Det finns ingen som har koll

Det mest uppenbara med livet i den globala byn på 2000-talet är att det inte finns någon som har koll. Ibland lever man ju i den där föreställningen att vi människor vet vad vi håller på med. I något slags behov av trygghet ger man sig själv en idé om att världen ändå vilar i händerna på förnuftiga ledare, vetenskapens fortskridande framgångar, kloka människors i längden trots allt förnuftiga beslut. Sedan upplysningens framgång på 1700-talet har denna tanke varit närvarande hos människorna; framsteget och tillväxtens idémässiga grund har varit, att även om vi inte förstår allt, även om vi inte riktigt vet allt ännu, så finns det en långsiktig trend som pekar mot en större insikt. Vårt århundrade har i mycket handlat om att den idén har upphört att gälla.

Klimathotet som äventyrar i stort sett allt levande på planeten, ekonomin som verkar vara ett spindelnät som blåser i luften, sanningens alltmer undflyende karaktär, välfärdssamhället som krackelerar i fogarna, skolans oförmåga att ens ge baskunskaper, tyckandet som livsstil och mental grund; allt detta pekar på att postmodernismen är här, och inte i egenskap av någon intellektuell dröm om det lekfulla och relativa som det kunde låta när Horace och grabbarna fick gå loss på 1980-talet, utan som faktisk samhällelig upplösning. Men vi är inte där än, vi är i det där magiska ögonblicket just innan man börjar falla.

Ibland kan konspirationsteorier vara attraktiva, det finns en hemlig sammanslutning, ett fåtal människor, ett nätverk på några hundra människor, det är de som egentligen styr. Gör en politiker fel så drar de lite i en tråd, en marknad kraschar där, en regering får avgå här, någonstans bakom i hemliga rum träffas de, till och med bortom NSA:s kontroll, protokollösa möten utan telefoner, gör du si så gör jag så. En sådan idé, galen redan förr, blir än galnare i vår tid. Eller rättare sagt, kanske är risken större än någonsin att någon uppe i den högsta makteliten verkligen skulle försöka skapa ett sådant nätverk, eftersom man där kan se ett reellt hot av total maktupplösning, av en värld där de nuvarande spelreglerna inte kommer att gälla. Men det är försent. Det finns ingen som har koll, det är en värld bortom kontroll.

Min mormor sa att jag föddes på kanten. Med det menade hon att jag hade fått alla möjligheter till ett rikt liv. Hon födde tolv barn, var analfabet, arbetade hårt varje dag av sitt liv. Jag fick allt på ett silverfat, feta duvor kom flygande in i min mun. Men nu står vi där på kanten igen. Hon fick rätt, inte bara en gång, utan två gånger.