Det finns en tanke

Det finns en tanke, jag minns inte riktigt var jag har hittat den, som säger att en tanke är lättare att tänka så fort någon annan har tänkt den, oberoende av om man känner till att andra har tänkt den. Det här är väl knappast något som går att bevisa, de flesta skulle avfärda den som obegripligt flum, men jag har för mig att det var i någon bok om kvantfysik jag läste om den, och något slags belägg för idén finns väl.

I vilket fall är det en trösterik tanke, eftersom den berättar om vårt medvetande som en gemensam helhet, och som något som faktiskt är påverkbart. Det går att göra en bättre värld, bara genom att tänka den. Och det man tänker och det man gör spelar roll, det påverkar även utan en aktiv marknadsföring. Den som har flest reklamminuter i de stora TV-kanalerna vinner inte, i alla fall inte i längden. Man kan tänka förbi dem.

Samtidigt är det uppenbart att om det är så, är det samma sak för det onda som det goda. Det onda sprider sig som ringar på vattnet i lika hög grad som det goda. Men kanske är detta inte i första hand en kamp mellan ont och gott. Kanske är det i första hand en fråga om att kunna tänka något nytt, att öppna medvetandet för det ännu okända.

Vissa historiska utvecklingssteg kan på något vis bekräfta möjligheten av en sådan här tanke. Världsreligionerna uppstår alla under en ganska kort begränsad period, som om det, när någon väl bröt igenom vallen, var mycket enklare att tänka Gud eller gudarna som något slags enhetligt system. Jordbruksrevolutionen innehåller en lätt mystisk aspekt, hur kunde jordbruk uppstå vid så många olika platser på jorden ungefär samtidigt, utan att kulturerna verkade ha någon kontakt med varandra?

Men hur är det med möjligheten att tänka något verkligt nytt i vår tid? Upplysningstankens grundfast trygga tro på att förnuftets röst ska göra sig hörd när allas tankar fritt får verka, att själva utvecklingens grundval är mångfalden av idéer som stöts och blöts och bryts mot varandra, är vacker och klok. Men finns det en bortre gräns för denna tanke? I den nya oöverskådliga verkligheten av sociala medier, bloggar, möten, bilder och skriverier, blir det verkligen något klokare och förnuftigare som kommer ut på andra sidan? Ibland känns det som om vi lever våra liv i bruset mellan två radiostationer, på en frekvens utan signal, och inte ens trafikmeddelandena kan bryta in och få kontakt med oss.

Det går inte en dag utan att jag tänker på mänsklighetens framtid, oftast med djup oro. Sakernas tillstånd kräver verkligen en ny tanke, idéer bortanför allfarsvägarna. Men allt svårare blir det att ens komma till en plats där man hör vad det är som egentligen händer.

Oavsett om vi verkligen kan få kontakt med den store Manitou eller inte så är det viktigt att vi lär oss att lyssna. Men hur ska vi höra tankarna som ropar på oss?