Idag folkomröstas det på Krim. Om det kan man tycka mycket. Jag läser Leo Tolstojs berättelse Från Sevastopols belägring, skriven 1855, för att hitta en kontrapunkt, en plats att se saker ifrån.
Krig är en egendomlig sysselsättning som bara människor ägnar sig åt. Det ställer allt på sin spets, det tvingar fram nya lösningar och tankar, men det löser inte problem.
Så här skriver Tolstoj: "Tusen sinom tusen gånger hade den mänskliga självkänslan hunnit kränkas eller tillfredsställas eller blåsas upp - eller stillas i dödens famntag. Så många fastsydda stjärnor, så många bortsprättade, så många Anne, Vladimir och så många röda kistor och grova liksvepningar! Men alltjämt samma dunder från bastionerna."
Tolstoj var anarkist och pacifist. Han var det som helgjuten människa som omvandlat sina erfarenheter till en hållning som gick stick i stäv med hans samtid, hans ursprung, ja till och med hans familj. På ålderns höst betraktades han väl mer eller mindre som skogstokig, och var väl det i viss mån, åtminstone om egendom är något man värderar högt, eftersom han ville skänka bort allt han ägde, hjälpa sina bönder, leva asketiskt och sätta ärligheten främst.
I krig är sanningen det första som dör brukar man säga. Redan nu, i denna ovissa tid, är ärligheten det man letar efter i propagandakriget om Krim. Leo Tolstojs röst skulle behövas. Eller som han skriver:
"Men den fråga som diplomater ej förmått lösa, den löses i än mindre grad av krut och blod."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar