Kunskapens väg mellan generationer

I Stig Claessons roman Dagarna före lunch, en uppgörelse med den egna alkoholismen och charterturismen i nu nämnd ordning, ställs huvudpersonen inför uppgiften att ge några goda råd till sin son. Det var längesedan jag läste boken, men som jag minns det säger han något om att det inte finns några råd att ge. Anledningen är enkel, varje generation måste själv göra upp med sina demoner, hitta sina vägar. Världen är annorlunda, och även om rådet vore gott skulle det inte tas emot. Och så citerar han ett arabiskt ordspråk, om att varje man mer liknar sin bror än sin far.

När jag läste boken var jag fortfarande så ung att jag identifierade mig mer med sonen än med fadern. Någon begynnande alkoholism hade jag inte, även om jag förstod att en mening som "från och med nu gällde det att varken bli full eller nykter" bara kunde skrivas utifrån en erfarenhet som i en mening var bottenlös, i en annan var oerhört insiktsfull. För mig var tanken om det meningslösa med att ge råd attraktiv, jag var på väg ut i världen och tyckte att mycket av det mina föräldrar sa till mig var antingen föråldrat eller fel.

Nu har jag mer av ett fadersperspektiv. Inte bara står jag inför den oerhörda uppgiften att försöka förmedla levnadsvisdom, know-how och kunskap till mina barn, dessutom har jag hunnit inse att en hel del av det som mina föräldrar sa, som jag då avfärdade, hade varit värt att lyssna på. Och jag märker förstås att mina barn inte lyssnar på mig, åtminstone är det så för det mesta, även om det ibland på bakvägar blir uppenbart att en del har sjunkit in. Men väl är väl det, jag vet inte om det skulle göra mig lyckligare eller ledsnare om jag märkte att mina barn följde mina råd till punkt och pricka. Även om jag ser den överdrivna individualismen som ett problem i vår tid, är jag ändå så pass mycket individualist själv att jag vill att mina barn ska finna sina egna vägar.

Det auktoritetslösa i vår kultur är ett markant och spännande drag.  Det som ibland kallas flummig uppfostran och ibland för mjukt ledarskap är en egenskap som ses som en svensk eller nordisk särart. De svenska uppfostringsmetoderna beskrivs som skräckexempel i engelska och franska tidningar, en värld där söndercurlade ungar får bestämma helt över sina föräldrar, där alla gränser, normer och värderingar har suddats ut. Bortskämda barn blir olyckliga heter det. Och i artiklar får vi veta att det i Frankrike inte finns någon ADHD, eftersom man ser symptomen som psykosociala och inte medicinskt biologiska. Det finns inga olämpliga beteenden som inte går att åtgärda med lämpor och terapi.

Frågan om det är så att vi håller på att skämma bort vår barn fullständigt, om vi i vår kultur har flytt från vuxenansvaret och lämnat barnen vind för våg, är något som tycks splittra de ideologiska lägren. Det är inte svårt att hitta anhängare till en fri uppfostran både hos liberaler och vänsterfolk, samtidigt som kraven på hårdare tag i skolan eller annorstädes, kan komma från både konservativa och radikaler. Det är föräldrarnas fel, det är lärarnas fel, det är förmodligen busschaufförernas, dörrvakternas och fångvaktarnas fel också. Vårt samhälle är slött, slappt och likgiltigt, se där en röstfångarmyt av ofta använt slag.

Hur är det då egentligen? När Sverige hamnar som det mest extrema landet i World Values Surveys undersökningar är nog detta åtminstone en del av svaret på frågan om hur det egentligen förhåller sig. Vi är världens mest sekulära, individualistiska, icke-auktoritära, med deras ord post-materialistiska kultur, och alla världens länder är på väg åt vårt håll.  Men i deras undersökningar är det auktoritetslösa ett tecken på lycka, ett kvitto på att människan ägnar sig åt självförverkligande i stället för överlevnad.

Den rousseauanska traditionen i svenskt kulturliv går att spåra åtminstone till Ellen Key och hennes bok Barnets århundrade skriven år 1900. Varför den rousseauanska traditionen fick ett så starkt fäste just här är bortom min kunskap att förklara, men att 60-talets och 70-talets politiska uppror var rousseauanskt på många sätt står bortom allt tvivel. Rousseaus tankar om den gode vilden, om att kultur och intellektualism är något som förstör vår innersta natur, att barnet med tvång kommer finna lärandet tråkigt, att barnets lärande måste utgå från dess egen lust, att barnet bäst lär sig om det lämnas fritt att själv använda sitt förnuft, är ofta förekommande i någon version i dagens pedagogiska debatt.

Vad man ändå nog kan konstatera är att synen på barnet i vår kultur skiljer sig från en traditionell kontinentaleuropeisk standard. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump-böcker var högst kontroversiella i många kulturer när de kom, och än idag finns friserade översättningar. Även om det snarare är fråga om en gradskillnad än en artskillnad, så vågar jag påstå att det finns en skillnad i sättet att se på barn i de skandinaviska länderna jämfört med i övriga Europa. Att närmare bestämma var i denna består är känsligt och svårt förstås, men om vi nöjer oss med att påstå att respekten för barnets individuella utveckling och respekten för barnets rätt att vara barn är stor i nordisk kultur så har vi nog inte sagt för mycket.

Om denna rousseauanska tradition är den ena förklaringen till varför det auktoritärslösa lärandet har fått ett så starkt fäste i Sverige är den andra något som har med den tekniska utvecklingen att göra. Datorernas inlärningsteknik har redan från början varit "learning by doing" och ofta har elever kunnat mer än lärare. Det är viktigt att konstatera detta, att vi i nästan 20 år har befunnit oss i en situation där själva tekniken har inbjudit till en form av lärande som har varit auktoritetslöst till sin karaktär. Det här är ju inte bara en fråga för skolan, gammalmedia har ju ibland blivit frånsprungen av självlärda bloggare vars analyser och undersökningar har varit överlägsna på grund av ett grävarbete som det inte finns tid och rum för i konkurrensutsatta och vinstdrivna tidningar.

Den tredje saken att ta hänsyn till i denna utveckling är det som populärt brukar kallas den förlängda adolescensen. Den kultur vi lever i i västvärlden idag uppmuntrar till ett omoget beteende, att fastna i något slags ständigt Sturm und Drang-uppror mot auktoriteter, mognad och vuxenhet. Driften med så kallade vuxenpoäng, Mick Jagger, idrottens så överdrivet stora betydelse för människor, den ytliga materialismen och konsumismen, nöjesindustrins ständigt växande andel av vår totala tid, allt är exempel på hur det ansvarslösa liksom lyfts fram som norm.

Det är mot denna idéhistoriska bakgrund den svenska skoldebatten pågår. Att inse att det finns goda sidor hos ett samhälle där auktoriteten inte vinns på grund av ens position, som lärare, journalist eller vad det vara månne, utan där man måste vinna sin auktoritet i samspel med elever, läsare och annat genom att visa sin kunskap och skicklighet, det är inte svårt att förstå. Att det finns goda sidor i ett samhälle som visar respekt för barnets rättigheter till barndom och självständighet, frihet att välja är nog också i någon mån självklart. Men att det verkar finnas en punkt där det auktoritetslösa når vägs ände, där man går för långt, där lössläpptheten blir kontraproduktiv och det slår över i en verklighet där ungdomar och barn mister orienteringsförmåga är också självklart. Frågan är var vi befinner oss idag.