Det jag mest förundras över i Tolstojs beskrivning av Krimkriget 1855 är de ryska officerarnas rädsla för att tappa ansiktet. En officer springer i bastionens utkanter, i löpgravar, kring honom smäller granater, men det han mest tänker på är att han är förargad på sig själv för att ha visat rädsla, inte att han har varit nära att dö. Det tappade ansiktet, äran, krigsromantiken så som den fanns fram till första världskriget är mycket levande och närvarande hos Tolstoj. Officerarnas fåfänga är nästan berättelsens huvudtema.
Min tanke var att jag skulle läsa berättelsen för att få en ledtråd till hur man ska kunna tolka våra dagars händelser, utvecklingen i världen i vår tid. Kanske finns faktiskt här en ledtråd. Det oförstådda Ryssland är en myt som odlas i Moskva. Världen utanför tänker på ett annat sätt.
Kanske ska man behandla dagens Ryssland på samma sätt som man gör när man försöker förstå en 1800-talsmässig krigsromantik, med respekt och tolerans för det annorlunda. Att döma Tolstojs officerare för deras galna längtan efter ära är mig främmande. De levde ett liv i ett samhälle som var så markant främmande vårt. Deras värderingar är en spegling av deras samhälle. På samma sätt kanske både Ryssland och Ukraina borde mätas med sin egen måttstock.
Det finns dock alltid en gräns för toleransen för den främmande kulturen. Om själva handlingen i sig är vedervärdig kan den aldrig accepteras. Rent kvinnoförtryck, öppen våldskultur, hedersmord har i sig själva så mycket av ren ondska att de aldrig kan ursäktas av ett kulturellt arv.
Hur är det då med Ryssland? Jag säger inte att dagens Ryssland är behäftad med samma galenskap som Tolstojs officerare, även om jag i mina mörkaste stunder ser en viss likhet, men jag förstår att jag är ställd inför ett samhälle med en helt annan logik. Maktspråket, känslan av utanförskap i världssamfundet, den hårt odlade nationalistiska identiteten, ett samhälle där våldet har en helt annan närvaro än i vårt, avsaknaden av demokratiska traditioner. Jag kan möjligen förstå, men inte acceptera.
Gäller då något annat för Ukraina? Knappast. Ukraina definieras av sin lillebrorställning till Ryssland men ländernas historia och kultur är inflätade i varandra. Det är ett möte mellan två officerare i varsin löpgrav, springandes utan att huka sig, arga på sin egen rädsla medan kulorna viner.
Eller som Tolstoj skriver: "Vad i denna skildring är det onda, som bör undflys? Vad är det goda, som bör efterliknas? Vem är dess bov, vem är dess hjälte? Alla är onda och alla är goda."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar