Vi brukar kräva av varandra att vi ska vara konsekventa i våra tankar och i våra handlingar. När någon hävdar det som till synes är motsägelsefullt brukar vi protestera. Men är det ens möjligt att få sin värld att gå ihop? Förr eller senare hamnar vi oundvikligen i självmotsägelser och hävdar både A och inte A. Vi tar bilen till jobbet trots att vi är brinnande miljövänner och borde cykla eller gå, vi köper något onödigt plagg som gör oss lyckliga för stunden trots att vi är emot den hysteriska konsumismen. Demokratin, den vill vi både ha och inte ha, lite beroende på hur den ser ut och vilken fråga det gäller. Livet i den postmoderna byn är motsägelsefullt i sig, vi saknar överblick, men tycker, kastar ut tankar från halva plan. Några längtar efter renhet: det är bögarnas fel, det är invandrarnas fel, om vi bara gjorde si eller så, om vi bara började om från början, om vi bara! Längtan efter renhet leder oftast till det mest motsägelsefulla.
Filosofi handlar ofta om att ta en tanke, ofta ganska galen, och följa den till vägs ände. Vad händer om jag verkligen försöker stå fast vid denna tanke, vart för mig den då? Descartes bestämde sig för att systematiskt tvivla på allt, Berkeley försökte ta tanken att all kunskap kommer från erfarenheten till dess yttersta konsekvens, Meinong var inne på ett liknande spår när han hävdade all intentionalitets immanens. Det känns som en nyttig aktivitet i vår tid, att göra just detta, föra tankar till bottnen, föra dem till vägs ände. Det bisarra som uppstår om vi till exempel skyller allt på invandrarna, vägtullarna, EU, USA, kapitalismen eller kommunismen kan hjälpa oss att leva de motsägelser som vi trots allt är hänvisade till. Russell ställde Meinong inför dilemmat att förklara skillnaden mellan existerande och icke-existerande kvadratiska cirklar. Själv försöker jag förstå hur jag både ska kunna äta kakan och ha den kvar. Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar