I den grekiska demokratin kallades de för idioter som inte deltog på mötena, som inte engagerade sig i samhällsfrågorna. Ordet idiots ursprungliga betydelse är en som går för sig själv.
Med den definitionen, skulle ni säga att mängden idioter i världen ökar eller minskar? Min känsla är att den ökar därför att allt färre engagerar sig i det allmännas väl.
Det finns en måttstock att mäta åsikter och handlingar med som är ganska enkel. Värdera det din vän, din kollega eller våra politiker eller företagsledare säger med den enkla frågan: Talar de i ett allmänintresse, ett särintresse eller till och med ett egenintresse?
Den mest grundläggande frågan vi människor ställs inför är om vi ska leva för oss själva eller för andra. Den rena egoismen kanske inte är så vanlig - man blir så ensam då, och trots allt är vi ett flockdjur - men gruppegoismen eller en egoism som sträcker ut sina tentakler till familjen, eller den närmaste vänkretsen, aktieägarna eller den egna klassen, den finns överallt. Man kan till och med säga att väldigt mycket möda läggs på att bygga upp Potemkin-kulisser så att egoismen ska misstas för något annat, helst till och med av den som förfäktar den. På så sätt lurar vi till och med oss själva.
Det är så illa att när en ny politisk reform sjösätts i vårt samhälle, så värderas den just på det här sättet. "Vem tjänar på det här" är frågan man ställer, 200 kronor mer till barnfamiljer, 300 kronor mindre till ensamstående. Den underförstådda logiken är att just du ska var för eller emot beroende på om du tjänar eller förlorar på reformen.
Men politik, privatliv, relationer handlar inte om att vinna på någon annans bekostnad. Det handlar om att se bortom den egna situationen, in i den andres liv. Det är just den förmågan som gjort oss till människor. Vårt samhälle är förvisso komplicerat, och konsekvenserna av handlingar och åsikter kan vara svåröverskådliga, men motivet bakom det hela brukar ändå vara skönjbart: Handlar du som du gör, tycker du som du tycker, därför att du är mån om det allmänna eller om dig själv?
Om idioterna i det gamla Grekland gick för sig själv av egenintresse eller av något annat skäl förtäljer inte historien. Idioten som en människa som utför någon form av cocooning, skyddar sig själv från dumheterna, är en snäll tolkning av beteendet. Det förutsätter en slags medvetenhet. Den andra tolkningen, att de gjorde det av ett egetintresse eller helt enkelt av ignorans, ligger närmare till hands.
Men visst, kanske flydde de bara politiken, därför att som Platon ondgjorde sig över, den hamnade i händerna på demagogerna och röstfiskarna, kort sagt de av egenintresset styrda. Vi kan känna igen oss i Platons beskrivning av politiken som en arena där slagsmål om särintressen har tagit över, där det gäller att "vinna väljargrupper" och där människor allt mer röstar med fötterna.
Vår tids brist på politiskt engagemang verkar bestå av antingen ett slags politikerförakt eller också av en total omedvetenhet, någon slags djup politisk ignorans. Idiotisk är den i vilket fall, för den är en flykt undan ansvaret att lösa de komplicerade problem vi människor står inför i det moderna samhället.
Att vända politiken ryggen för att den är sjuk är inte att lösa några problem, att ondgöra sig över myndigheters bristande förmågor eller verka för att spä på politikerföraktet utan att ge några alternativ är rätt upp och ner idiotiskt. Självklart måste kritik framföras, men själva demokratin är något vi bär på som en sköldpadda bär på sitt skal. Och demokratins kärna är denna: Vad är det allmännas bästa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar