Den gamle magistern

Uppför trappan vandrar långsamt

Stegen ekar när han går

Välkända fossilen blickar

På en man med grånat hår

Marmormönstret honom fångar

Plötsligt stilla han där står

Överallt hörs röster stoja

Får han snart en liten knuff

Sakta höjer han sitt huvud

Spelar någon kanske tuff?

Bakom honom ekar skrattet

Undvik nu allt tänkbart gruff

Plockar upp från trappans mönster

Hatten som har fallit av

Tittar runt och söker efter

Den som honom knuffen gav

Ansikten försvinner genast

Skratten tystnar, klingar av

Ute ljusnar vinternatten

Årets gång i långsam färd

Lärarrummets kafferöster

Välbekant är skolans värld

Pappren ordnas, bok i väskan

Gången stel och kroppen tärd

Korridoren ekar när han

Vandrar där med tunga steg

Ungdomarna ligger, hänger

Där han söker bana väg

Längesen det var nu sedan

Pojkar bocka’, flickor neg

I katedern myndig stämman

Tvingar alla snabbt i bänk

Sträng han låter, mer än önskat

”Hör nu alla, börja tänk!”

(till och med åt lille Ahmed

inspirationens gåva skänk!)

Och så händer detta under

Tystnad sänker sig i sal

Pennor raspar, suddin skickas

Inte ens mobilsignal

Hörs i rummet och han blickar

Ut på eken, mörk och kal

Nästa sal och suddin kastas

Bråk i hörnet, ett tumult

Stämman ryter, ingen lyssnar

Här är redan huvet fullt

Utav oro, ångest, fruktan

Rådvill kliar han sin skult

Men så plötsligt får han chansen

Paus i kampen mellan två

Slänger snabbt in kommentaren:

”Skall ni slåss, så fäktas då!”

Hamlet blir det av lektionen

Killarna vill inte gå

Nästa sal och missmod känner

Han när han försöker få

Klassen grammatikens väsen

Någorlunda att förstå

Ingen fattar, värre är dock

Ingen önskar kunskap nå

Av problem är svårast detta

Liknöjdhetens trista lott

Själar vilka aldrig lidit

Aldrig smakat smärtan fått

För den ständigt underhållne

Verkar livet självt så grått

Substantivets böjning kanske

Så på avstånd synes trist

Nyttan upphöjd till världsordning

Nöjet tvåa, kunskap sist

Hur ska han förmå förklara

Vilken är hans sista list?

Han försöker tappert visa

På att kunskap självt är allt

Men när han ur salen vandrar

Känner han det blåser kallt

Inget av det han förmedlat

Är nog fräckt och riktigt ballt

Kul skall numer skolan vara

Häftig ny pedagogik

Samtal, uppgift, diskussioner

Som att sitta på ett fik

Lär dem tänka kritiskt, bara

Utsätt ingen för kritik

Så går dagen för den gamle

I ett töcken, som i trans

Motgång blandas strax med glädje

Stundtals glimtar glöden hans

Brinner han i båda ändar

Som om döden inte fanns

Trött är han när eftermiddag

Kommer med en konferens

Ägnar energin mest åt att

Smaka på en vetekrans

Konstaterar lugnt som vanligt

Alla mist båd’ vett och sans

Ämnet som får konferensens

Vågor svalla högt idag

Är vad kunskap framtid kräver

Hur just deras arbetslag

Skall bedriva undervisning

Ändra och ta nya tag

Någon menar allt är nytt nu

Måste möta barnen rätt

Inget av det gamla funkar

Här behövs helt nya sätt

Sätten är dock rätt diffusa

Att förstå dem är ej lätt

Sitter där och tänker tiga

Håller nogsamt tyst sin trut

Vet att öppnas munnen väntar

Idiotier utan slut

Men så utan han det märker

Slinker kommentaren ut:

”Allt det nya verkar gammalt

hjulet uppfinns om igen

skolans uppgift är väl enkel

var en fiende – och vän!

Lärandet är fullt av möda

Glädjen kommer oftast sen

Att eleverna bemöta

Som de vuxna de snart är

Få dem växa och ta ansvar

Är den väg som framåt bär

Lycka är när någon av dem

Lär sig hålla kunskap kär

Allt det andra det är bara

Ord och ord och nya ord

Pedagoger verkar vandra

Tätt tillsammans som en hjord

Följer bara den utav dem

Som i käften bäst är smord!”

Rektorn tittar över bordet

Där rök löneökningen

Tystnaden blir pinsam, ingen

Söker lätta stämningen

Bannande sig själv han blickar

Ut i vinterskymningen

När han sedan långsamt vandrar

Nerför trappan, trött och grå

Slår så plötsligt honom tanken

Den som honom fick att stå

Stilla där i morgontimman

Fångad av en känsla då

Hur en dag blir något annat

Hur man tror att kanske att

Den skall fyllas utav glädje

Ljusa minnen, glada skratt

Slinker ut nu gör man nästan

Som en ovälkommen katt

Blev nåt annat än jag trodde

Fångad var jag av en bild

Tänkte då på djur i marmorn

Hur av tiden man blir skild

Från sitt sanna, rätta vara

Fåfäng mödan, tiden spilld

Evigheten rinner från oss

Spiller gör vi våra liv

Handla gott och ändå fatta

Inför detta vara blid:

Att vi själva är fossilen

Fastän i en annan tid