En gång i tiden sa vi god dag till varandra. Sedan började vi säga hej. Det blev hallå som blev tjena som blev tja. I Göteborg utvecklades det fantastiska obegripliga men ändå avslappnade uttrycket:"Hallå eller?" Så i höstas, från ingenstans, som det verkade omedvetet, började hälsningsfrasen "allt väl med dig?" sprida sig.
Det är kanske inte så att man ska märka ord, men vad ska man svara? Allt är väl inte väl, tänkte jag, alltid kliar det någonstans. Alltid skaver det på ett ställe eller ett annat. Ett liv där allt är väl, vill jag ens leva det?
Så igår när jag i stadens badhus hörde en konversation med helt andra uttryck blev jag glad. Så här lät det:
"Hur är livet? Är det bra?"
"Ja, det är klart, det måste det vara. Vad är alternativet?"
Jag önskar att jag hade kunnat komma på det svaret själv. Vad är alternativet till att ha det bra? Trots att det skaver, trots att det kliar, trots att världen står på randen…ja, till vad? så ägnar vi ju så fantastisk mycket kraft åt att kunna se på det hela med förnöjsamhet, för vad är alternativet? Att gå och gräva ner sig? Att lägga av? Att ge upp?
När världen inte går ihop, när världen blir inkonsekvent, ägnar vi oss åt någon form av livslögn som ger oss energi att ta oss an vardagen med en positiv känsla. Men livslögner behöver inte alltid vara fel. Det går att vara en förnöjd pessimist. Vår tids människa måste nog lära sig att blunda med rätt öga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar