I vilken slags känsla lever jag? Den dominerande känslan är sorg. Varje dag, varje stund, känner jag en djup och hemsk förtvivlan över sakernas tillstånd. Vad jag ser är en mänsklighet som gått vilse och som inte har verktygen att hitta tillbaka till sig själv. Vad jag ser är en planet som sakta men säkert blir alltmer förorenad och obeboelig. Vad jag ser är djurarter och ekosystem som förintas och som för alltid går förlorade. Vad jag ser är hav som försuras, regnskogar som huggs ner och åkermark som förgiftas. Vad jag ser är orättvisor som växer och en girighet som överskuggar allt.
Allt detta sker trots att vi är medvetna om att det är fel. Det oerhörda ligger just i detta, att vara medveten om att rörelsen går åt fel håll, oförtrutet, med oförminskad hastighet, trots att vi alla vet att vi borde vända om. Den snälla tolkningen är att jämföra det hela med de där musikerna som fortsatte att spela på Titanic ända till slutet. Låt oss åtminstone sjunka till musik. En mer rimlig tolkning är nog jämförelsen med bödeln, någon måste hålla i yxan för att upprätthålla systemet. Att just vi fick göra det smutsiga dödandet har bara att göra med att vi är den generation vi är.
På 200 år har vi tänkt att elda upp olja och gas i vilken ligger koncentrerad 90 miljoner års fotosyntes. Vi är människorna på kanten, de sista av ett slag.
Vi har en natur inom oss, väl exploaterad och granskad av en reklamindustri som vet precis hur den eggar de mest primitiva egenskaperna i vår lillhjärna, ett belöningssystem, en aggressivitet, en längtan efter gemenskap, status och sex. Drifter, ofta bortanför vår kontroll, manipulerbara, så lätta att reta.
Vi har en kultur utom oss, runt oss, kring oss, som byggde ett system som förstod att det bästa sättet att få människan dit den ville var att behålla henne i ett tillstånd av längtan. Ge henne, inte en belöning, men ett löfte om belöning, inte någon att slå, men en längtan efter att slå, inte sex, men låt henne ständigt längta. Och så fick vi den otillfredsställda jagande hungriga människotypen, girig, sökande, på väg mot pengar, makt, våld, status och sex.
Men det gick inte att hålla alla där, någon måste också lyckas, någon måste också få leva det primitiva livet där alla begären blev tillfredsställda, och så fick vi hedonismen, den ytliga njutningslystnaden, som förebild, och den sipprade ner i allt större befolkningslager, åtminstone i den rika världen, den blev till Paradise Hotel och Big Brother, det moraliska morasets yttersta utmarker.
Så när vi nu står inför mänsklighetens största utmaning, att rädda planeten från dess undergång, att betala 200 års städräkning, att ställa om, att byta fot, att se sanningen i vitögat, då är vi sämre förberedda än någonsin. Då är människan på väg mot en allt större moralisk förslappning, en allt större bortskämdhet och en allt större oförmåga att hantera sin egen natur.
Visst, vi håller oss själva i schack med dieter och träning, vår förmåga till sublimering är grandios, vi lever hela tiden alltmer i en metavärld, där ingenting är det det är, utan allt är en version av det det är. Vi räddar inte regnskog, men vi känner en som räddar regnskog, vi har sett en film om regnskogens skövling och blivit rättmätigt förfärade, vi skövlar väl inte regnskog, var det palmolja i kexen? Allt är hela tiden något annat än det är, den goda kraften är bortkollrad, den onda kraften bjuder in till ännu en fest, så varför inte? Förmågan att stå med ett ben i varje läger är vår bästa sportgren.
Att leva i ett samhälle utan att vara förankrad i detta samhälle är en enorm sorg. Att leva i ett samhälle där själva grundvalarna för hur man lever är förfrämligade och förfrämligande är en enorm sorg. Att leva i ett samhälle där man är en främling inför det rådande, inför det sociala, inför det normala, är en sorg och en ensamhet.
Det är inte min avsikt här att döma människorna. Vi är alla både offer och bödel. Ingen lever på ett sådant sätt att den kan kalla sig oskyldig. Insikten om detta är ett första steg. Men det finns en hopplöshet inbyggd i systemet för den som vill försöka förändra, eftersom förändringen inte kan ske annat än genom en maktkamp som känns oöverstiglig, dels därför att de som har makten i samhället idag knappast kommer släppa ifrån sig den frivilligt, och dels därför att de inte kommer släppa den ifrån sig utan att ta till våld, något de behärskar mycket bättre än de som ifrågasätter systemet.
Så den goda ansatsen fallerar redan i portgången. De goda ansatserna visar upp en monumental oförmögenhet att verkligen förändra helheten. Vindkraftverk kommer inte att lösa koldioxidmålen. En våldtäktslagstiftning kommer inte att krossa de patriarkala strukturerna. De låter oss hållas. Terapi för dystra själar. Och så odlar vi lite, mest för det egna samvetets skull. Och moroten är god, smakar av jord och värld. I den stunden kan man fröjdas.
Vad bör göras? Vi som delar denna sorg bör kanske tala om den. Lite oftare. Då kanske vi kommer på något som ännu inte har tänkts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar