsaknad av vilja att fuska sig till fördelar. De verkligt stora spelarna hade varit kämpar som inte viker ner sig, laglojala föredömen som hade väglett sina lagkamrater till stordåd. De hade inte klagat på domaren annat än när uppenbara orättvisor hade skett, de hade kunnat bära både framgång och nederlag på ett ödmjukt sätt.
Skulle vår egen Zlatan ha platsat? Han har förvisso en del av de egenskaper som krävs, ledarförmågan, viljan att försöka lyfta sina lagkamrater och liknande. Men han gnäller också ofta på dem, visar sitt missnöje och sätter sig själv framför laget. Men han har ändå ju längre karriären har gått närmat sig Aristoteles dygder, men är ännu inte där.
Med reservation för att alla spelare inte når upp till alla egenskaper formerar Filosofen på tronen följande drömelva:
Casillas
Thuram, Mellberg, Hyypiä, Maldini
Kuyt, Gerrard, Socrates, Zanetti
Forlan, van Basten
För att vara en storartad fotbollsspelare hade Aristoteles krävt egenskaper som ledarskapsförmåga, moralisk rättrådighet, avsaknad av vilja att fuska sig till fördelar. De verkligt stora spelarna hade varit kämpar som inte viker ner sig, laglojala föredömen som hade väglett sina lagkamrater till stordåd. De hade inte klagat på domaren annat än när uppenbara orättvisor hade skett, de hade kunnat bära både framgång och nederlag på ett ödmjukt sätt.
Skulle vår egen Zlatan ha platsat? Han har förvisso en del av de egenskaper som krävs, ledarförmågan, viljan att försöka lyfta sina lagkamrater och liknande. Men han gnäller också ofta på dem, visar sitt missnöje och sätter sig själv framför laget. Men han har ändå ju längre karriären har gått närmat sig Aristoteles dygder, men är ännu inte där.
Med reservation för att alla spelare inte når upp till alla egenskaper formerar Filosofen på tronen följande drömelva:
Casillas
Thuram, Mellberg, Hyypiä, Maldini
Kuyt, Gerrard, Socrates, Zanetti
Forlan, van Basten
onsdag 28 maj 2014
Om sakernas tillstånd
I vilken slags känsla lever jag? Den dominerande känslan är sorg. Varje dag, varje stund, känner jag en djup och hemsk förtvivlan över sakernas tillstånd. Vad jag ser är en mänsklighet som gått vilse och som inte har verktygen att hitta tillbaka till sig själv. Vad jag ser är en planet som sakta men säkert blir alltmer förorenad och obeboelig. Vad jag ser är djurarter och ekosystem som förintas och som för alltid går förlorade. Vad jag ser är hav som försuras, regnskogar som huggs ner och åkermark som förgiftas. Vad jag ser är orättvisor som växer och en girighet som överskuggar allt.
Allt detta sker trots att vi är medvetna om att det är fel. Det oerhörda ligger just i detta, att vara medveten om att rörelsen går åt fel håll, oförtrutet, med oförminskad hastighet, trots att vi alla vet att vi borde vända om. Den snälla tolkningen är att jämföra det hela med de där musikerna som fortsatte att spela på Titanic ända till slutet. Låt oss åtminstone sjunka till musik. En mer rimlig tolkning är nog jämförelsen med bödeln, någon måste hålla i yxan för att upprätthålla systemet. Att just vi fick göra det smutsiga dödandet har bara att göra med att vi är den generation vi är.
På 200 år har vi tänkt att elda upp olja och gas i vilken ligger koncentrerad 90 miljoner års fotosyntes. Vi är människorna på kanten, de sista av ett slag.
Vi har en natur inom oss, väl exploaterad och granskad av en reklamindustri som vet precis hur den eggar de mest primitiva egenskaperna i vår lillhjärna, ett belöningssystem, en aggressivitet, en längtan efter gemenskap, status och sex. Drifter, ofta bortanför vår kontroll, manipulerbara, så lätta att reta.
Vi har en kultur utom oss, runt oss, kring oss, som byggde ett system som förstod att det bästa sättet att få människan dit den ville var att behålla henne i ett tillstånd av längtan. Ge henne, inte en belöning, men ett löfte om belöning, inte någon att slå, men en längtan efter att slå, inte sex, men låt henne ständigt längta. Och så fick vi den otillfredsställda jagande hungriga människotypen, girig, sökande, på väg mot pengar, makt, våld, status och sex.
Men det gick inte att hålla alla där, någon måste också lyckas, någon måste också få leva det primitiva livet där alla begären blev tillfredsställda, och så fick vi hedonismen, den ytliga njutningslystnaden, som förebild, och den sipprade ner i allt större befolkningslager, åtminstone i den rika världen, den blev till Paradise Hotel och Big Brother, det moraliska morasets yttersta utmarker.
Så när vi nu står inför mänsklighetens största utmaning, att rädda planeten från dess undergång, att betala 200 års städräkning, att ställa om, att byta fot, att se sanningen i vitögat, då är vi sämre förberedda än någonsin. Då är människan på väg mot en allt större moralisk förslappning, en allt större bortskämdhet och en allt större oförmåga att hantera sin egen natur.
Visst, vi håller oss själva i schack med dieter och träning, vår förmåga till sublimering är grandios, vi lever hela tiden alltmer i en metavärld, där ingenting är det det är, utan allt är en version av det det är. Vi räddar inte regnskog, men vi känner en som räddar regnskog, vi har sett en film om regnskogens skövling och blivit rättmätigt förfärade, vi skövlar väl inte regnskog, var det palmolja i kexen? Allt är hela tiden något annat än det är, den goda kraften är bortkollrad, den onda kraften bjuder in till ännu en fest, så varför inte? Förmågan att stå med ett ben i varje läger är vår bästa sportgren.
Att leva i ett samhälle utan att vara förankrad i detta samhälle är en enorm sorg. Att leva i ett samhälle där själva grundvalarna för hur man lever är förfrämligade och förfrämligande är en enorm sorg. Att leva i ett samhälle där man är en främling inför det rådande, inför det sociala, inför det normala, är en sorg och en ensamhet.
Det är inte min avsikt här att döma människorna. Vi är alla både offer och bödel. Ingen lever på ett sådant sätt att den kan kalla sig oskyldig. Insikten om detta är ett första steg. Men det finns en hopplöshet inbyggd i systemet för den som vill försöka förändra, eftersom förändringen inte kan ske annat än genom en maktkamp som känns oöverstiglig, dels därför att de som har makten i samhället idag knappast kommer släppa ifrån sig den frivilligt, och dels därför att de inte kommer släppa den ifrån sig utan att ta till våld, något de behärskar mycket bättre än de som ifrågasätter systemet.
Så den goda ansatsen fallerar redan i portgången. De goda ansatserna visar upp en monumental oförmögenhet att verkligen förändra helheten. Vindkraftverk kommer inte att lösa koldioxidmålen. En våldtäktslagstiftning kommer inte att krossa de patriarkala strukturerna. De låter oss hållas. Terapi för dystra själar. Och så odlar vi lite, mest för det egna samvetets skull. Och moroten är god, smakar av jord och värld. I den stunden kan man fröjdas.
Vad bör göras? Vi som delar denna sorg bör kanske tala om den. Lite oftare. Då kanske vi kommer på något som ännu inte har tänkts.
Allt detta sker trots att vi är medvetna om att det är fel. Det oerhörda ligger just i detta, att vara medveten om att rörelsen går åt fel håll, oförtrutet, med oförminskad hastighet, trots att vi alla vet att vi borde vända om. Den snälla tolkningen är att jämföra det hela med de där musikerna som fortsatte att spela på Titanic ända till slutet. Låt oss åtminstone sjunka till musik. En mer rimlig tolkning är nog jämförelsen med bödeln, någon måste hålla i yxan för att upprätthålla systemet. Att just vi fick göra det smutsiga dödandet har bara att göra med att vi är den generation vi är.
På 200 år har vi tänkt att elda upp olja och gas i vilken ligger koncentrerad 90 miljoner års fotosyntes. Vi är människorna på kanten, de sista av ett slag.
Vi har en natur inom oss, väl exploaterad och granskad av en reklamindustri som vet precis hur den eggar de mest primitiva egenskaperna i vår lillhjärna, ett belöningssystem, en aggressivitet, en längtan efter gemenskap, status och sex. Drifter, ofta bortanför vår kontroll, manipulerbara, så lätta att reta.
Vi har en kultur utom oss, runt oss, kring oss, som byggde ett system som förstod att det bästa sättet att få människan dit den ville var att behålla henne i ett tillstånd av längtan. Ge henne, inte en belöning, men ett löfte om belöning, inte någon att slå, men en längtan efter att slå, inte sex, men låt henne ständigt längta. Och så fick vi den otillfredsställda jagande hungriga människotypen, girig, sökande, på väg mot pengar, makt, våld, status och sex.
Men det gick inte att hålla alla där, någon måste också lyckas, någon måste också få leva det primitiva livet där alla begären blev tillfredsställda, och så fick vi hedonismen, den ytliga njutningslystnaden, som förebild, och den sipprade ner i allt större befolkningslager, åtminstone i den rika världen, den blev till Paradise Hotel och Big Brother, det moraliska morasets yttersta utmarker.
Så när vi nu står inför mänsklighetens största utmaning, att rädda planeten från dess undergång, att betala 200 års städräkning, att ställa om, att byta fot, att se sanningen i vitögat, då är vi sämre förberedda än någonsin. Då är människan på väg mot en allt större moralisk förslappning, en allt större bortskämdhet och en allt större oförmåga att hantera sin egen natur.
Visst, vi håller oss själva i schack med dieter och träning, vår förmåga till sublimering är grandios, vi lever hela tiden alltmer i en metavärld, där ingenting är det det är, utan allt är en version av det det är. Vi räddar inte regnskog, men vi känner en som räddar regnskog, vi har sett en film om regnskogens skövling och blivit rättmätigt förfärade, vi skövlar väl inte regnskog, var det palmolja i kexen? Allt är hela tiden något annat än det är, den goda kraften är bortkollrad, den onda kraften bjuder in till ännu en fest, så varför inte? Förmågan att stå med ett ben i varje läger är vår bästa sportgren.
Att leva i ett samhälle utan att vara förankrad i detta samhälle är en enorm sorg. Att leva i ett samhälle där själva grundvalarna för hur man lever är förfrämligade och förfrämligande är en enorm sorg. Att leva i ett samhälle där man är en främling inför det rådande, inför det sociala, inför det normala, är en sorg och en ensamhet.
Det är inte min avsikt här att döma människorna. Vi är alla både offer och bödel. Ingen lever på ett sådant sätt att den kan kalla sig oskyldig. Insikten om detta är ett första steg. Men det finns en hopplöshet inbyggd i systemet för den som vill försöka förändra, eftersom förändringen inte kan ske annat än genom en maktkamp som känns oöverstiglig, dels därför att de som har makten i samhället idag knappast kommer släppa ifrån sig den frivilligt, och dels därför att de inte kommer släppa den ifrån sig utan att ta till våld, något de behärskar mycket bättre än de som ifrågasätter systemet.
Så den goda ansatsen fallerar redan i portgången. De goda ansatserna visar upp en monumental oförmögenhet att verkligen förändra helheten. Vindkraftverk kommer inte att lösa koldioxidmålen. En våldtäktslagstiftning kommer inte att krossa de patriarkala strukturerna. De låter oss hållas. Terapi för dystra själar. Och så odlar vi lite, mest för det egna samvetets skull. Och moroten är god, smakar av jord och värld. I den stunden kan man fröjdas.
Vad bör göras? Vi som delar denna sorg bör kanske tala om den. Lite oftare. Då kanske vi kommer på något som ännu inte har tänkts.
tisdag 27 maj 2014
Aristoteles analyserar valet
Aristoteles var mannen som hittade på att alla som ska övertyga någon om något måste övertyga med olika medel. Han myntade begreppen ethos, logos och patos. Dessa termer kan verka svårförståeliga idag, men om man översätter dem till modern svenska blir det ungefär dygd (= moralisk hållning), förnuft och känsla.
Så om vi låter Aristoteles analysera valet, hur försökte de olika partierna övertyga sina väljare om sin egen förträfflighet? Väl medveten om att användandet av värdeord på ett sådant här sätt är en högst subjektiv historia görs här ändå ett enkelt försök.
Moderaterna
Förnuft: Vi gör så den fria marknadsekonomin fungerar!
Känsla: Det är kring oss Europa snurrar.
Dygd: Den osynliga handen gör även den girige god.
Folkpartiet
Förnuft: Å ena sidan och å andra sidan, vad du än säger så håller vi med.
Känsla: Hela Europa ska leva!
Dygd: Frihet men med ansvar, alltså vi bestämmer vilken sorts frihet, om ni förstår...
Centerpartiet
Förnuft: Vi slåss för en lagstiftning som är vettig när det gäller matproduktion.
Känsla: Och vi vet vad vi säger för vi har matjord i fickorna.
Dygd: Grisar med knorr på svansen är lyckliga grisar.
Kristdemokraterna
Förnuft: Titta på honom, en klok reporter.
Känsla: Visst skulle du köpa en begagnad bil av honom?
Dygd: Vi är kristna, vi har alla. Är man kristen är man dygdig, det är ju självklart.
Miljöpartiet
Förnuft: Titta på oss, vi för realpolitik i parlamentet.
Känsla: Det är vi som är framtiden!
Dygd: Ansvar och omsorg om vår planet.
Feministiskt initiativ
Förnuft: Lika lön för lika arbete.
Känsla: Det är nog nu, det är 2014!
Dygd: Kvinnligt = mjukt, vi är snälla människor.
Socialdemokraterna
Förnuft: Jobben, jobben, jobben.
Känsla: Jobben, jobben, jobben. Det var så vi byggde Sverige, det är så vi bygger Europa!
Dygd: Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd.
Vänsterpartiet
Förnuft: Ett samhälle fungerar inte när alla bara roffar åt sig.
Känsla: Tillsammans!
Dygd: Rättvisa!
Piratpartiet
Förnuft: Ica vet mer om dig än du själv vet.
Känsla: Och en dag kommer de och knackar på din dörr.
Dygd: Men alla människor måste ha rätten att få låsa in sig i ett skåp.
Sverigedemokraterna
Förnuft: Det blir dyrt det här, de är för många, de där!
Känsla: Och du är utnyttjad, hata! Usch, vi är rädda! Men vi slår tillbaka!
Dygd: En dag ska vi bygga ett rent Europa! Så som det var en gång! Rent!
Så om vi låter Aristoteles analysera valet, hur försökte de olika partierna övertyga sina väljare om sin egen förträfflighet? Väl medveten om att användandet av värdeord på ett sådant här sätt är en högst subjektiv historia görs här ändå ett enkelt försök.
Moderaterna
Förnuft: Vi gör så den fria marknadsekonomin fungerar!
Känsla: Det är kring oss Europa snurrar.
Dygd: Den osynliga handen gör även den girige god.
Folkpartiet
Förnuft: Å ena sidan och å andra sidan, vad du än säger så håller vi med.
Känsla: Hela Europa ska leva!
Dygd: Frihet men med ansvar, alltså vi bestämmer vilken sorts frihet, om ni förstår...
Centerpartiet
Förnuft: Vi slåss för en lagstiftning som är vettig när det gäller matproduktion.
Känsla: Och vi vet vad vi säger för vi har matjord i fickorna.
Dygd: Grisar med knorr på svansen är lyckliga grisar.
Kristdemokraterna
Förnuft: Titta på honom, en klok reporter.
Känsla: Visst skulle du köpa en begagnad bil av honom?
Dygd: Vi är kristna, vi har alla. Är man kristen är man dygdig, det är ju självklart.
Miljöpartiet
Förnuft: Titta på oss, vi för realpolitik i parlamentet.
Känsla: Det är vi som är framtiden!
Dygd: Ansvar och omsorg om vår planet.
Feministiskt initiativ
Förnuft: Lika lön för lika arbete.
Känsla: Det är nog nu, det är 2014!
Dygd: Kvinnligt = mjukt, vi är snälla människor.
Socialdemokraterna
Förnuft: Jobben, jobben, jobben.
Känsla: Jobben, jobben, jobben. Det var så vi byggde Sverige, det är så vi bygger Europa!
Dygd: Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd.
Vänsterpartiet
Förnuft: Ett samhälle fungerar inte när alla bara roffar åt sig.
Känsla: Tillsammans!
Dygd: Rättvisa!
Piratpartiet
Förnuft: Ica vet mer om dig än du själv vet.
Känsla: Och en dag kommer de och knackar på din dörr.
Dygd: Men alla människor måste ha rätten att få låsa in sig i ett skåp.
Sverigedemokraterna
Förnuft: Det blir dyrt det här, de är för många, de där!
Känsla: Och du är utnyttjad, hata! Usch, vi är rädda! Men vi slår tillbaka!
Dygd: En dag ska vi bygga ett rent Europa! Så som det var en gång! Rent!
onsdag 14 maj 2014
Frihet är det bästa ting...
När det lokala sophämtningsbolaget i Malmö gick ut med en vädjan till sina kunder om att sortera sina sopor så att matavfallet skildes från restavfallet tog det hus i helsike minst sagt. Problemet var att det framkom att sopbolaget via ett chip hade registererat vilka som hade använt sin komposttunna och vilka som inte gjorde det. Brevet hade bara gått ut till dem som inte använde sin komposttunna. Människor kände sig övervakade, och sopåkarna fick ta emot utskällningar från uppretade villaägare. http://www.sydsvenskan.se/malmo/tuff-vecka-pa-jobbet/
Det är intressant vilken känslighet vi har uppövat inför att få vår privata integritet kränkt. Idag lever vi i en värld där Ica vet mer om oss än vi själva vet, och där vår bank kan kartlägga precis varje ekonomisk transaktion vi gör. Google vet vad vi söker efter innan vi ens har tryckt på tangentbordet och leder oss snabbt till de mest passande sidorna. Reklamen kan utformas med perfekt anpassning till våra behov och önskemål.
Det finns dock en väldigt stor skillnad mellan det ena och det andra. När Malmö kommun vill uppmuntra, eller om man så vill tvinga, sina kunder att börja sortera sina sopor är detta en allmännyttig angelägenhet, ett politiskt fattat beslut för en god sak. När Google och Ica försöker kartlägga oss och påverka oss i en bestämd riktning handlar det om att tjäna pengar.
Ur begreppet frihets synvinkel blir det därför också två väldigt skilda saker. Om en lag bestäms måste en lag kunna tillämpas, det vill säga det måste finnas ett system för att kunna veta hur man får fast den som bryter mot lagen. Om inte ett insamlande av information är möjligt är lagen meningslös.
Därför kan registreringen av sopsorteringsviljan ses som en handling som inte är kränkande eller frihetsberövande. Den är helt enkelt en nödvändighet för att tillämpningen av en lag, som åtminstone formellt har tillkommit på ett demokratiskt sätt, ska kunna vara möjlig.
Kartläggningen av våra köp- och surfvanor eller för den delen den övervakning av oss som genomförs av NSA och FRA och andra spionorganisationer är däremot frihetskränkande på en helt annan nivå. Den innebär i det första fallet ett försök att manipulera oss till ett visst beteende, i och för sig inte mycket annorlunda än det sätt på vilket reklam alltid arbetar, men det nya är att den kan riktas specifikt mot det som säljaren, via kunskap om våra kartlagda vanor, vet att vi kommer att vara intresserade av.
I det andra fallet är det en kanske ännu mer flagrant integritetskränkning, eftersom informationen här samlas helt utan syfte, åtminstone för stunden. Insamlingen sker bara för den händelse att du som individ skulle kunna bli farlig för den maktkonstellation som för tillfället råder, oftast kallad staten.
Givet en god stat kanske problemet inte är så stort, men det är egentligen ointressant om staten är god eller ond. Varje individ måste ha möjligheten att våga ifrågasätta systemet utan att vara rädd för att den mest privata informationen hängs ut till allmänt beskådande. Ett övervakningssamhälle skapar en rädsla som är ett enormt hot mot det offentliga samtalet, samhällets fria debatt, yttrandefrihetens grundval.
Det intressanta i ovannämnda historia är kanske dock i första hand reaktionen. Att bli övervakad och kartlagd på det uppenbara sätt som var fallet i Malmö, någon rotade bokstavligen i din skit, var för mycket för många människor. Upprördheten ledde till att brevet med uppmaning om bättring för de icke sopsorterande medborgarna drogs tillbaka.
Enligt Nozicks filosofi om en nattväktarstat som hålls så högt av nyliberaler ska i stort sett all statlig verksamhet avskaffas utom polisen. Skyddet och tryggheten är det enda som ska finnas kvar, allt annat ska minimeras och enbart regleras av de fria marknadskrafterna. Enligt denna syn är Icas och NSA:s övervakning av dig mer motiverad än sophämtningens, därför att det i det första fallet handlar om fria marknadskrafter och i det andra fallet om din trygghet.
Jag vänder upp och ner på detta resonemang. Som jag ser det är sopsorteringskravet ett medborgerligt krav, en demokratiskt framröstad skyldighet, medan både Icas och NSA:s kartläggning av medborgarna är frihetsberövande. Men upprördheten över detta står inte i proportion till upprördheten och folkstormen som uppstod i Malmö. Det beror nog inte på att folk inte är upprörda. Det beror nog mest på att övervakningen är så subtil att den inte märks. När människor märker hur övervakade de är reagerar de.
Det är intressant vilken känslighet vi har uppövat inför att få vår privata integritet kränkt. Idag lever vi i en värld där Ica vet mer om oss än vi själva vet, och där vår bank kan kartlägga precis varje ekonomisk transaktion vi gör. Google vet vad vi söker efter innan vi ens har tryckt på tangentbordet och leder oss snabbt till de mest passande sidorna. Reklamen kan utformas med perfekt anpassning till våra behov och önskemål.
Det finns dock en väldigt stor skillnad mellan det ena och det andra. När Malmö kommun vill uppmuntra, eller om man så vill tvinga, sina kunder att börja sortera sina sopor är detta en allmännyttig angelägenhet, ett politiskt fattat beslut för en god sak. När Google och Ica försöker kartlägga oss och påverka oss i en bestämd riktning handlar det om att tjäna pengar.
Ur begreppet frihets synvinkel blir det därför också två väldigt skilda saker. Om en lag bestäms måste en lag kunna tillämpas, det vill säga det måste finnas ett system för att kunna veta hur man får fast den som bryter mot lagen. Om inte ett insamlande av information är möjligt är lagen meningslös.
Därför kan registreringen av sopsorteringsviljan ses som en handling som inte är kränkande eller frihetsberövande. Den är helt enkelt en nödvändighet för att tillämpningen av en lag, som åtminstone formellt har tillkommit på ett demokratiskt sätt, ska kunna vara möjlig.
Kartläggningen av våra köp- och surfvanor eller för den delen den övervakning av oss som genomförs av NSA och FRA och andra spionorganisationer är däremot frihetskränkande på en helt annan nivå. Den innebär i det första fallet ett försök att manipulera oss till ett visst beteende, i och för sig inte mycket annorlunda än det sätt på vilket reklam alltid arbetar, men det nya är att den kan riktas specifikt mot det som säljaren, via kunskap om våra kartlagda vanor, vet att vi kommer att vara intresserade av.
I det andra fallet är det en kanske ännu mer flagrant integritetskränkning, eftersom informationen här samlas helt utan syfte, åtminstone för stunden. Insamlingen sker bara för den händelse att du som individ skulle kunna bli farlig för den maktkonstellation som för tillfället råder, oftast kallad staten.
Givet en god stat kanske problemet inte är så stort, men det är egentligen ointressant om staten är god eller ond. Varje individ måste ha möjligheten att våga ifrågasätta systemet utan att vara rädd för att den mest privata informationen hängs ut till allmänt beskådande. Ett övervakningssamhälle skapar en rädsla som är ett enormt hot mot det offentliga samtalet, samhällets fria debatt, yttrandefrihetens grundval.
Det intressanta i ovannämnda historia är kanske dock i första hand reaktionen. Att bli övervakad och kartlagd på det uppenbara sätt som var fallet i Malmö, någon rotade bokstavligen i din skit, var för mycket för många människor. Upprördheten ledde till att brevet med uppmaning om bättring för de icke sopsorterande medborgarna drogs tillbaka.
Enligt Nozicks filosofi om en nattväktarstat som hålls så högt av nyliberaler ska i stort sett all statlig verksamhet avskaffas utom polisen. Skyddet och tryggheten är det enda som ska finnas kvar, allt annat ska minimeras och enbart regleras av de fria marknadskrafterna. Enligt denna syn är Icas och NSA:s övervakning av dig mer motiverad än sophämtningens, därför att det i det första fallet handlar om fria marknadskrafter och i det andra fallet om din trygghet.
Jag vänder upp och ner på detta resonemang. Som jag ser det är sopsorteringskravet ett medborgerligt krav, en demokratiskt framröstad skyldighet, medan både Icas och NSA:s kartläggning av medborgarna är frihetsberövande. Men upprördheten över detta står inte i proportion till upprördheten och folkstormen som uppstod i Malmö. Det beror nog inte på att folk inte är upprörda. Det beror nog mest på att övervakningen är så subtil att den inte märks. När människor märker hur övervakade de är reagerar de.
fredag 2 maj 2014
Kungens tal
Hörde ni hans tal, vår konungsliga monark, hörde ni hans födelsedagstal? Det var precis innan jag skulle lägga mig igår som jag slog på radion, det var så sent, kanske drömde jag, men så här talade han, vår konungsliga höghet, hans högt vördade majestät, så här tycktes mig hans röst:
"Högt vördade medborgare, tack för era gratulationer! Tack för er uppskattning, på intet sätt är jag den värdig. Jag står här blott som en symbol för vår nation, för vår demokrati, för vårt stolta land. Så gratulera hellre er själva till att ni kan bo i detta land, ett av världens tryggaste länder, en av världens modernaste och mest välfungerande demokratier. Det är nu ca 200 år sedan min förfader hämtades hit för att regera över detta land, dess sol, dess himmel och dess ängder gröna, och till hösten firar vi fantastiskt nog 200 år av fred, något nästan unikt i världshistorien. Men det är inte min förtjänst, ej heller mina förfäders förtjänst, att detta land under 200 år har utvecklats från ett patriarkalt adelsstyre till en folkligt styrd demokrati. Så tacka era vänner, tacka medborgarna omkring er, tacka era egna förfäder som med sin kamp har gjort detta land till ett där alla kan vara fria, alla kan vara jämlika, alla kan få en chans att utveckla sig och sina gåvor.
Men samtidigt som jag är stolt över att få stå som symbol för denna nation så är jag orolig idag. Därför att allt det som vi har byggt upp är hotat. Så många vill verka för att denna nation inte skall vara en nation för alla utan bara för vissa. Så många sätter upp skrankor som ras, etnicitet, kanske till och med ekonomi och arv.
Därför vill jag bara säga detta: Vi är alla invandrare! Jag själv stammar från en fransk familj, min hustru från en brasiliansk och tysk. Vi är alla bastarder! På vägen är vi uppblandade av alla möjliga folk och raser, till oigenkännlighet obestämbara. Vi är alla oäktingar! På ingen födelseattest finns någon garanti för faderskapets äkthet. Vi är alla flyktingar! Blott tillfälliga gäster på denna vår jord, resenärer mellan födelse och död. Men vi är alla människor! Till förväxling lika i vår längtan och strävan efter lycka. Så det som gör oss till svenskar är ingenting annat än vårt medborgarskap, ett medborgarskap som inte innebär något annat än en respekt för vår demokrati, för vår gemensamma frihet och vårt gemensamma ansvar. Det är det enda som krävs av oss för att vi ska kalla oss svenskar.
Det anstår oss inte att tala om någon rätt här. Vi har inte rätt till denna sol, denna himmel och dessa ängder gröna. Vi vet att vår rikedom bygger på utnyttjande av andra folk, direkt och indirekt genom historien, vi vet att vi genom våra liv förgiftar våra vatten, utarmar våra jordar, hugger ner våra skogar, plundrar våra berg på dess mineraler. Det är inte rätt vi ska prata om, det är ansvar. Det är ansvar för vår sol, vår himmel och våra ängder gröna, för vår demokrati, för vår likhet inför lagen, för vår frihet och för våra barns framtid som är det som vår medborgerliga plikt ska handla om."
Så talade han tycktes det mig, vår kungliga höghet, vår högt vördade monark, och jag somnade så gott, men vaknade till nyheterna om någon demonstration i Jönköping som fick mig att förstå att jag bara hade drömt.
"Högt vördade medborgare, tack för era gratulationer! Tack för er uppskattning, på intet sätt är jag den värdig. Jag står här blott som en symbol för vår nation, för vår demokrati, för vårt stolta land. Så gratulera hellre er själva till att ni kan bo i detta land, ett av världens tryggaste länder, en av världens modernaste och mest välfungerande demokratier. Det är nu ca 200 år sedan min förfader hämtades hit för att regera över detta land, dess sol, dess himmel och dess ängder gröna, och till hösten firar vi fantastiskt nog 200 år av fred, något nästan unikt i världshistorien. Men det är inte min förtjänst, ej heller mina förfäders förtjänst, att detta land under 200 år har utvecklats från ett patriarkalt adelsstyre till en folkligt styrd demokrati. Så tacka era vänner, tacka medborgarna omkring er, tacka era egna förfäder som med sin kamp har gjort detta land till ett där alla kan vara fria, alla kan vara jämlika, alla kan få en chans att utveckla sig och sina gåvor.
Men samtidigt som jag är stolt över att få stå som symbol för denna nation så är jag orolig idag. Därför att allt det som vi har byggt upp är hotat. Så många vill verka för att denna nation inte skall vara en nation för alla utan bara för vissa. Så många sätter upp skrankor som ras, etnicitet, kanske till och med ekonomi och arv.
Därför vill jag bara säga detta: Vi är alla invandrare! Jag själv stammar från en fransk familj, min hustru från en brasiliansk och tysk. Vi är alla bastarder! På vägen är vi uppblandade av alla möjliga folk och raser, till oigenkännlighet obestämbara. Vi är alla oäktingar! På ingen födelseattest finns någon garanti för faderskapets äkthet. Vi är alla flyktingar! Blott tillfälliga gäster på denna vår jord, resenärer mellan födelse och död. Men vi är alla människor! Till förväxling lika i vår längtan och strävan efter lycka. Så det som gör oss till svenskar är ingenting annat än vårt medborgarskap, ett medborgarskap som inte innebär något annat än en respekt för vår demokrati, för vår gemensamma frihet och vårt gemensamma ansvar. Det är det enda som krävs av oss för att vi ska kalla oss svenskar.
Det anstår oss inte att tala om någon rätt här. Vi har inte rätt till denna sol, denna himmel och dessa ängder gröna. Vi vet att vår rikedom bygger på utnyttjande av andra folk, direkt och indirekt genom historien, vi vet att vi genom våra liv förgiftar våra vatten, utarmar våra jordar, hugger ner våra skogar, plundrar våra berg på dess mineraler. Det är inte rätt vi ska prata om, det är ansvar. Det är ansvar för vår sol, vår himmel och våra ängder gröna, för vår demokrati, för vår likhet inför lagen, för vår frihet och för våra barns framtid som är det som vår medborgerliga plikt ska handla om."
Så talade han tycktes det mig, vår kungliga höghet, vår högt vördade monark, och jag somnade så gott, men vaknade till nyheterna om någon demonstration i Jönköping som fick mig att förstå att jag bara hade drömt.
söndag 20 april 2014
Because you're worth it!
Det självklara är alltid det mest svårfunna. Det finns så mycket förgivettaget, mönster som finns där utan att man ser dem. Det är där filosofin börjar, i ett försök att gå bakom och bortom och hitta en nyckel till en mer ursprunglig orsak. Thales sa "allt är vatten", en uppenbart idiotisk idé, men satte i gång en revolution. Han vågade tänka tanken om ett annat mönster.
Vilken är vår blinda fläck? Vad är det vi inte ser i det vi gör, därför att det anses självklart av oss själva? En omöjlig fråga att besvara, därför att hur man än vänder sig har man ändan bak. Sin egen blinda fläck hittar man inte, då vore den inte blind. Men ett samhälles, en kulturs, en tidsandas kanske går att hitta? Ställer man sig utanför och betraktar går det kanske i alla fall att se något.
Vi lever i en bekräftelsekultur och en belöningskultur. Viljan att bli bekräftad, behovet av att bekräfta, den positiva kritiken som grundval för utveckling är en oifrågasatt sanning. Pia Sundhage berättade i sitt sommarprogram härförleden att hon hade en metod som hon kallade 7-1. Efter sju positiva förstärkningar av spelarna kunde hon kanske smyga in en kritisk, "du behöver nog jobba med det här också". I skolans värld finns en metod som kallas "two stars and a wish". Två positiva omdömen ska följas av en önskan. Notera eufemismen, kritiken är inlindad i en fras som får den att verka vara något annat.
Det intressanta med den här typen av positiv mental förstärkning är att den blir sann om den används. Om människor inte blir vana vid att utsättas för kritik kommer de att ta väldigt illa upp när de blir det. Dick Harrison skrev nyligen i Neo om studenter som blev kränkta av fakta http://magasinetneo.se/artiklar/krankta-av-fakta/ därför att den form av kritik som mötte dem på universitetet var helt ny för dem. De trodde att allt var fråga om ett tyckande. De hade inte mött ett vetenskapligt synsätt där sanningen inte var relativistisk förut. De hade varit utsatta för positiv mental förstärkning och deras narcissistiska själar blev alldeles tagna av bristen på bekräftelse.
Ett problem med denna bekräftelsekultur är att den riskerar att bli förljugen. När selfisarna läggs ut på sociala medier och alla å-vad-fin-kommentarer svämmar över kan man förstås se det bara som en narcissistisk lek, men det skapar en lögnaktig värld inte olik ett orwellskt nyspråk. För vem skulle verkligen kritisera i det läget?
Ett annat problem är att den snarare försvagar än förstärker människors självförtroende. Grunden för bekräftelsekulturens tänkesätt är ju att man utgår från att människan har ett svagt självförtroende och en dålig självkänsla. Den som redan har ett gott självförtroende och en bra självkänsla vill ju inte veta vad den har gjort bra. Den vill ju ha kritik, konstruktiv sådan, som gör en bättre. Den i sig själv grundade vet ju sitt eget värde, både brister och förtjänster. Översatt till skolans värld kan man ju säga att så mycket kritiska "önskningar" som möjligt borde finnas med, för det är ju de som leder till utveckling. Självfallet ska ju också det positiva berömmas, så att eleven också vet vad som är bra, men egentligen är ju pedagogens roll att kritisera så mycket som är möjligt utan att knäcka elevens självförtroende.
Att bekräftelsekulturen är en följd av en kommersiell värld där ouppnåeliga ideal vad gäller kroppsform, lyxliv, ekonomi och upplevelser ständigt presenteras för oss är ganska självklart. Människor med dåligt självförtroende, med ett ständigt behov av bekräftelse, shoppar helt enkelt mera. Denna idealvärld som är ouppnåelig presenteras ständigt som ett mantra för oss i reklamen, i TV-serier och på film. På sociala medier bekräftar vi oss själva och visar upp vilket bra liv vi lever i form av lyckade maträtter, resor, upplevelser. Även om vi inte nådde ända fram nådde vi i alla fall hit.
Vi lever också i en belöningskultur. Det finns en alldeles uppenbar känsla hos de flesta av oss att vi på något sätt är värda en belöning därför att vi har arbetat hårt, därför att vi har stått ut med något länge, därför att vi har uthärdat något vi egentligen inte har gillat. "Nu var jag duktig" säger människor ideligen till sig själva, och de runtomkringstående bekräftar gärna. "Nu är du värd en öl/chokladbit/rast/utekväll/semester/barnfri tid!"
Alkoholen har en central ställning i detta. Alkoholen fungerar som en ventil för att frigöra det sämre jaget kan man säga. Fredagsölen i soffan ses som en belöning för en väl utförd arbetsvecka, men ger då också tillåtelse till en vegeterande försoffning. Fyllan på krogen är alltid i någon mening hoptjänad. Där och då får vi vara den vi inte fick vara förut.
Belöningskulturen är problematisk därför att den är förljugen. Det finns inget som berättigar oss till något. Vi lever förvisso i en lönearbetande kultur där de flesta av oss tvingas arbeta med arbeten som är föga stimulerande och där vi har liten möjlighet att påverka själva arbetssituationen, men det ger oss inte rätt till något. Det faktum att vi inte är herrar över våra liv, det faktum att mycket av det vi gör görs av plikt, innebär inte en rättighet att med jämna mellanrum ta ut svängarna och ge oss själva belöningar.
Belöningskulturen är också problematisk därför att den förstärker en idé om att vi inte moraliskt kan utvecklas. Genom att ständigt med jämna mellanrum ge upp alla goda föresatser och försjunka till någon slags grundposition kan inte tanken om en utveckling mot något bättre få plats. Vi får en människosyn som innebär att det är detta som är att vara människa, att ständigt i egentlig mening misslyckas, inte orka med att bära sitt kors.
Det kanske förvisso är sant att det är så. Men denna belöningskultur är också något som passar den kommersiella kapitalismen som hand i handsken. Den kanske är en bild som har pådyvlats oss, ett sätt att resonera som kommer av att det bara är i ett sådant tänkesätt som människor kan förmås att varje dag uthärda ett meningslöst arbete eller en miserabel livssituation.
Vi är värda något mer, nämligen meningsfyllda liv.
Att åtminstone utmana bekräftelsetanken och belöningstanken och försöka hitta en plats där vi är mer helgjutna är angeläget.
Vilken är vår blinda fläck? Vad är det vi inte ser i det vi gör, därför att det anses självklart av oss själva? En omöjlig fråga att besvara, därför att hur man än vänder sig har man ändan bak. Sin egen blinda fläck hittar man inte, då vore den inte blind. Men ett samhälles, en kulturs, en tidsandas kanske går att hitta? Ställer man sig utanför och betraktar går det kanske i alla fall att se något.
Vi lever i en bekräftelsekultur och en belöningskultur. Viljan att bli bekräftad, behovet av att bekräfta, den positiva kritiken som grundval för utveckling är en oifrågasatt sanning. Pia Sundhage berättade i sitt sommarprogram härförleden att hon hade en metod som hon kallade 7-1. Efter sju positiva förstärkningar av spelarna kunde hon kanske smyga in en kritisk, "du behöver nog jobba med det här också". I skolans värld finns en metod som kallas "two stars and a wish". Två positiva omdömen ska följas av en önskan. Notera eufemismen, kritiken är inlindad i en fras som får den att verka vara något annat.
Det intressanta med den här typen av positiv mental förstärkning är att den blir sann om den används. Om människor inte blir vana vid att utsättas för kritik kommer de att ta väldigt illa upp när de blir det. Dick Harrison skrev nyligen i Neo om studenter som blev kränkta av fakta http://magasinetneo.se/artiklar/krankta-av-fakta/ därför att den form av kritik som mötte dem på universitetet var helt ny för dem. De trodde att allt var fråga om ett tyckande. De hade inte mött ett vetenskapligt synsätt där sanningen inte var relativistisk förut. De hade varit utsatta för positiv mental förstärkning och deras narcissistiska själar blev alldeles tagna av bristen på bekräftelse.
Ett problem med denna bekräftelsekultur är att den riskerar att bli förljugen. När selfisarna läggs ut på sociala medier och alla å-vad-fin-kommentarer svämmar över kan man förstås se det bara som en narcissistisk lek, men det skapar en lögnaktig värld inte olik ett orwellskt nyspråk. För vem skulle verkligen kritisera i det läget?
Ett annat problem är att den snarare försvagar än förstärker människors självförtroende. Grunden för bekräftelsekulturens tänkesätt är ju att man utgår från att människan har ett svagt självförtroende och en dålig självkänsla. Den som redan har ett gott självförtroende och en bra självkänsla vill ju inte veta vad den har gjort bra. Den vill ju ha kritik, konstruktiv sådan, som gör en bättre. Den i sig själv grundade vet ju sitt eget värde, både brister och förtjänster. Översatt till skolans värld kan man ju säga att så mycket kritiska "önskningar" som möjligt borde finnas med, för det är ju de som leder till utveckling. Självfallet ska ju också det positiva berömmas, så att eleven också vet vad som är bra, men egentligen är ju pedagogens roll att kritisera så mycket som är möjligt utan att knäcka elevens självförtroende.
Att bekräftelsekulturen är en följd av en kommersiell värld där ouppnåeliga ideal vad gäller kroppsform, lyxliv, ekonomi och upplevelser ständigt presenteras för oss är ganska självklart. Människor med dåligt självförtroende, med ett ständigt behov av bekräftelse, shoppar helt enkelt mera. Denna idealvärld som är ouppnåelig presenteras ständigt som ett mantra för oss i reklamen, i TV-serier och på film. På sociala medier bekräftar vi oss själva och visar upp vilket bra liv vi lever i form av lyckade maträtter, resor, upplevelser. Även om vi inte nådde ända fram nådde vi i alla fall hit.
Vi lever också i en belöningskultur. Det finns en alldeles uppenbar känsla hos de flesta av oss att vi på något sätt är värda en belöning därför att vi har arbetat hårt, därför att vi har stått ut med något länge, därför att vi har uthärdat något vi egentligen inte har gillat. "Nu var jag duktig" säger människor ideligen till sig själva, och de runtomkringstående bekräftar gärna. "Nu är du värd en öl/chokladbit/rast/utekväll/semester/barnfri tid!"
Alkoholen har en central ställning i detta. Alkoholen fungerar som en ventil för att frigöra det sämre jaget kan man säga. Fredagsölen i soffan ses som en belöning för en väl utförd arbetsvecka, men ger då också tillåtelse till en vegeterande försoffning. Fyllan på krogen är alltid i någon mening hoptjänad. Där och då får vi vara den vi inte fick vara förut.
Belöningskulturen är problematisk därför att den är förljugen. Det finns inget som berättigar oss till något. Vi lever förvisso i en lönearbetande kultur där de flesta av oss tvingas arbeta med arbeten som är föga stimulerande och där vi har liten möjlighet att påverka själva arbetssituationen, men det ger oss inte rätt till något. Det faktum att vi inte är herrar över våra liv, det faktum att mycket av det vi gör görs av plikt, innebär inte en rättighet att med jämna mellanrum ta ut svängarna och ge oss själva belöningar.
Belöningskulturen är också problematisk därför att den förstärker en idé om att vi inte moraliskt kan utvecklas. Genom att ständigt med jämna mellanrum ge upp alla goda föresatser och försjunka till någon slags grundposition kan inte tanken om en utveckling mot något bättre få plats. Vi får en människosyn som innebär att det är detta som är att vara människa, att ständigt i egentlig mening misslyckas, inte orka med att bära sitt kors.
Det kanske förvisso är sant att det är så. Men denna belöningskultur är också något som passar den kommersiella kapitalismen som hand i handsken. Den kanske är en bild som har pådyvlats oss, ett sätt att resonera som kommer av att det bara är i ett sådant tänkesätt som människor kan förmås att varje dag uthärda ett meningslöst arbete eller en miserabel livssituation.
Vi är värda något mer, nämligen meningsfyllda liv.
Att åtminstone utmana bekräftelsetanken och belöningstanken och försöka hitta en plats där vi är mer helgjutna är angeläget.
tisdag 8 april 2014
Filosofen på tronen 2
Marcus Aurelius har gått till historien som Filosofen på tronen. Han har fått ge namn till denna blogg. Marcus Aurelius brukar räknas som en representant för stoicismen. Slår man på stoicismen hamnar fokus ganska snart på det sedliga. I svenska Wikipedias artikel står det att det handlar om att motstå drifterna, att nå ett tillstånd av apatheia, i visdom och återhållsamhet. Apatheia är samma ord som apati, en form av oberördhet. En sann stoiker flyr undan drifterna och världens larm.
Tolkad på det sättet blir stoicismen knappast något attraktivt. Den blir i hög grad en form av flykt. Stoicismen fick sin största utbredning och sitt största inflytande i oroliga tider, i tider av krig. Epiktetos, en annan känd stoiker, föddes som slav. Marcus Aurelius levde större delen av sin tid som kejsare i fält under enkla förhållanden.
Det som lockar mig hos stoicismen är dess moral. Stoicismen handlar om att blicka in i sig själv och se vad man är för en sorts människa. Om Marcus Aurelius skrev Herodianus att "ensam bland kejsarna visade han inte sin lära bara i ord och skrift utan också genom sin karaktär och sitt måttfulla liv." Stoicismen står nära den aristoteliska dygdetiken. Dygdetiken handlar om att människan i sig själv ska hitta grunden för moralen. I motsats till konsekvensetiken, som ser till de yttre följderna, eller regeletiken, som hänvisar till något lagbundet, vänder dygdetiken blickarna inåt. Vem är du egentligen när du handlar på det viset?
Aristoteles menade att det goda fanns inom oss, det gällde bara att hitta det. Den goda handlingen präglade oss till fortsatt godhet. Marcus Aurelius menade att lyckan gick att finna inom oss. Med våra tankar kunde vi styra livet. Själen färgades av tankarna. Inom oss fanns också godhetens källa, det gällde bara att gräva.
Inget känns mer otidsenligt än att prata om dygdetik i vår tid. Traditionellt är kapitalismen och liberalismen fast i en konsekvensetik, att stjäla är inte fel, det är att bli upptäckt när man gör det som är problemet. Den form av stöld som sker när vårdcentraler, friskolor eller äldrevård säljs ut till riskkapitalbolag rubriceras ju inte ens som stöld, att miljarder av skattepengar hamnar i enskildas fickor kan bara motiveras i en konsekvensetisk hållning. Det är den osynliga handen, i slutändan blir konsekvenserna ändå de bästa. Och om ifrågasättandet kommer någonstans ifrån så är det från regeletiken, kanske har en lag brutits, kanske gick det inte helt rätt till? Att ställa frågan "är du en god människa när du gör så här" till en riskkapitalist känns som att vara ett UFO från yttre världsrymden.
Det är de religiösa lärorna som har tagit dygdetiken till sig, kristendomen har lagt beslag på tanken, fokus har hamnat på sedlighet i stället för på moral. Det är på tiden att vi återtar dygdetiken och för fram den i debatten som den enda egentligt moraliska läran om etik, eftersom det bara är den som lägger fokus på vem du är som människa.
För, som Marcus Aurelius sa, "slösa inte din tid på att diskutera hur en god man ska vara, var en i stället."
Tolkad på det sättet blir stoicismen knappast något attraktivt. Den blir i hög grad en form av flykt. Stoicismen fick sin största utbredning och sitt största inflytande i oroliga tider, i tider av krig. Epiktetos, en annan känd stoiker, föddes som slav. Marcus Aurelius levde större delen av sin tid som kejsare i fält under enkla förhållanden.
Det som lockar mig hos stoicismen är dess moral. Stoicismen handlar om att blicka in i sig själv och se vad man är för en sorts människa. Om Marcus Aurelius skrev Herodianus att "ensam bland kejsarna visade han inte sin lära bara i ord och skrift utan också genom sin karaktär och sitt måttfulla liv." Stoicismen står nära den aristoteliska dygdetiken. Dygdetiken handlar om att människan i sig själv ska hitta grunden för moralen. I motsats till konsekvensetiken, som ser till de yttre följderna, eller regeletiken, som hänvisar till något lagbundet, vänder dygdetiken blickarna inåt. Vem är du egentligen när du handlar på det viset?
Aristoteles menade att det goda fanns inom oss, det gällde bara att hitta det. Den goda handlingen präglade oss till fortsatt godhet. Marcus Aurelius menade att lyckan gick att finna inom oss. Med våra tankar kunde vi styra livet. Själen färgades av tankarna. Inom oss fanns också godhetens källa, det gällde bara att gräva.
Inget känns mer otidsenligt än att prata om dygdetik i vår tid. Traditionellt är kapitalismen och liberalismen fast i en konsekvensetik, att stjäla är inte fel, det är att bli upptäckt när man gör det som är problemet. Den form av stöld som sker när vårdcentraler, friskolor eller äldrevård säljs ut till riskkapitalbolag rubriceras ju inte ens som stöld, att miljarder av skattepengar hamnar i enskildas fickor kan bara motiveras i en konsekvensetisk hållning. Det är den osynliga handen, i slutändan blir konsekvenserna ändå de bästa. Och om ifrågasättandet kommer någonstans ifrån så är det från regeletiken, kanske har en lag brutits, kanske gick det inte helt rätt till? Att ställa frågan "är du en god människa när du gör så här" till en riskkapitalist känns som att vara ett UFO från yttre världsrymden.
Det är de religiösa lärorna som har tagit dygdetiken till sig, kristendomen har lagt beslag på tanken, fokus har hamnat på sedlighet i stället för på moral. Det är på tiden att vi återtar dygdetiken och för fram den i debatten som den enda egentligt moraliska läran om etik, eftersom det bara är den som lägger fokus på vem du är som människa.
För, som Marcus Aurelius sa, "slösa inte din tid på att diskutera hur en god man ska vara, var en i stället."
måndag 31 mars 2014
Det finns en tanke
Det finns en tanke, jag minns inte riktigt var jag har hittat den, som säger att en tanke är lättare att tänka så fort någon annan har tänkt den, oberoende av om man känner till att andra har tänkt den. Det här är väl knappast något som går att bevisa, de flesta skulle avfärda den som obegripligt flum, men jag har för mig att det var i någon bok om kvantfysik jag läste om den, och något slags belägg för idén finns väl.
I vilket fall är det en trösterik tanke, eftersom den berättar om vårt medvetande som en gemensam helhet, och som något som faktiskt är påverkbart. Det går att göra en bättre värld, bara genom att tänka den. Och det man tänker och det man gör spelar roll, det påverkar även utan en aktiv marknadsföring. Den som har flest reklamminuter i de stora TV-kanalerna vinner inte, i alla fall inte i längden. Man kan tänka förbi dem.
Samtidigt är det uppenbart att om det är så, är det samma sak för det onda som det goda. Det onda sprider sig som ringar på vattnet i lika hög grad som det goda. Men kanske är detta inte i första hand en kamp mellan ont och gott. Kanske är det i första hand en fråga om att kunna tänka något nytt, att öppna medvetandet för det ännu okända.
Vissa historiska utvecklingssteg kan på något vis bekräfta möjligheten av en sådan här tanke. Världsreligionerna uppstår alla under en ganska kort begränsad period, som om det, när någon väl bröt igenom vallen, var mycket enklare att tänka Gud eller gudarna som något slags enhetligt system. Jordbruksrevolutionen innehåller en lätt mystisk aspekt, hur kunde jordbruk uppstå vid så många olika platser på jorden ungefär samtidigt, utan att kulturerna verkade ha någon kontakt med varandra?
Men hur är det med möjligheten att tänka något verkligt nytt i vår tid? Upplysningstankens grundfast trygga tro på att förnuftets röst ska göra sig hörd när allas tankar fritt får verka, att själva utvecklingens grundval är mångfalden av idéer som stöts och blöts och bryts mot varandra, är vacker och klok. Men finns det en bortre gräns för denna tanke? I den nya oöverskådliga verkligheten av sociala medier, bloggar, möten, bilder och skriverier, blir det verkligen något klokare och förnuftigare som kommer ut på andra sidan? Ibland känns det som om vi lever våra liv i bruset mellan två radiostationer, på en frekvens utan signal, och inte ens trafikmeddelandena kan bryta in och få kontakt med oss.
Det går inte en dag utan att jag tänker på mänsklighetens framtid, oftast med djup oro. Sakernas tillstånd kräver verkligen en ny tanke, idéer bortanför allfarsvägarna. Men allt svårare blir det att ens komma till en plats där man hör vad det är som egentligen händer.
Oavsett om vi verkligen kan få kontakt med den store Manitou eller inte så är det viktigt att vi lär oss att lyssna. Men hur ska vi höra tankarna som ropar på oss?
I vilket fall är det en trösterik tanke, eftersom den berättar om vårt medvetande som en gemensam helhet, och som något som faktiskt är påverkbart. Det går att göra en bättre värld, bara genom att tänka den. Och det man tänker och det man gör spelar roll, det påverkar även utan en aktiv marknadsföring. Den som har flest reklamminuter i de stora TV-kanalerna vinner inte, i alla fall inte i längden. Man kan tänka förbi dem.
Samtidigt är det uppenbart att om det är så, är det samma sak för det onda som det goda. Det onda sprider sig som ringar på vattnet i lika hög grad som det goda. Men kanske är detta inte i första hand en kamp mellan ont och gott. Kanske är det i första hand en fråga om att kunna tänka något nytt, att öppna medvetandet för det ännu okända.
Vissa historiska utvecklingssteg kan på något vis bekräfta möjligheten av en sådan här tanke. Världsreligionerna uppstår alla under en ganska kort begränsad period, som om det, när någon väl bröt igenom vallen, var mycket enklare att tänka Gud eller gudarna som något slags enhetligt system. Jordbruksrevolutionen innehåller en lätt mystisk aspekt, hur kunde jordbruk uppstå vid så många olika platser på jorden ungefär samtidigt, utan att kulturerna verkade ha någon kontakt med varandra?
Men hur är det med möjligheten att tänka något verkligt nytt i vår tid? Upplysningstankens grundfast trygga tro på att förnuftets röst ska göra sig hörd när allas tankar fritt får verka, att själva utvecklingens grundval är mångfalden av idéer som stöts och blöts och bryts mot varandra, är vacker och klok. Men finns det en bortre gräns för denna tanke? I den nya oöverskådliga verkligheten av sociala medier, bloggar, möten, bilder och skriverier, blir det verkligen något klokare och förnuftigare som kommer ut på andra sidan? Ibland känns det som om vi lever våra liv i bruset mellan två radiostationer, på en frekvens utan signal, och inte ens trafikmeddelandena kan bryta in och få kontakt med oss.
Det går inte en dag utan att jag tänker på mänsklighetens framtid, oftast med djup oro. Sakernas tillstånd kräver verkligen en ny tanke, idéer bortanför allfarsvägarna. Men allt svårare blir det att ens komma till en plats där man hör vad det är som egentligen händer.
Oavsett om vi verkligen kan få kontakt med den store Manitou eller inte så är det viktigt att vi lär oss att lyssna. Men hur ska vi höra tankarna som ropar på oss?
måndag 24 mars 2014
Från Sevastopols belägring 2
Det jag mest förundras över i Tolstojs beskrivning av Krimkriget 1855 är de ryska officerarnas rädsla för att tappa ansiktet. En officer springer i bastionens utkanter, i löpgravar, kring honom smäller granater, men det han mest tänker på är att han är förargad på sig själv för att ha visat rädsla, inte att han har varit nära att dö. Det tappade ansiktet, äran, krigsromantiken så som den fanns fram till första världskriget är mycket levande och närvarande hos Tolstoj. Officerarnas fåfänga är nästan berättelsens huvudtema.
Min tanke var att jag skulle läsa berättelsen för att få en ledtråd till hur man ska kunna tolka våra dagars händelser, utvecklingen i världen i vår tid. Kanske finns faktiskt här en ledtråd. Det oförstådda Ryssland är en myt som odlas i Moskva. Världen utanför tänker på ett annat sätt.
Kanske ska man behandla dagens Ryssland på samma sätt som man gör när man försöker förstå en 1800-talsmässig krigsromantik, med respekt och tolerans för det annorlunda. Att döma Tolstojs officerare för deras galna längtan efter ära är mig främmande. De levde ett liv i ett samhälle som var så markant främmande vårt. Deras värderingar är en spegling av deras samhälle. På samma sätt kanske både Ryssland och Ukraina borde mätas med sin egen måttstock.
Det finns dock alltid en gräns för toleransen för den främmande kulturen. Om själva handlingen i sig är vedervärdig kan den aldrig accepteras. Rent kvinnoförtryck, öppen våldskultur, hedersmord har i sig själva så mycket av ren ondska att de aldrig kan ursäktas av ett kulturellt arv.
Hur är det då med Ryssland? Jag säger inte att dagens Ryssland är behäftad med samma galenskap som Tolstojs officerare, även om jag i mina mörkaste stunder ser en viss likhet, men jag förstår att jag är ställd inför ett samhälle med en helt annan logik. Maktspråket, känslan av utanförskap i världssamfundet, den hårt odlade nationalistiska identiteten, ett samhälle där våldet har en helt annan närvaro än i vårt, avsaknaden av demokratiska traditioner. Jag kan möjligen förstå, men inte acceptera.
Gäller då något annat för Ukraina? Knappast. Ukraina definieras av sin lillebrorställning till Ryssland men ländernas historia och kultur är inflätade i varandra. Det är ett möte mellan två officerare i varsin löpgrav, springandes utan att huka sig, arga på sin egen rädsla medan kulorna viner.
Eller som Tolstoj skriver: "Vad i denna skildring är det onda, som bör undflys? Vad är det goda, som bör efterliknas? Vem är dess bov, vem är dess hjälte? Alla är onda och alla är goda."
Min tanke var att jag skulle läsa berättelsen för att få en ledtråd till hur man ska kunna tolka våra dagars händelser, utvecklingen i världen i vår tid. Kanske finns faktiskt här en ledtråd. Det oförstådda Ryssland är en myt som odlas i Moskva. Världen utanför tänker på ett annat sätt.
Kanske ska man behandla dagens Ryssland på samma sätt som man gör när man försöker förstå en 1800-talsmässig krigsromantik, med respekt och tolerans för det annorlunda. Att döma Tolstojs officerare för deras galna längtan efter ära är mig främmande. De levde ett liv i ett samhälle som var så markant främmande vårt. Deras värderingar är en spegling av deras samhälle. På samma sätt kanske både Ryssland och Ukraina borde mätas med sin egen måttstock.
Det finns dock alltid en gräns för toleransen för den främmande kulturen. Om själva handlingen i sig är vedervärdig kan den aldrig accepteras. Rent kvinnoförtryck, öppen våldskultur, hedersmord har i sig själva så mycket av ren ondska att de aldrig kan ursäktas av ett kulturellt arv.
Hur är det då med Ryssland? Jag säger inte att dagens Ryssland är behäftad med samma galenskap som Tolstojs officerare, även om jag i mina mörkaste stunder ser en viss likhet, men jag förstår att jag är ställd inför ett samhälle med en helt annan logik. Maktspråket, känslan av utanförskap i världssamfundet, den hårt odlade nationalistiska identiteten, ett samhälle där våldet har en helt annan närvaro än i vårt, avsaknaden av demokratiska traditioner. Jag kan möjligen förstå, men inte acceptera.
Gäller då något annat för Ukraina? Knappast. Ukraina definieras av sin lillebrorställning till Ryssland men ländernas historia och kultur är inflätade i varandra. Det är ett möte mellan två officerare i varsin löpgrav, springandes utan att huka sig, arga på sin egen rädsla medan kulorna viner.
Eller som Tolstoj skriver: "Vad i denna skildring är det onda, som bör undflys? Vad är det goda, som bör efterliknas? Vem är dess bov, vem är dess hjälte? Alla är onda och alla är goda."
lördag 22 mars 2014
Om att leva för sig själv eller att leva för andra
I den grekiska demokratin kallades de för idioter som inte deltog på mötena, som inte engagerade sig i samhällsfrågorna. Ordet idiots ursprungliga betydelse är en som går för sig själv.
Med den definitionen, skulle ni säga att mängden idioter i världen ökar eller minskar? Min känsla är att den ökar därför att allt färre engagerar sig i det allmännas väl.
Det finns en måttstock att mäta åsikter och handlingar med som är ganska enkel. Värdera det din vän, din kollega eller våra politiker eller företagsledare säger med den enkla frågan: Talar de i ett allmänintresse, ett särintresse eller till och med ett egenintresse?
Den mest grundläggande frågan vi människor ställs inför är om vi ska leva för oss själva eller för andra. Den rena egoismen kanske inte är så vanlig - man blir så ensam då, och trots allt är vi ett flockdjur - men gruppegoismen eller en egoism som sträcker ut sina tentakler till familjen, eller den närmaste vänkretsen, aktieägarna eller den egna klassen, den finns överallt. Man kan till och med säga att väldigt mycket möda läggs på att bygga upp Potemkin-kulisser så att egoismen ska misstas för något annat, helst till och med av den som förfäktar den. På så sätt lurar vi till och med oss själva.
Det är så illa att när en ny politisk reform sjösätts i vårt samhälle, så värderas den just på det här sättet. "Vem tjänar på det här" är frågan man ställer, 200 kronor mer till barnfamiljer, 300 kronor mindre till ensamstående. Den underförstådda logiken är att just du ska var för eller emot beroende på om du tjänar eller förlorar på reformen.
Men politik, privatliv, relationer handlar inte om att vinna på någon annans bekostnad. Det handlar om att se bortom den egna situationen, in i den andres liv. Det är just den förmågan som gjort oss till människor. Vårt samhälle är förvisso komplicerat, och konsekvenserna av handlingar och åsikter kan vara svåröverskådliga, men motivet bakom det hela brukar ändå vara skönjbart: Handlar du som du gör, tycker du som du tycker, därför att du är mån om det allmänna eller om dig själv?
Om idioterna i det gamla Grekland gick för sig själv av egenintresse eller av något annat skäl förtäljer inte historien. Idioten som en människa som utför någon form av cocooning, skyddar sig själv från dumheterna, är en snäll tolkning av beteendet. Det förutsätter en slags medvetenhet. Den andra tolkningen, att de gjorde det av ett egetintresse eller helt enkelt av ignorans, ligger närmare till hands.
Men visst, kanske flydde de bara politiken, därför att som Platon ondgjorde sig över, den hamnade i händerna på demagogerna och röstfiskarna, kort sagt de av egenintresset styrda. Vi kan känna igen oss i Platons beskrivning av politiken som en arena där slagsmål om särintressen har tagit över, där det gäller att "vinna väljargrupper" och där människor allt mer röstar med fötterna.
Vår tids brist på politiskt engagemang verkar bestå av antingen ett slags politikerförakt eller också av en total omedvetenhet, någon slags djup politisk ignorans. Idiotisk är den i vilket fall, för den är en flykt undan ansvaret att lösa de komplicerade problem vi människor står inför i det moderna samhället.
Att vända politiken ryggen för att den är sjuk är inte att lösa några problem, att ondgöra sig över myndigheters bristande förmågor eller verka för att spä på politikerföraktet utan att ge några alternativ är rätt upp och ner idiotiskt. Självklart måste kritik framföras, men själva demokratin är något vi bär på som en sköldpadda bär på sitt skal. Och demokratins kärna är denna: Vad är det allmännas bästa?
Med den definitionen, skulle ni säga att mängden idioter i världen ökar eller minskar? Min känsla är att den ökar därför att allt färre engagerar sig i det allmännas väl.
Det finns en måttstock att mäta åsikter och handlingar med som är ganska enkel. Värdera det din vän, din kollega eller våra politiker eller företagsledare säger med den enkla frågan: Talar de i ett allmänintresse, ett särintresse eller till och med ett egenintresse?
Den mest grundläggande frågan vi människor ställs inför är om vi ska leva för oss själva eller för andra. Den rena egoismen kanske inte är så vanlig - man blir så ensam då, och trots allt är vi ett flockdjur - men gruppegoismen eller en egoism som sträcker ut sina tentakler till familjen, eller den närmaste vänkretsen, aktieägarna eller den egna klassen, den finns överallt. Man kan till och med säga att väldigt mycket möda läggs på att bygga upp Potemkin-kulisser så att egoismen ska misstas för något annat, helst till och med av den som förfäktar den. På så sätt lurar vi till och med oss själva.
Det är så illa att när en ny politisk reform sjösätts i vårt samhälle, så värderas den just på det här sättet. "Vem tjänar på det här" är frågan man ställer, 200 kronor mer till barnfamiljer, 300 kronor mindre till ensamstående. Den underförstådda logiken är att just du ska var för eller emot beroende på om du tjänar eller förlorar på reformen.
Men politik, privatliv, relationer handlar inte om att vinna på någon annans bekostnad. Det handlar om att se bortom den egna situationen, in i den andres liv. Det är just den förmågan som gjort oss till människor. Vårt samhälle är förvisso komplicerat, och konsekvenserna av handlingar och åsikter kan vara svåröverskådliga, men motivet bakom det hela brukar ändå vara skönjbart: Handlar du som du gör, tycker du som du tycker, därför att du är mån om det allmänna eller om dig själv?
Om idioterna i det gamla Grekland gick för sig själv av egenintresse eller av något annat skäl förtäljer inte historien. Idioten som en människa som utför någon form av cocooning, skyddar sig själv från dumheterna, är en snäll tolkning av beteendet. Det förutsätter en slags medvetenhet. Den andra tolkningen, att de gjorde det av ett egetintresse eller helt enkelt av ignorans, ligger närmare till hands.
Men visst, kanske flydde de bara politiken, därför att som Platon ondgjorde sig över, den hamnade i händerna på demagogerna och röstfiskarna, kort sagt de av egenintresset styrda. Vi kan känna igen oss i Platons beskrivning av politiken som en arena där slagsmål om särintressen har tagit över, där det gäller att "vinna väljargrupper" och där människor allt mer röstar med fötterna.
Vår tids brist på politiskt engagemang verkar bestå av antingen ett slags politikerförakt eller också av en total omedvetenhet, någon slags djup politisk ignorans. Idiotisk är den i vilket fall, för den är en flykt undan ansvaret att lösa de komplicerade problem vi människor står inför i det moderna samhället.
Att vända politiken ryggen för att den är sjuk är inte att lösa några problem, att ondgöra sig över myndigheters bristande förmågor eller verka för att spä på politikerföraktet utan att ge några alternativ är rätt upp och ner idiotiskt. Självklart måste kritik framföras, men själva demokratin är något vi bär på som en sköldpadda bär på sitt skal. Och demokratins kärna är denna: Vad är det allmännas bästa?
söndag 16 mars 2014
Från Sevastopols belägring
Idag folkomröstas det på Krim. Om det kan man tycka mycket. Jag läser Leo Tolstojs berättelse Från Sevastopols belägring, skriven 1855, för att hitta en kontrapunkt, en plats att se saker ifrån.
Krig är en egendomlig sysselsättning som bara människor ägnar sig åt. Det ställer allt på sin spets, det tvingar fram nya lösningar och tankar, men det löser inte problem.
Så här skriver Tolstoj: "Tusen sinom tusen gånger hade den mänskliga självkänslan hunnit kränkas eller tillfredsställas eller blåsas upp - eller stillas i dödens famntag. Så många fastsydda stjärnor, så många bortsprättade, så många Anne, Vladimir och så många röda kistor och grova liksvepningar! Men alltjämt samma dunder från bastionerna."
Tolstoj var anarkist och pacifist. Han var det som helgjuten människa som omvandlat sina erfarenheter till en hållning som gick stick i stäv med hans samtid, hans ursprung, ja till och med hans familj. På ålderns höst betraktades han väl mer eller mindre som skogstokig, och var väl det i viss mån, åtminstone om egendom är något man värderar högt, eftersom han ville skänka bort allt han ägde, hjälpa sina bönder, leva asketiskt och sätta ärligheten främst.
I krig är sanningen det första som dör brukar man säga. Redan nu, i denna ovissa tid, är ärligheten det man letar efter i propagandakriget om Krim. Leo Tolstojs röst skulle behövas. Eller som han skriver:
"Men den fråga som diplomater ej förmått lösa, den löses i än mindre grad av krut och blod."
Krig är en egendomlig sysselsättning som bara människor ägnar sig åt. Det ställer allt på sin spets, det tvingar fram nya lösningar och tankar, men det löser inte problem.
Så här skriver Tolstoj: "Tusen sinom tusen gånger hade den mänskliga självkänslan hunnit kränkas eller tillfredsställas eller blåsas upp - eller stillas i dödens famntag. Så många fastsydda stjärnor, så många bortsprättade, så många Anne, Vladimir och så många röda kistor och grova liksvepningar! Men alltjämt samma dunder från bastionerna."
Tolstoj var anarkist och pacifist. Han var det som helgjuten människa som omvandlat sina erfarenheter till en hållning som gick stick i stäv med hans samtid, hans ursprung, ja till och med hans familj. På ålderns höst betraktades han väl mer eller mindre som skogstokig, och var väl det i viss mån, åtminstone om egendom är något man värderar högt, eftersom han ville skänka bort allt han ägde, hjälpa sina bönder, leva asketiskt och sätta ärligheten främst.
I krig är sanningen det första som dör brukar man säga. Redan nu, i denna ovissa tid, är ärligheten det man letar efter i propagandakriget om Krim. Leo Tolstojs röst skulle behövas. Eller som han skriver:
"Men den fråga som diplomater ej förmått lösa, den löses i än mindre grad av krut och blod."
fredag 14 mars 2014
Den gamle magistern
Uppför trappan vandrar långsamt
Stegen
ekar när han går
Välkända
fossilen blickar
På
en man med grånat hår
Marmormönstret
honom fångar
Plötsligt
stilla han där står
Överallt
hörs röster stoja
Får
han snart en liten knuff
Sakta
höjer han sitt huvud
Spelar
någon kanske tuff?
Bakom
honom ekar skrattet
Undvik
nu allt tänkbart gruff
Plockar
upp från trappans mönster
Hatten
som har fallit av
Tittar
runt och söker efter
Den
som honom knuffen gav
Ansikten
försvinner genast
Skratten
tystnar, klingar av
Ute
ljusnar vinternatten
Årets
gång i långsam färd
Lärarrummets
kafferöster
Välbekant
är skolans värld
Pappren
ordnas, bok i väskan
Gången
stel och kroppen tärd
Korridoren
ekar när han
Vandrar
där med tunga steg
Ungdomarna
ligger, hänger
Där
han söker bana väg
Längesen
det var nu sedan
Pojkar
bocka’, flickor neg
I
katedern myndig stämman
Tvingar
alla snabbt i bänk
Sträng
han låter, mer än önskat
”Hör
nu alla, börja tänk!”
(till
och med åt lille Ahmed
inspirationens
gåva skänk!)
Och
så händer detta under
Tystnad
sänker sig i sal
Pennor
raspar, suddin skickas
Inte
ens mobilsignal
Hörs
i rummet och han blickar
Ut
på eken, mörk och kal
Nästa
sal och suddin kastas
Bråk
i hörnet, ett tumult
Stämman
ryter, ingen lyssnar
Här
är redan huvet fullt
Utav
oro, ångest, fruktan
Rådvill
kliar han sin skult
Men
så plötsligt får han chansen
Paus
i kampen mellan två
Slänger
snabbt in kommentaren:
”Skall
ni slåss, så fäktas då!”
Hamlet
blir det av lektionen
Killarna
vill inte gå
Nästa
sal och missmod känner
Han
när han försöker få
Klassen
grammatikens väsen
Någorlunda
att förstå
Ingen
fattar, värre är dock
Ingen
önskar kunskap nå
Av
problem är svårast detta
Liknöjdhetens
trista lott
Själar
vilka aldrig lidit
Aldrig
smakat smärtan fått
För
den ständigt underhållne
Verkar
livet självt så grått
Substantivets
böjning kanske
Så
på avstånd synes trist
Nyttan
upphöjd till världsordning
Nöjet
tvåa, kunskap sist
Hur
ska han förmå förklara
Vilken
är hans sista list?
Han
försöker tappert visa
På
att kunskap självt är allt
Men
när han ur salen vandrar
Känner
han det blåser kallt
Inget
av det han förmedlat
Är
nog fräckt och riktigt ballt
Kul
skall numer skolan vara
Häftig
ny pedagogik
Samtal,
uppgift, diskussioner
Som
att sitta på ett fik
Lär
dem tänka kritiskt, bara
Utsätt
ingen för kritik
Så
går dagen för den gamle
I
ett töcken, som i trans
Motgång
blandas strax med glädje
Stundtals
glimtar glöden hans
Brinner
han i båda ändar
Som
om döden inte fanns
Trött
är han när eftermiddag
Kommer
med en konferens
Ägnar
energin mest åt att
Smaka
på en vetekrans
Konstaterar
lugnt som vanligt
Alla
mist båd’ vett och sans
Ämnet
som får konferensens
Vågor
svalla högt idag
Är
vad kunskap framtid kräver
Hur
just deras arbetslag
Skall
bedriva undervisning
Ändra
och ta nya tag
Någon
menar allt är nytt nu
Måste
möta barnen rätt
Inget
av det gamla funkar
Här
behövs helt nya sätt
Sätten
är dock rätt diffusa
Att
förstå dem är ej lätt
Sitter
där och tänker tiga
Håller
nogsamt tyst sin trut
Vet
att öppnas munnen väntar
Idiotier
utan slut
Men
så utan han det märker
Slinker
kommentaren ut:
”Allt
det nya verkar gammalt
hjulet
uppfinns om igen
skolans
uppgift är väl enkel
var
en fiende – och vän!
Lärandet
är fullt av möda
Glädjen
kommer oftast sen
Att
eleverna bemöta
Som
de vuxna de snart är
Få
dem växa och ta ansvar
Är
den väg som framåt bär
Lycka
är när någon av dem
Lär
sig hålla kunskap kär
Allt
det andra det är bara
Ord
och ord och nya ord
Pedagoger
verkar vandra
Tätt
tillsammans som en hjord
Följer
bara den utav dem
Som
i käften bäst är smord!”
Rektorn
tittar över bordet
Där
rök löneökningen
Tystnaden
blir pinsam, ingen
Söker
lätta stämningen
Bannande
sig själv han blickar
Ut
i vinterskymningen
När
han sedan långsamt vandrar
Nerför
trappan, trött och grå
Slår
så plötsligt honom tanken
Den
som honom fick att stå
Stilla
där i morgontimman
Fångad
av en känsla då
Hur
en dag blir något annat
Hur
man tror att kanske att
Den
skall fyllas utav glädje
Ljusa
minnen, glada skratt
Slinker
ut nu gör man nästan
Som
en ovälkommen katt
Blev
nåt annat än jag trodde
Fångad
var jag av en bild
Tänkte
då på djur i marmorn
Hur
av tiden man blir skild
Från
sitt sanna, rätta vara
Fåfäng
mödan, tiden spilld
Evigheten
rinner från oss
Spiller
gör vi våra liv
Handla
gott och ändå fatta
Inför
detta vara blid:
Att
vi själva är fossilen
Fastän
i en annan tid
lördag 1 mars 2014
Kunskapens väg mellan generationer
I Stig Claessons roman Dagarna före lunch, en uppgörelse med den egna alkoholismen och charterturismen i nu nämnd ordning, ställs huvudpersonen inför uppgiften att ge några goda råd till sin son. Det var längesedan jag läste boken, men som jag minns det säger han något om att det inte finns några råd att ge. Anledningen är enkel, varje generation måste själv göra upp med sina demoner, hitta sina vägar. Världen är annorlunda, och även om rådet vore gott skulle det inte tas emot. Och så citerar han ett arabiskt ordspråk, om att varje man mer liknar sin bror än sin far.
När jag läste boken var jag fortfarande så ung att jag identifierade mig mer med sonen än med fadern. Någon begynnande alkoholism hade jag inte, även om jag förstod att en mening som "från och med nu gällde det att varken bli full eller nykter" bara kunde skrivas utifrån en erfarenhet som i en mening var bottenlös, i en annan var oerhört insiktsfull. För mig var tanken om det meningslösa med att ge råd attraktiv, jag var på väg ut i världen och tyckte att mycket av det mina föräldrar sa till mig var antingen föråldrat eller fel.
Nu har jag mer av ett fadersperspektiv. Inte bara står jag inför den oerhörda uppgiften att försöka förmedla levnadsvisdom, know-how och kunskap till mina barn, dessutom har jag hunnit inse att en hel del av det som mina föräldrar sa, som jag då avfärdade, hade varit värt att lyssna på. Och jag märker förstås att mina barn inte lyssnar på mig, åtminstone är det så för det mesta, även om det ibland på bakvägar blir uppenbart att en del har sjunkit in. Men väl är väl det, jag vet inte om det skulle göra mig lyckligare eller ledsnare om jag märkte att mina barn följde mina råd till punkt och pricka. Även om jag ser den överdrivna individualismen som ett problem i vår tid, är jag ändå så pass mycket individualist själv att jag vill att mina barn ska finna sina egna vägar.
Det auktoritetslösa i vår kultur är ett markant och spännande drag. Det som ibland kallas flummig uppfostran och ibland för mjukt ledarskap är en egenskap som ses som en svensk eller nordisk särart. De svenska uppfostringsmetoderna beskrivs som skräckexempel i engelska och franska tidningar, en värld där söndercurlade ungar får bestämma helt över sina föräldrar, där alla gränser, normer och värderingar har suddats ut. Bortskämda barn blir olyckliga heter det. Och i artiklar får vi veta att det i Frankrike inte finns någon ADHD, eftersom man ser symptomen som psykosociala och inte medicinskt biologiska. Det finns inga olämpliga beteenden som inte går att åtgärda med lämpor och terapi.
Frågan om det är så att vi håller på att skämma bort vår barn fullständigt, om vi i vår kultur har flytt från vuxenansvaret och lämnat barnen vind för våg, är något som tycks splittra de ideologiska lägren. Det är inte svårt att hitta anhängare till en fri uppfostran både hos liberaler och vänsterfolk, samtidigt som kraven på hårdare tag i skolan eller annorstädes, kan komma från både konservativa och radikaler. Det är föräldrarnas fel, det är lärarnas fel, det är förmodligen busschaufförernas, dörrvakternas och fångvaktarnas fel också. Vårt samhälle är slött, slappt och likgiltigt, se där en röstfångarmyt av ofta använt slag.
Hur är det då egentligen? När Sverige hamnar som det mest extrema landet i World Values Surveys undersökningar är nog detta åtminstone en del av svaret på frågan om hur det egentligen förhåller sig. Vi är världens mest sekulära, individualistiska, icke-auktoritära, med deras ord post-materialistiska kultur, och alla världens länder är på väg åt vårt håll. Men i deras undersökningar är det auktoritetslösa ett tecken på lycka, ett kvitto på att människan ägnar sig åt självförverkligande i stället för överlevnad.
Den rousseauanska traditionen i svenskt kulturliv går att spåra åtminstone till Ellen Key och hennes bok Barnets århundrade skriven år 1900. Varför den rousseauanska traditionen fick ett så starkt fäste just här är bortom min kunskap att förklara, men att 60-talets och 70-talets politiska uppror var rousseauanskt på många sätt står bortom allt tvivel. Rousseaus tankar om den gode vilden, om att kultur och intellektualism är något som förstör vår innersta natur, att barnet med tvång kommer finna lärandet tråkigt, att barnets lärande måste utgå från dess egen lust, att barnet bäst lär sig om det lämnas fritt att själv använda sitt förnuft, är ofta förekommande i någon version i dagens pedagogiska debatt.
Vad man ändå nog kan konstatera är att synen på barnet i vår kultur skiljer sig från en traditionell kontinentaleuropeisk standard. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump-böcker var högst kontroversiella i många kulturer när de kom, och än idag finns friserade översättningar. Även om det snarare är fråga om en gradskillnad än en artskillnad, så vågar jag påstå att det finns en skillnad i sättet att se på barn i de skandinaviska länderna jämfört med i övriga Europa. Att närmare bestämma var i denna består är känsligt och svårt förstås, men om vi nöjer oss med att påstå att respekten för barnets individuella utveckling och respekten för barnets rätt att vara barn är stor i nordisk kultur så har vi nog inte sagt för mycket.
Om denna rousseauanska tradition är den ena förklaringen till varför det auktoritärslösa lärandet har fått ett så starkt fäste i Sverige är den andra något som har med den tekniska utvecklingen att göra. Datorernas inlärningsteknik har redan från början varit "learning by doing" och ofta har elever kunnat mer än lärare. Det är viktigt att konstatera detta, att vi i nästan 20 år har befunnit oss i en situation där själva tekniken har inbjudit till en form av lärande som har varit auktoritetslöst till sin karaktär. Det här är ju inte bara en fråga för skolan, gammalmedia har ju ibland blivit frånsprungen av självlärda bloggare vars analyser och undersökningar har varit överlägsna på grund av ett grävarbete som det inte finns tid och rum för i konkurrensutsatta och vinstdrivna tidningar.
Den tredje saken att ta hänsyn till i denna utveckling är det som populärt brukar kallas den förlängda adolescensen. Den kultur vi lever i i västvärlden idag uppmuntrar till ett omoget beteende, att fastna i något slags ständigt Sturm und Drang-uppror mot auktoriteter, mognad och vuxenhet. Driften med så kallade vuxenpoäng, Mick Jagger, idrottens så överdrivet stora betydelse för människor, den ytliga materialismen och konsumismen, nöjesindustrins ständigt växande andel av vår totala tid, allt är exempel på hur det ansvarslösa liksom lyfts fram som norm.
Det är mot denna idéhistoriska bakgrund den svenska skoldebatten pågår. Att inse att det finns goda sidor hos ett samhälle där auktoriteten inte vinns på grund av ens position, som lärare, journalist eller vad det vara månne, utan där man måste vinna sin auktoritet i samspel med elever, läsare och annat genom att visa sin kunskap och skicklighet, det är inte svårt att förstå. Att det finns goda sidor i ett samhälle som visar respekt för barnets rättigheter till barndom och självständighet, frihet att välja är nog också i någon mån självklart. Men att det verkar finnas en punkt där det auktoritetslösa når vägs ände, där man går för långt, där lössläpptheten blir kontraproduktiv och det slår över i en verklighet där ungdomar och barn mister orienteringsförmåga är också självklart. Frågan är var vi befinner oss idag.
När jag läste boken var jag fortfarande så ung att jag identifierade mig mer med sonen än med fadern. Någon begynnande alkoholism hade jag inte, även om jag förstod att en mening som "från och med nu gällde det att varken bli full eller nykter" bara kunde skrivas utifrån en erfarenhet som i en mening var bottenlös, i en annan var oerhört insiktsfull. För mig var tanken om det meningslösa med att ge råd attraktiv, jag var på väg ut i världen och tyckte att mycket av det mina föräldrar sa till mig var antingen föråldrat eller fel.
Nu har jag mer av ett fadersperspektiv. Inte bara står jag inför den oerhörda uppgiften att försöka förmedla levnadsvisdom, know-how och kunskap till mina barn, dessutom har jag hunnit inse att en hel del av det som mina föräldrar sa, som jag då avfärdade, hade varit värt att lyssna på. Och jag märker förstås att mina barn inte lyssnar på mig, åtminstone är det så för det mesta, även om det ibland på bakvägar blir uppenbart att en del har sjunkit in. Men väl är väl det, jag vet inte om det skulle göra mig lyckligare eller ledsnare om jag märkte att mina barn följde mina råd till punkt och pricka. Även om jag ser den överdrivna individualismen som ett problem i vår tid, är jag ändå så pass mycket individualist själv att jag vill att mina barn ska finna sina egna vägar.
Det auktoritetslösa i vår kultur är ett markant och spännande drag. Det som ibland kallas flummig uppfostran och ibland för mjukt ledarskap är en egenskap som ses som en svensk eller nordisk särart. De svenska uppfostringsmetoderna beskrivs som skräckexempel i engelska och franska tidningar, en värld där söndercurlade ungar får bestämma helt över sina föräldrar, där alla gränser, normer och värderingar har suddats ut. Bortskämda barn blir olyckliga heter det. Och i artiklar får vi veta att det i Frankrike inte finns någon ADHD, eftersom man ser symptomen som psykosociala och inte medicinskt biologiska. Det finns inga olämpliga beteenden som inte går att åtgärda med lämpor och terapi.
Frågan om det är så att vi håller på att skämma bort vår barn fullständigt, om vi i vår kultur har flytt från vuxenansvaret och lämnat barnen vind för våg, är något som tycks splittra de ideologiska lägren. Det är inte svårt att hitta anhängare till en fri uppfostran både hos liberaler och vänsterfolk, samtidigt som kraven på hårdare tag i skolan eller annorstädes, kan komma från både konservativa och radikaler. Det är föräldrarnas fel, det är lärarnas fel, det är förmodligen busschaufförernas, dörrvakternas och fångvaktarnas fel också. Vårt samhälle är slött, slappt och likgiltigt, se där en röstfångarmyt av ofta använt slag.
Hur är det då egentligen? När Sverige hamnar som det mest extrema landet i World Values Surveys undersökningar är nog detta åtminstone en del av svaret på frågan om hur det egentligen förhåller sig. Vi är världens mest sekulära, individualistiska, icke-auktoritära, med deras ord post-materialistiska kultur, och alla världens länder är på väg åt vårt håll. Men i deras undersökningar är det auktoritetslösa ett tecken på lycka, ett kvitto på att människan ägnar sig åt självförverkligande i stället för överlevnad.
Den rousseauanska traditionen i svenskt kulturliv går att spåra åtminstone till Ellen Key och hennes bok Barnets århundrade skriven år 1900. Varför den rousseauanska traditionen fick ett så starkt fäste just här är bortom min kunskap att förklara, men att 60-talets och 70-talets politiska uppror var rousseauanskt på många sätt står bortom allt tvivel. Rousseaus tankar om den gode vilden, om att kultur och intellektualism är något som förstör vår innersta natur, att barnet med tvång kommer finna lärandet tråkigt, att barnets lärande måste utgå från dess egen lust, att barnet bäst lär sig om det lämnas fritt att själv använda sitt förnuft, är ofta förekommande i någon version i dagens pedagogiska debatt.
Vad man ändå nog kan konstatera är att synen på barnet i vår kultur skiljer sig från en traditionell kontinentaleuropeisk standard. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump-böcker var högst kontroversiella i många kulturer när de kom, och än idag finns friserade översättningar. Även om det snarare är fråga om en gradskillnad än en artskillnad, så vågar jag påstå att det finns en skillnad i sättet att se på barn i de skandinaviska länderna jämfört med i övriga Europa. Att närmare bestämma var i denna består är känsligt och svårt förstås, men om vi nöjer oss med att påstå att respekten för barnets individuella utveckling och respekten för barnets rätt att vara barn är stor i nordisk kultur så har vi nog inte sagt för mycket.
Om denna rousseauanska tradition är den ena förklaringen till varför det auktoritärslösa lärandet har fått ett så starkt fäste i Sverige är den andra något som har med den tekniska utvecklingen att göra. Datorernas inlärningsteknik har redan från början varit "learning by doing" och ofta har elever kunnat mer än lärare. Det är viktigt att konstatera detta, att vi i nästan 20 år har befunnit oss i en situation där själva tekniken har inbjudit till en form av lärande som har varit auktoritetslöst till sin karaktär. Det här är ju inte bara en fråga för skolan, gammalmedia har ju ibland blivit frånsprungen av självlärda bloggare vars analyser och undersökningar har varit överlägsna på grund av ett grävarbete som det inte finns tid och rum för i konkurrensutsatta och vinstdrivna tidningar.
Den tredje saken att ta hänsyn till i denna utveckling är det som populärt brukar kallas den förlängda adolescensen. Den kultur vi lever i i västvärlden idag uppmuntrar till ett omoget beteende, att fastna i något slags ständigt Sturm und Drang-uppror mot auktoriteter, mognad och vuxenhet. Driften med så kallade vuxenpoäng, Mick Jagger, idrottens så överdrivet stora betydelse för människor, den ytliga materialismen och konsumismen, nöjesindustrins ständigt växande andel av vår totala tid, allt är exempel på hur det ansvarslösa liksom lyfts fram som norm.
Det är mot denna idéhistoriska bakgrund den svenska skoldebatten pågår. Att inse att det finns goda sidor hos ett samhälle där auktoriteten inte vinns på grund av ens position, som lärare, journalist eller vad det vara månne, utan där man måste vinna sin auktoritet i samspel med elever, läsare och annat genom att visa sin kunskap och skicklighet, det är inte svårt att förstå. Att det finns goda sidor i ett samhälle som visar respekt för barnets rättigheter till barndom och självständighet, frihet att välja är nog också i någon mån självklart. Men att det verkar finnas en punkt där det auktoritetslösa når vägs ände, där man går för långt, där lössläpptheten blir kontraproduktiv och det slår över i en verklighet där ungdomar och barn mister orienteringsförmåga är också självklart. Frågan är var vi befinner oss idag.
torsdag 27 februari 2014
Allt väl med dig?
En gång i tiden sa vi god dag till varandra. Sedan började vi säga hej. Det blev hallå som blev tjena som blev tja. I Göteborg utvecklades det fantastiska obegripliga men ändå avslappnade uttrycket:"Hallå eller?" Så i höstas, från ingenstans, som det verkade omedvetet, började hälsningsfrasen "allt väl med dig?" sprida sig.
Det är kanske inte så att man ska märka ord, men vad ska man svara? Allt är väl inte väl, tänkte jag, alltid kliar det någonstans. Alltid skaver det på ett ställe eller ett annat. Ett liv där allt är väl, vill jag ens leva det?
Så igår när jag i stadens badhus hörde en konversation med helt andra uttryck blev jag glad. Så här lät det:
"Hur är livet? Är det bra?"
"Ja, det är klart, det måste det vara. Vad är alternativet?"
Jag önskar att jag hade kunnat komma på det svaret själv. Vad är alternativet till att ha det bra? Trots att det skaver, trots att det kliar, trots att världen står på randen…ja, till vad? så ägnar vi ju så fantastisk mycket kraft åt att kunna se på det hela med förnöjsamhet, för vad är alternativet? Att gå och gräva ner sig? Att lägga av? Att ge upp?
När världen inte går ihop, när världen blir inkonsekvent, ägnar vi oss åt någon form av livslögn som ger oss energi att ta oss an vardagen med en positiv känsla. Men livslögner behöver inte alltid vara fel. Det går att vara en förnöjd pessimist. Vår tids människa måste nog lära sig att blunda med rätt öga.
Det är kanske inte så att man ska märka ord, men vad ska man svara? Allt är väl inte väl, tänkte jag, alltid kliar det någonstans. Alltid skaver det på ett ställe eller ett annat. Ett liv där allt är väl, vill jag ens leva det?
Så igår när jag i stadens badhus hörde en konversation med helt andra uttryck blev jag glad. Så här lät det:
"Hur är livet? Är det bra?"
"Ja, det är klart, det måste det vara. Vad är alternativet?"
Jag önskar att jag hade kunnat komma på det svaret själv. Vad är alternativet till att ha det bra? Trots att det skaver, trots att det kliar, trots att världen står på randen…ja, till vad? så ägnar vi ju så fantastisk mycket kraft åt att kunna se på det hela med förnöjsamhet, för vad är alternativet? Att gå och gräva ner sig? Att lägga av? Att ge upp?
När världen inte går ihop, när världen blir inkonsekvent, ägnar vi oss åt någon form av livslögn som ger oss energi att ta oss an vardagen med en positiv känsla. Men livslögner behöver inte alltid vara fel. Det går att vara en förnöjd pessimist. Vår tids människa måste nog lära sig att blunda med rätt öga.
torsdag 13 februari 2014
Vad Sotji lär oss om den svenska skolan
Igår på TV följde svenska folket Tre Kronor när de vann sin inledningsmatch i ishockey. Intresset var på topp, spekulationerna om OS-guld hängde redan i luften, vibrerade som något onämnbart som alla ändå redan tänkte. Samtidigt, i en annan del av världen, pågick finalen i konståkningens paråkning. Tre Kronor i all ära, men det var nog dit världens ögon riktades.
Man kan kontrastera de där händelserna. Hockey är tillsammans med fotboll Sveriges största sport, en av de få sporterna där våldet har en legitim ställning, åtminstone stundtals, där spelarna förväntas gå utanför ramarna ibland och bjuda publiken på ett råkurr. Niklas "Fläska-på-bara" Wikegård har gett attityden ett ansikte, den moraliska lärdomen är att aldrig vika ner sig, att ge igen om det gynnar laget, att alla medel är tillåtna som leder till ett finalt gott, det vill säga seger.
Hockey är också en lagsport. I Sverige är lagsporterna generellt stora. Den narrativa diskursen, i vilken vår nationalism frodas, är den, att vi svenskar har en lagmoral som är överlägsen våra motståndares, att vi svenskar trots sämre individuell skicklighet kan besegra andra lag tack vare vår sociala förmåga, vår förmåga att samarbeta. Till dessa lagsporter drar sig de svenska ungdomarna, ägnar kvällar åt träningar i fotboll, handboll, innebandy, ishockey och annat. Trots ständigt pågående debatter om elitistiska satsningar inom lagidrotterna, toppningar i allt lägre åldrar, är den svenska idrottsrörelsen i huvudsak social till sitt syfte.
Även i de individuella idrotter som fått någorlunda status och spridning i Sverige är lagarbetet betonat. Förbundskaptenen i fri idrott Ulf Karlsson ägnade mycket tid åt team building bland de kanske mest individualistiska idrottarna av alla och rönte därmed fantastiska resultat. Längdskidåkarnas lagarbete vid Skiathlonen i Vancouver för fyra år sedan är redan en klassiker, de svenska åkarna gick utanför den logik skidtävlingar dittills hade haft. Ett stafettguld är alltid större för nationen än en individuell medalj.
Det var inga svenska par med vid konståkningsfinalen igår. Inga svenska ungar hade underkastat sig den extrema träning det innebär att lära sig att åka så som de bästa gör. Inga svenska ungdomar hade satt sig att nöta in hopp, lyft, kast och piruetter. Inga svenska ungdomar hade tränat upp taktkänslan, synkroniseringen, förmågan att framföra rörelserna exakt till musiken. Inga svenska ungdomar hade tränat sex dagar i veckan, flera timmar om dagen, under en auktoritär tränares uppsikt, råd och förbannelser.
Konståkningen har tre egenskaper som gör att den hamnar utanför den svenska diskursen om vad idrottens syfte ska vara.
För det första tillhör den tillsammans med gymnastik och kanske några andra idrotter som simhopp och liknande, de idrotter där man inte låter barnet vara barn. För att nå framgång krävs hård och intensiv träning från väldigt unga år. I dessa idrotter når ofta idrottarna världseliten redan som tonåringar. Därmed blir träningen auktoritär, styrd av omänskliga demontränare, där ledkvalitet och genetiska förutsättningar kan vara uttagskriterier till träningsskolorna. Åtminstone är det den bilden vi får förmedlad till oss och vi förfasas rättmätigt.
För det andra tillhör konståkningen de estetiska idrotterna. Den kräver en viss kulturell bildning, ofta åker man till klassisk musik och åkningen ska spegla musikens innehåll. Klädvalet kan ha historiska konnotationer, kan tillsammans med musiken bilda en helhet som fördjupar skönhetsupplevelsen i åkningen.
För det tredje är konståkningen inte lika tydligt tävlingsstyrd som annan idrott. I ett försök att komma undan domarskandaler har den skapat ett allt mer komplicerat system för att fånga det estetiska i en ram, men faktum kvarstår att det är en bedömningssport. I slutändan är det en subjektiv upplevelse lika mycket som en tävling. Alla hejar på alla. Alla vill att det vackra ska segra. Avslutningsuppvisningen är det mest populära av allt. En uppvisningsmatch i hockey är ointressant.
De länder som är duktiga i konståkning är Ryssland, Kina, Japan, Sydkorea, USA, Kanada, Frankrike, Tyskland och Italien. På senare tid har Finland fått fram några duktiga konståkare också.
Bland dessa länder ser vi flera av de länder som ligger högst i PISA-undersökningarna. Vi ser också länder som ligger lågt, så något riktigt bra samband går nog inte att säkerställa. Men om man låter idrottskulturen vara en spegel av skolkulturen så kan man börja göra några intressanta iakttagelser.
I Sverige arbetar vi medvetet med en icke-auktoritär ledarstil. Våra förbundskaptener går omkring i träningsoverall och pratar med spelarna, handbolls-Bengan lät dem ju till och med ta över ansvaret.
I Sverige har det kulturella och det estetiska låg status, så låg att till och med de estetiska ämnena har blivit borttagna från gymnasierna i den senaste skolreformerna. Bildning är typ inte inne.
I Sverige har vi i väldigt hög grad en målstyrd skola, mätbarhet är en dygd.
Så vad vi får ut ur den svenska skolan är hockeyspelare, inte konståkare, ja, både ur moraliska, estetiska och kunskapsmässiga perspektiv. Ja, sanningen är att vår auktoritetsnivå är så låg, vår tillåtande attityd till individuella lösningar så uppenbar att vi får individualister också. Men de börjar inte med konståkning, de åker slopestyle, de kickjagar en 1080-sväng och inte en trippel Salkov. För efteråt kan man göra en high five.
Det är för lite high fives i konståkning helt enkelt. Det är för mycket jobb och för lite självlärt. Det är för mycket jobb och auktoritet i ämnen som språk och matematik och naturvetenskap, för lite high fives. Alltså väljer eleverna annat. Det är för lite "Vi- har-det-bra-och-gör något-tillsammans-känsla" i svåra och tunga inlärningsuppgifter. Och det socialt goda är prioriterat i den svenska skolan.
Det svenska skolproblemet kanske delvis är organisatoriskt. Kommunaliseringen och friskolereformen har lett till en segregering och en minskad likvärdighet för utbildningarna. Det är ett demokratiproblem. Men det svenska skolproblemet är också sociokulturellt. Vad som är gångbart i en kultur styrs av ganska subtila företeelser, svåråtkomliga men ändå uppenbart historiska. Förklaringsmodeller finns. Jag får återkomma till dessa.
Man kan kontrastera de där händelserna. Hockey är tillsammans med fotboll Sveriges största sport, en av de få sporterna där våldet har en legitim ställning, åtminstone stundtals, där spelarna förväntas gå utanför ramarna ibland och bjuda publiken på ett råkurr. Niklas "Fläska-på-bara" Wikegård har gett attityden ett ansikte, den moraliska lärdomen är att aldrig vika ner sig, att ge igen om det gynnar laget, att alla medel är tillåtna som leder till ett finalt gott, det vill säga seger.
Hockey är också en lagsport. I Sverige är lagsporterna generellt stora. Den narrativa diskursen, i vilken vår nationalism frodas, är den, att vi svenskar har en lagmoral som är överlägsen våra motståndares, att vi svenskar trots sämre individuell skicklighet kan besegra andra lag tack vare vår sociala förmåga, vår förmåga att samarbeta. Till dessa lagsporter drar sig de svenska ungdomarna, ägnar kvällar åt träningar i fotboll, handboll, innebandy, ishockey och annat. Trots ständigt pågående debatter om elitistiska satsningar inom lagidrotterna, toppningar i allt lägre åldrar, är den svenska idrottsrörelsen i huvudsak social till sitt syfte.
Även i de individuella idrotter som fått någorlunda status och spridning i Sverige är lagarbetet betonat. Förbundskaptenen i fri idrott Ulf Karlsson ägnade mycket tid åt team building bland de kanske mest individualistiska idrottarna av alla och rönte därmed fantastiska resultat. Längdskidåkarnas lagarbete vid Skiathlonen i Vancouver för fyra år sedan är redan en klassiker, de svenska åkarna gick utanför den logik skidtävlingar dittills hade haft. Ett stafettguld är alltid större för nationen än en individuell medalj.
Det var inga svenska par med vid konståkningsfinalen igår. Inga svenska ungar hade underkastat sig den extrema träning det innebär att lära sig att åka så som de bästa gör. Inga svenska ungdomar hade satt sig att nöta in hopp, lyft, kast och piruetter. Inga svenska ungdomar hade tränat upp taktkänslan, synkroniseringen, förmågan att framföra rörelserna exakt till musiken. Inga svenska ungdomar hade tränat sex dagar i veckan, flera timmar om dagen, under en auktoritär tränares uppsikt, råd och förbannelser.
Konståkningen har tre egenskaper som gör att den hamnar utanför den svenska diskursen om vad idrottens syfte ska vara.
För det första tillhör den tillsammans med gymnastik och kanske några andra idrotter som simhopp och liknande, de idrotter där man inte låter barnet vara barn. För att nå framgång krävs hård och intensiv träning från väldigt unga år. I dessa idrotter når ofta idrottarna världseliten redan som tonåringar. Därmed blir träningen auktoritär, styrd av omänskliga demontränare, där ledkvalitet och genetiska förutsättningar kan vara uttagskriterier till träningsskolorna. Åtminstone är det den bilden vi får förmedlad till oss och vi förfasas rättmätigt.
För det andra tillhör konståkningen de estetiska idrotterna. Den kräver en viss kulturell bildning, ofta åker man till klassisk musik och åkningen ska spegla musikens innehåll. Klädvalet kan ha historiska konnotationer, kan tillsammans med musiken bilda en helhet som fördjupar skönhetsupplevelsen i åkningen.
För det tredje är konståkningen inte lika tydligt tävlingsstyrd som annan idrott. I ett försök att komma undan domarskandaler har den skapat ett allt mer komplicerat system för att fånga det estetiska i en ram, men faktum kvarstår att det är en bedömningssport. I slutändan är det en subjektiv upplevelse lika mycket som en tävling. Alla hejar på alla. Alla vill att det vackra ska segra. Avslutningsuppvisningen är det mest populära av allt. En uppvisningsmatch i hockey är ointressant.
De länder som är duktiga i konståkning är Ryssland, Kina, Japan, Sydkorea, USA, Kanada, Frankrike, Tyskland och Italien. På senare tid har Finland fått fram några duktiga konståkare också.
Bland dessa länder ser vi flera av de länder som ligger högst i PISA-undersökningarna. Vi ser också länder som ligger lågt, så något riktigt bra samband går nog inte att säkerställa. Men om man låter idrottskulturen vara en spegel av skolkulturen så kan man börja göra några intressanta iakttagelser.
I Sverige arbetar vi medvetet med en icke-auktoritär ledarstil. Våra förbundskaptener går omkring i träningsoverall och pratar med spelarna, handbolls-Bengan lät dem ju till och med ta över ansvaret.
I Sverige har det kulturella och det estetiska låg status, så låg att till och med de estetiska ämnena har blivit borttagna från gymnasierna i den senaste skolreformerna. Bildning är typ inte inne.
I Sverige har vi i väldigt hög grad en målstyrd skola, mätbarhet är en dygd.
Så vad vi får ut ur den svenska skolan är hockeyspelare, inte konståkare, ja, både ur moraliska, estetiska och kunskapsmässiga perspektiv. Ja, sanningen är att vår auktoritetsnivå är så låg, vår tillåtande attityd till individuella lösningar så uppenbar att vi får individualister också. Men de börjar inte med konståkning, de åker slopestyle, de kickjagar en 1080-sväng och inte en trippel Salkov. För efteråt kan man göra en high five.
Det är för lite high fives i konståkning helt enkelt. Det är för mycket jobb och för lite självlärt. Det är för mycket jobb och auktoritet i ämnen som språk och matematik och naturvetenskap, för lite high fives. Alltså väljer eleverna annat. Det är för lite "Vi- har-det-bra-och-gör något-tillsammans-känsla" i svåra och tunga inlärningsuppgifter. Och det socialt goda är prioriterat i den svenska skolan.
Det svenska skolproblemet kanske delvis är organisatoriskt. Kommunaliseringen och friskolereformen har lett till en segregering och en minskad likvärdighet för utbildningarna. Det är ett demokratiproblem. Men det svenska skolproblemet är också sociokulturellt. Vad som är gångbart i en kultur styrs av ganska subtila företeelser, svåråtkomliga men ändå uppenbart historiska. Förklaringsmodeller finns. Jag får återkomma till dessa.
torsdag 23 januari 2014
Det finns ingen som har koll
Det mest uppenbara med livet i den globala byn på 2000-talet är att det inte finns någon som har koll. Ibland lever man ju i den där föreställningen att vi människor vet vad vi håller på med. I något slags behov av trygghet ger man sig själv en idé om att världen ändå vilar i händerna på förnuftiga ledare, vetenskapens fortskridande framgångar, kloka människors i längden trots allt förnuftiga beslut. Sedan upplysningens framgång på 1700-talet har denna tanke varit närvarande hos människorna; framsteget och tillväxtens idémässiga grund har varit, att även om vi inte förstår allt, även om vi inte riktigt vet allt ännu, så finns det en långsiktig trend som pekar mot en större insikt. Vårt århundrade har i mycket handlat om att den idén har upphört att gälla.
Klimathotet som äventyrar i stort sett allt levande på planeten, ekonomin som verkar vara ett spindelnät som blåser i luften, sanningens alltmer undflyende karaktär, välfärdssamhället som krackelerar i fogarna, skolans oförmåga att ens ge baskunskaper, tyckandet som livsstil och mental grund; allt detta pekar på att postmodernismen är här, och inte i egenskap av någon intellektuell dröm om det lekfulla och relativa som det kunde låta när Horace och grabbarna fick gå loss på 1980-talet, utan som faktisk samhällelig upplösning. Men vi är inte där än, vi är i det där magiska ögonblicket just innan man börjar falla.
Ibland kan konspirationsteorier vara attraktiva, det finns en hemlig sammanslutning, ett fåtal människor, ett nätverk på några hundra människor, det är de som egentligen styr. Gör en politiker fel så drar de lite i en tråd, en marknad kraschar där, en regering får avgå här, någonstans bakom i hemliga rum träffas de, till och med bortom NSA:s kontroll, protokollösa möten utan telefoner, gör du si så gör jag så. En sådan idé, galen redan förr, blir än galnare i vår tid. Eller rättare sagt, kanske är risken större än någonsin att någon uppe i den högsta makteliten verkligen skulle försöka skapa ett sådant nätverk, eftersom man där kan se ett reellt hot av total maktupplösning, av en värld där de nuvarande spelreglerna inte kommer att gälla. Men det är försent. Det finns ingen som har koll, det är en värld bortom kontroll.
Min mormor sa att jag föddes på kanten. Med det menade hon att jag hade fått alla möjligheter till ett rikt liv. Hon födde tolv barn, var analfabet, arbetade hårt varje dag av sitt liv. Jag fick allt på ett silverfat, feta duvor kom flygande in i min mun. Men nu står vi där på kanten igen. Hon fick rätt, inte bara en gång, utan två gånger.
Klimathotet som äventyrar i stort sett allt levande på planeten, ekonomin som verkar vara ett spindelnät som blåser i luften, sanningens alltmer undflyende karaktär, välfärdssamhället som krackelerar i fogarna, skolans oförmåga att ens ge baskunskaper, tyckandet som livsstil och mental grund; allt detta pekar på att postmodernismen är här, och inte i egenskap av någon intellektuell dröm om det lekfulla och relativa som det kunde låta när Horace och grabbarna fick gå loss på 1980-talet, utan som faktisk samhällelig upplösning. Men vi är inte där än, vi är i det där magiska ögonblicket just innan man börjar falla.
Ibland kan konspirationsteorier vara attraktiva, det finns en hemlig sammanslutning, ett fåtal människor, ett nätverk på några hundra människor, det är de som egentligen styr. Gör en politiker fel så drar de lite i en tråd, en marknad kraschar där, en regering får avgå här, någonstans bakom i hemliga rum träffas de, till och med bortom NSA:s kontroll, protokollösa möten utan telefoner, gör du si så gör jag så. En sådan idé, galen redan förr, blir än galnare i vår tid. Eller rättare sagt, kanske är risken större än någonsin att någon uppe i den högsta makteliten verkligen skulle försöka skapa ett sådant nätverk, eftersom man där kan se ett reellt hot av total maktupplösning, av en värld där de nuvarande spelreglerna inte kommer att gälla. Men det är försent. Det finns ingen som har koll, det är en värld bortom kontroll.
Min mormor sa att jag föddes på kanten. Med det menade hon att jag hade fått alla möjligheter till ett rikt liv. Hon födde tolv barn, var analfabet, arbetade hårt varje dag av sitt liv. Jag fick allt på ett silverfat, feta duvor kom flygande in i min mun. Men nu står vi där på kanten igen. Hon fick rätt, inte bara en gång, utan två gånger.
fredag 10 januari 2014
Om konsekvens
Vi brukar kräva av varandra att vi ska vara konsekventa i våra tankar och i våra handlingar. När någon hävdar det som till synes är motsägelsefullt brukar vi protestera. Men är det ens möjligt att få sin värld att gå ihop? Förr eller senare hamnar vi oundvikligen i självmotsägelser och hävdar både A och inte A. Vi tar bilen till jobbet trots att vi är brinnande miljövänner och borde cykla eller gå, vi köper något onödigt plagg som gör oss lyckliga för stunden trots att vi är emot den hysteriska konsumismen. Demokratin, den vill vi både ha och inte ha, lite beroende på hur den ser ut och vilken fråga det gäller. Livet i den postmoderna byn är motsägelsefullt i sig, vi saknar överblick, men tycker, kastar ut tankar från halva plan. Några längtar efter renhet: det är bögarnas fel, det är invandrarnas fel, om vi bara gjorde si eller så, om vi bara började om från början, om vi bara! Längtan efter renhet leder oftast till det mest motsägelsefulla.
Filosofi handlar ofta om att ta en tanke, ofta ganska galen, och följa den till vägs ände. Vad händer om jag verkligen försöker stå fast vid denna tanke, vart för mig den då? Descartes bestämde sig för att systematiskt tvivla på allt, Berkeley försökte ta tanken att all kunskap kommer från erfarenheten till dess yttersta konsekvens, Meinong var inne på ett liknande spår när han hävdade all intentionalitets immanens. Det känns som en nyttig aktivitet i vår tid, att göra just detta, föra tankar till bottnen, föra dem till vägs ände. Det bisarra som uppstår om vi till exempel skyller allt på invandrarna, vägtullarna, EU, USA, kapitalismen eller kommunismen kan hjälpa oss att leva de motsägelser som vi trots allt är hänvisade till. Russell ställde Meinong inför dilemmat att förklara skillnaden mellan existerande och icke-existerande kvadratiska cirklar. Själv försöker jag förstå hur jag både ska kunna äta kakan och ha den kvar. Varje dag.
Filosofi handlar ofta om att ta en tanke, ofta ganska galen, och följa den till vägs ände. Vad händer om jag verkligen försöker stå fast vid denna tanke, vart för mig den då? Descartes bestämde sig för att systematiskt tvivla på allt, Berkeley försökte ta tanken att all kunskap kommer från erfarenheten till dess yttersta konsekvens, Meinong var inne på ett liknande spår när han hävdade all intentionalitets immanens. Det känns som en nyttig aktivitet i vår tid, att göra just detta, föra tankar till bottnen, föra dem till vägs ände. Det bisarra som uppstår om vi till exempel skyller allt på invandrarna, vägtullarna, EU, USA, kapitalismen eller kommunismen kan hjälpa oss att leva de motsägelser som vi trots allt är hänvisade till. Russell ställde Meinong inför dilemmat att förklara skillnaden mellan existerande och icke-existerande kvadratiska cirklar. Själv försöker jag förstå hur jag både ska kunna äta kakan och ha den kvar. Varje dag.
söndag 5 januari 2014
Filosofen på tronen 1
Filosofen på tronen, ett kaxigt namn. Hur skall man förstå det?
Är det en antydan om en önskan att anamma Platons idé om att filosoferna ska styra staten? Det finns mycket att säga om vår tids rekryteringspolitik av chefer. Det finns mycket att säga om karriärism, om vad som gör att människor kommer upp sig, om hur vi uppmuntrar ett visst beteende. Vår tids dygder, breda armbågar och en förmåga att vara okänslig för det personliga! Hur har det blivit så? Hur har det blivit en god egenskap, åtminstone för en chef, att kunna fatta beslut som rent ut sagt innebär katastrofer för dem det berör. "Hen är handlingskraftig", heter det. "Hen vågar fatta obekväma beslut", säger man. Tänk igenom personlighetsdragen för den som vi ser som en lämplig kandidat att vara ledare eller chef i vårt samhälle. Är det en trevlig person? Är det en vis person? Är det en god person?
Platons tanke vara att ledarna skulle vara filosofer. De skulle utbildas i många år, skolas till visdom, insikt och förståelse. Sedan skulle de vara mogna att ta över styret av Staten. Jag delar inte Platons åsikter. Jag tycker de andas en elitism som är otäck. Platon var antidemokrat. Men det finns tankar i det han säger som är utmanande. Skulle det inte finnas en poäng i att locka de kloka, goda människor vi känner att bli ledare mot deras vilja? De som inte har de vassaste armbågarna och därför faller bort på vägen? Eller är det så enkelt som att demokratin ger oss de ledare vi förtjänar?
Är det en antydan om en önskan att anamma Platons idé om att filosoferna ska styra staten? Det finns mycket att säga om vår tids rekryteringspolitik av chefer. Det finns mycket att säga om karriärism, om vad som gör att människor kommer upp sig, om hur vi uppmuntrar ett visst beteende. Vår tids dygder, breda armbågar och en förmåga att vara okänslig för det personliga! Hur har det blivit så? Hur har det blivit en god egenskap, åtminstone för en chef, att kunna fatta beslut som rent ut sagt innebär katastrofer för dem det berör. "Hen är handlingskraftig", heter det. "Hen vågar fatta obekväma beslut", säger man. Tänk igenom personlighetsdragen för den som vi ser som en lämplig kandidat att vara ledare eller chef i vårt samhälle. Är det en trevlig person? Är det en vis person? Är det en god person?
Platons tanke vara att ledarna skulle vara filosofer. De skulle utbildas i många år, skolas till visdom, insikt och förståelse. Sedan skulle de vara mogna att ta över styret av Staten. Jag delar inte Platons åsikter. Jag tycker de andas en elitism som är otäck. Platon var antidemokrat. Men det finns tankar i det han säger som är utmanande. Skulle det inte finnas en poäng i att locka de kloka, goda människor vi känner att bli ledare mot deras vilja? De som inte har de vassaste armbågarna och därför faller bort på vägen? Eller är det så enkelt som att demokratin ger oss de ledare vi förtjänar?
lördag 4 januari 2014
Att skriva i vatten
Än skriver jag i vatten. Ingen ser mig, jag flyger under radarn. Vem skriver jag för? För mig själv lika mycket som för någon annan. Jag tänker inte annonsera.
Somt är hugget i sten, även det vittrar, om än långsamt. Somt är skrivet i vatten. Detta är den oförstörbara mandalan, förgänglighet som sparas i etern. Berättelsen stampar i sin spilta, som en stjärnbild som vill komma ut. Snart börjar det.
Somt är hugget i sten, även det vittrar, om än långsamt. Somt är skrivet i vatten. Detta är den oförstörbara mandalan, förgänglighet som sparas i etern. Berättelsen stampar i sin spilta, som en stjärnbild som vill komma ut. Snart börjar det.
fredag 3 januari 2014
Om namn och lögner
Denna resa börjar med en lögn. Naturligtvis heter jag inte Aurelius, det är bara så jag kallar mig här. Orden är inte ens mina egna, utan hämtade någonstans ifrån, men inte citerade som de står utan ändrade, en omskrivning, ytterligare en version av det sagda, sagt på ytterligare ett sätt. Är detta en sorts deklaration, att här ska lögnerna varieras i det oändliga? Att skriva det sanna är en strävan, men att nå sanningen är en resa det med. Ibland måste man gå en lång väg fel för att komma tillbaka en kort väg rätt, lär någon ha sagt en gång.
Namnet jag bär förpliktigar. Längre fram ska jag berätta mer om den riktige Aurelius. Men låt mig ändå nämna något om honom här. Han räknas som den siste av de fem goda kejsarna. Han levde i en tid som vår, när allt ännu höll ihop, men förfallet ändå var tydligt. Att uthärda blev målet. Ett stoiskt lugn. Han levde nästan hela sitt liv i fält. Det pågår alltid ett krig någonstans.
Namnen, hur de säger något. En buske blev president men betedde sig som en snårskog. Han följdes av en tillfällig byggnad. Stavar man fel till Putin på franska blir det något annat. Vi kommer att återvända till namnen. Det är hur vi benämner världen som bestämmer vär(l)den.
Namnet jag bär förpliktigar. Längre fram ska jag berätta mer om den riktige Aurelius. Men låt mig ändå nämna något om honom här. Han räknas som den siste av de fem goda kejsarna. Han levde i en tid som vår, när allt ännu höll ihop, men förfallet ändå var tydligt. Att uthärda blev målet. Ett stoiskt lugn. Han levde nästan hela sitt liv i fält. Det pågår alltid ett krig någonstans.
Namnen, hur de säger något. En buske blev president men betedde sig som en snårskog. Han följdes av en tillfällig byggnad. Stavar man fel till Putin på franska blir det något annat. Vi kommer att återvända till namnen. Det är hur vi benämner världen som bestämmer vär(l)den.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)