Filosofen på tronen 2

Marcus Aurelius har gått till historien som Filosofen på tronen. Han har fått ge namn till denna blogg. Marcus Aurelius brukar räknas som en representant för stoicismen. Slår man på stoicismen hamnar fokus ganska snart på det sedliga. I svenska Wikipedias artikel står det att det handlar om att motstå drifterna, att nå ett tillstånd av apatheia, i visdom och återhållsamhet. Apatheia är samma ord som apati, en form av oberördhet. En sann stoiker flyr undan drifterna och världens larm.

Tolkad på det sättet blir stoicismen knappast något attraktivt. Den blir i hög grad en form av flykt. Stoicismen fick sin största utbredning och sitt största inflytande i oroliga tider, i tider av krig. Epiktetos, en annan känd stoiker, föddes som slav. Marcus Aurelius levde större delen av sin tid som kejsare i fält under enkla förhållanden.

Det som lockar mig hos stoicismen är dess moral. Stoicismen handlar om att blicka in i sig själv och se vad man är för en sorts människa. Om Marcus Aurelius skrev Herodianus att "ensam bland kejsarna visade han inte sin lära bara i ord och skrift utan också genom sin karaktär och sitt måttfulla liv." Stoicismen står nära den aristoteliska dygdetiken. Dygdetiken handlar om att människan i sig själv ska hitta grunden för moralen. I motsats till konsekvensetiken, som ser till de yttre följderna, eller regeletiken, som hänvisar till något lagbundet, vänder dygdetiken blickarna inåt. Vem är du egentligen när du handlar på det viset?

Aristoteles menade att det goda fanns inom oss, det gällde bara att hitta det. Den goda handlingen präglade oss till fortsatt godhet. Marcus Aurelius menade att lyckan gick att finna inom oss. Med våra tankar kunde vi styra livet. Själen färgades av tankarna. Inom oss fanns också godhetens källa, det gällde bara att gräva.

Inget känns mer otidsenligt än att prata om dygdetik i vår tid. Traditionellt är kapitalismen och liberalismen fast i en konsekvensetik, att stjäla är inte fel, det är att bli upptäckt när man gör det som är problemet. Den form av stöld som sker när vårdcentraler, friskolor eller äldrevård säljs ut till riskkapitalbolag rubriceras ju inte ens som stöld, att miljarder av skattepengar hamnar i enskildas fickor kan bara motiveras i en konsekvensetisk hållning. Det är den osynliga handen, i slutändan blir konsekvenserna ändå de bästa. Och om ifrågasättandet kommer någonstans ifrån så är det från regeletiken, kanske har en lag brutits, kanske gick det inte helt rätt till? Att ställa frågan "är du en god människa när du gör så här" till en riskkapitalist känns som att vara ett UFO från yttre världsrymden.

Det är de religiösa lärorna som har tagit dygdetiken till sig, kristendomen har lagt beslag på tanken, fokus har hamnat på sedlighet i stället för på moral. Det är på tiden att vi återtar dygdetiken och för fram den i debatten som den enda egentligt moraliska läran om etik, eftersom det bara är den som lägger fokus på vem du är som människa.

För, som Marcus Aurelius sa, "slösa inte din tid på att diskutera hur en god man ska vara, var en i stället."