Det finns en tanke

Det finns en tanke, jag minns inte riktigt var jag har hittat den, som säger att en tanke är lättare att tänka så fort någon annan har tänkt den, oberoende av om man känner till att andra har tänkt den. Det här är väl knappast något som går att bevisa, de flesta skulle avfärda den som obegripligt flum, men jag har för mig att det var i någon bok om kvantfysik jag läste om den, och något slags belägg för idén finns väl.

I vilket fall är det en trösterik tanke, eftersom den berättar om vårt medvetande som en gemensam helhet, och som något som faktiskt är påverkbart. Det går att göra en bättre värld, bara genom att tänka den. Och det man tänker och det man gör spelar roll, det påverkar även utan en aktiv marknadsföring. Den som har flest reklamminuter i de stora TV-kanalerna vinner inte, i alla fall inte i längden. Man kan tänka förbi dem.

Samtidigt är det uppenbart att om det är så, är det samma sak för det onda som det goda. Det onda sprider sig som ringar på vattnet i lika hög grad som det goda. Men kanske är detta inte i första hand en kamp mellan ont och gott. Kanske är det i första hand en fråga om att kunna tänka något nytt, att öppna medvetandet för det ännu okända.

Vissa historiska utvecklingssteg kan på något vis bekräfta möjligheten av en sådan här tanke. Världsreligionerna uppstår alla under en ganska kort begränsad period, som om det, när någon väl bröt igenom vallen, var mycket enklare att tänka Gud eller gudarna som något slags enhetligt system. Jordbruksrevolutionen innehåller en lätt mystisk aspekt, hur kunde jordbruk uppstå vid så många olika platser på jorden ungefär samtidigt, utan att kulturerna verkade ha någon kontakt med varandra?

Men hur är det med möjligheten att tänka något verkligt nytt i vår tid? Upplysningstankens grundfast trygga tro på att förnuftets röst ska göra sig hörd när allas tankar fritt får verka, att själva utvecklingens grundval är mångfalden av idéer som stöts och blöts och bryts mot varandra, är vacker och klok. Men finns det en bortre gräns för denna tanke? I den nya oöverskådliga verkligheten av sociala medier, bloggar, möten, bilder och skriverier, blir det verkligen något klokare och förnuftigare som kommer ut på andra sidan? Ibland känns det som om vi lever våra liv i bruset mellan två radiostationer, på en frekvens utan signal, och inte ens trafikmeddelandena kan bryta in och få kontakt med oss.

Det går inte en dag utan att jag tänker på mänsklighetens framtid, oftast med djup oro. Sakernas tillstånd kräver verkligen en ny tanke, idéer bortanför allfarsvägarna. Men allt svårare blir det att ens komma till en plats där man hör vad det är som egentligen händer.

Oavsett om vi verkligen kan få kontakt med den store Manitou eller inte så är det viktigt att vi lär oss att lyssna. Men hur ska vi höra tankarna som ropar på oss?

Från Sevastopols belägring 2

Det jag mest förundras över i Tolstojs beskrivning av Krimkriget 1855 är de ryska officerarnas rädsla för att tappa ansiktet. En officer springer i bastionens utkanter, i löpgravar, kring honom smäller granater, men det han mest tänker på är att han är förargad på sig själv för att ha visat rädsla, inte att han har varit nära att dö. Det tappade ansiktet, äran, krigsromantiken så som den fanns fram till första världskriget är mycket levande och närvarande hos Tolstoj. Officerarnas fåfänga är nästan berättelsens huvudtema.

Min tanke var att jag skulle läsa berättelsen för att få en ledtråd till hur man ska kunna tolka våra dagars händelser, utvecklingen i världen i vår tid. Kanske finns faktiskt här en ledtråd. Det oförstådda Ryssland är en myt som odlas i Moskva. Världen utanför tänker på ett annat sätt.

Kanske ska man behandla dagens Ryssland på samma sätt som man gör när man försöker förstå en 1800-talsmässig krigsromantik, med respekt och tolerans för det annorlunda. Att döma Tolstojs officerare för deras galna längtan efter ära är mig främmande. De levde ett liv i ett samhälle som var så markant främmande vårt. Deras värderingar är en spegling av deras samhälle. På samma sätt kanske både Ryssland och Ukraina borde mätas med sin egen måttstock.

Det finns dock alltid en gräns för toleransen för den främmande kulturen. Om själva handlingen i sig är vedervärdig kan den aldrig accepteras. Rent kvinnoförtryck, öppen våldskultur, hedersmord har i sig själva så mycket av ren ondska att de aldrig kan ursäktas av ett kulturellt arv.

Hur är det då med Ryssland? Jag säger inte att dagens Ryssland är behäftad med samma galenskap som Tolstojs officerare, även om jag i mina mörkaste stunder ser en viss likhet, men jag förstår att jag är ställd inför ett samhälle med en helt annan logik. Maktspråket, känslan av utanförskap i världssamfundet, den hårt odlade nationalistiska identiteten, ett samhälle där våldet har en helt annan närvaro än i vårt, avsaknaden av demokratiska traditioner. Jag kan möjligen förstå, men inte acceptera.

Gäller då något annat för Ukraina? Knappast. Ukraina definieras av sin lillebrorställning till Ryssland men ländernas historia och kultur är inflätade i varandra. Det är ett möte mellan två officerare i varsin löpgrav, springandes utan att huka sig, arga på sin egen rädsla medan kulorna viner.

Eller som Tolstoj skriver: "Vad i denna skildring är det onda, som bör undflys? Vad är det goda, som bör efterliknas? Vem är dess bov, vem är dess hjälte? Alla är onda och alla är goda."

Om att leva för sig själv eller att leva för andra

I den grekiska demokratin kallades de för idioter som inte deltog på mötena, som inte engagerade sig i samhällsfrågorna. Ordet idiots ursprungliga betydelse är en som går för sig själv.

Med den definitionen, skulle ni säga att mängden idioter i världen ökar eller minskar? Min känsla är att den ökar därför att allt färre engagerar sig i det allmännas väl.

Det finns en måttstock att mäta åsikter och handlingar med som är ganska enkel. Värdera det din vän, din kollega eller våra politiker eller företagsledare säger med den enkla frågan: Talar de i ett allmänintresse, ett särintresse eller till och med ett egenintresse?

Den mest grundläggande frågan vi människor ställs inför är om vi ska leva för oss själva eller för andra. Den rena egoismen kanske inte är så vanlig - man blir så ensam då, och trots allt är vi ett flockdjur -  men gruppegoismen eller en egoism som sträcker ut sina tentakler till familjen, eller den närmaste vänkretsen, aktieägarna eller den egna klassen, den finns överallt. Man kan till och med säga att väldigt mycket möda läggs på att bygga upp Potemkin-kulisser så att egoismen ska misstas för något annat, helst till och med av den som förfäktar den. På så sätt lurar vi till och med oss själva.

Det är så illa att när en ny politisk reform sjösätts i vårt samhälle, så värderas den just på det här sättet. "Vem tjänar på det här" är frågan man ställer, 200 kronor mer till barnfamiljer, 300 kronor mindre till ensamstående. Den underförstådda logiken är att just du ska var för eller emot beroende på om du tjänar eller förlorar på reformen.

Men politik, privatliv, relationer handlar inte om att vinna på någon annans bekostnad. Det handlar om att se bortom den egna situationen, in i den andres liv. Det är just den förmågan som gjort oss till människor. Vårt samhälle är förvisso komplicerat, och konsekvenserna av handlingar och åsikter kan vara svåröverskådliga, men motivet bakom det hela brukar ändå vara skönjbart: Handlar du som du gör, tycker du som du tycker, därför att du är mån om det allmänna eller om dig själv?

Om idioterna i det gamla Grekland gick för sig själv av egenintresse eller av något annat skäl förtäljer inte historien. Idioten som en människa som utför någon form av cocooning, skyddar sig själv från dumheterna, är en snäll tolkning av beteendet. Det förutsätter en slags medvetenhet. Den andra tolkningen, att de gjorde det av ett egetintresse eller helt enkelt av ignorans, ligger närmare till hands.

Men visst, kanske flydde de bara politiken, därför att som Platon ondgjorde sig över, den hamnade i händerna på demagogerna och röstfiskarna, kort sagt de av egenintresset styrda. Vi kan känna igen oss i Platons beskrivning av politiken som en arena där slagsmål om särintressen har tagit över, där det gäller att "vinna väljargrupper" och där människor allt mer röstar med fötterna.

Vår tids brist på politiskt engagemang verkar bestå av antingen ett slags politikerförakt eller också av en total omedvetenhet, någon slags djup politisk ignorans. Idiotisk är den i vilket fall, för den är en flykt undan ansvaret att lösa de komplicerade problem vi människor står inför i det moderna samhället.

Att vända politiken ryggen för att den är sjuk är inte att lösa några problem, att ondgöra sig över myndigheters bristande förmågor eller verka för att spä på politikerföraktet utan att ge några alternativ är rätt upp och ner idiotiskt. Självklart måste kritik framföras, men själva demokratin är något vi bär på som en sköldpadda bär på sitt skal. Och demokratins kärna är denna: Vad är det allmännas bästa?  

Från Sevastopols belägring

Idag folkomröstas det på Krim. Om det kan man tycka mycket. Jag läser Leo Tolstojs berättelse Från Sevastopols belägring, skriven 1855, för att hitta en kontrapunkt, en plats att se saker ifrån.

Krig är en egendomlig sysselsättning som bara människor ägnar sig åt. Det ställer allt på sin spets, det tvingar fram nya lösningar och tankar, men det löser inte problem.

Så här skriver Tolstoj: "Tusen sinom tusen gånger hade den mänskliga självkänslan hunnit kränkas eller tillfredsställas eller blåsas upp - eller stillas i dödens famntag. Så många fastsydda stjärnor, så många bortsprättade, så många Anne, Vladimir och så många röda kistor och grova liksvepningar! Men alltjämt samma dunder från bastionerna."

Tolstoj var anarkist och pacifist. Han var det som helgjuten människa som omvandlat sina erfarenheter till en hållning som gick stick i stäv med hans samtid, hans ursprung, ja till och med hans familj. På ålderns höst betraktades han väl mer eller mindre som skogstokig, och var väl det i viss mån, åtminstone om egendom är något man värderar högt, eftersom han ville skänka bort allt han ägde, hjälpa sina bönder, leva asketiskt och sätta ärligheten främst.

I krig är sanningen det första som dör brukar man säga. Redan nu, i denna ovissa tid, är ärligheten det man letar efter i propagandakriget om Krim. Leo Tolstojs röst skulle behövas. Eller som han skriver:

 "Men den fråga som diplomater ej förmått lösa, den löses i än mindre grad av krut och blod."

Den gamle magistern

Uppför trappan vandrar långsamt

Stegen ekar när han går

Välkända fossilen blickar

På en man med grånat hår

Marmormönstret honom fångar

Plötsligt stilla han där står

Överallt hörs röster stoja

Får han snart en liten knuff

Sakta höjer han sitt huvud

Spelar någon kanske tuff?

Bakom honom ekar skrattet

Undvik nu allt tänkbart gruff

Plockar upp från trappans mönster

Hatten som har fallit av

Tittar runt och söker efter

Den som honom knuffen gav

Ansikten försvinner genast

Skratten tystnar, klingar av

Ute ljusnar vinternatten

Årets gång i långsam färd

Lärarrummets kafferöster

Välbekant är skolans värld

Pappren ordnas, bok i väskan

Gången stel och kroppen tärd

Korridoren ekar när han

Vandrar där med tunga steg

Ungdomarna ligger, hänger

Där han söker bana väg

Längesen det var nu sedan

Pojkar bocka’, flickor neg

I katedern myndig stämman

Tvingar alla snabbt i bänk

Sträng han låter, mer än önskat

”Hör nu alla, börja tänk!”

(till och med åt lille Ahmed

inspirationens gåva skänk!)

Och så händer detta under

Tystnad sänker sig i sal

Pennor raspar, suddin skickas

Inte ens mobilsignal

Hörs i rummet och han blickar

Ut på eken, mörk och kal

Nästa sal och suddin kastas

Bråk i hörnet, ett tumult

Stämman ryter, ingen lyssnar

Här är redan huvet fullt

Utav oro, ångest, fruktan

Rådvill kliar han sin skult

Men så plötsligt får han chansen

Paus i kampen mellan två

Slänger snabbt in kommentaren:

”Skall ni slåss, så fäktas då!”

Hamlet blir det av lektionen

Killarna vill inte gå

Nästa sal och missmod känner

Han när han försöker få

Klassen grammatikens väsen

Någorlunda att förstå

Ingen fattar, värre är dock

Ingen önskar kunskap nå

Av problem är svårast detta

Liknöjdhetens trista lott

Själar vilka aldrig lidit

Aldrig smakat smärtan fått

För den ständigt underhållne

Verkar livet självt så grått

Substantivets böjning kanske

Så på avstånd synes trist

Nyttan upphöjd till världsordning

Nöjet tvåa, kunskap sist

Hur ska han förmå förklara

Vilken är hans sista list?

Han försöker tappert visa

På att kunskap självt är allt

Men när han ur salen vandrar

Känner han det blåser kallt

Inget av det han förmedlat

Är nog fräckt och riktigt ballt

Kul skall numer skolan vara

Häftig ny pedagogik

Samtal, uppgift, diskussioner

Som att sitta på ett fik

Lär dem tänka kritiskt, bara

Utsätt ingen för kritik

Så går dagen för den gamle

I ett töcken, som i trans

Motgång blandas strax med glädje

Stundtals glimtar glöden hans

Brinner han i båda ändar

Som om döden inte fanns

Trött är han när eftermiddag

Kommer med en konferens

Ägnar energin mest åt att

Smaka på en vetekrans

Konstaterar lugnt som vanligt

Alla mist båd’ vett och sans

Ämnet som får konferensens

Vågor svalla högt idag

Är vad kunskap framtid kräver

Hur just deras arbetslag

Skall bedriva undervisning

Ändra och ta nya tag

Någon menar allt är nytt nu

Måste möta barnen rätt

Inget av det gamla funkar

Här behövs helt nya sätt

Sätten är dock rätt diffusa

Att förstå dem är ej lätt

Sitter där och tänker tiga

Håller nogsamt tyst sin trut

Vet att öppnas munnen väntar

Idiotier utan slut

Men så utan han det märker

Slinker kommentaren ut:

”Allt det nya verkar gammalt

hjulet uppfinns om igen

skolans uppgift är väl enkel

var en fiende – och vän!

Lärandet är fullt av möda

Glädjen kommer oftast sen

Att eleverna bemöta

Som de vuxna de snart är

Få dem växa och ta ansvar

Är den väg som framåt bär

Lycka är när någon av dem

Lär sig hålla kunskap kär

Allt det andra det är bara

Ord och ord och nya ord

Pedagoger verkar vandra

Tätt tillsammans som en hjord

Följer bara den utav dem

Som i käften bäst är smord!”

Rektorn tittar över bordet

Där rök löneökningen

Tystnaden blir pinsam, ingen

Söker lätta stämningen

Bannande sig själv han blickar

Ut i vinterskymningen

När han sedan långsamt vandrar

Nerför trappan, trött och grå

Slår så plötsligt honom tanken

Den som honom fick att stå

Stilla där i morgontimman

Fångad av en känsla då

Hur en dag blir något annat

Hur man tror att kanske att

Den skall fyllas utav glädje

Ljusa minnen, glada skratt

Slinker ut nu gör man nästan

Som en ovälkommen katt

Blev nåt annat än jag trodde

Fångad var jag av en bild

Tänkte då på djur i marmorn

Hur av tiden man blir skild

Från sitt sanna, rätta vara

Fåfäng mödan, tiden spilld

Evigheten rinner från oss

Spiller gör vi våra liv

Handla gott och ändå fatta

Inför detta vara blid:

Att vi själva är fossilen

Fastän i en annan tid

Kunskapens väg mellan generationer

I Stig Claessons roman Dagarna före lunch, en uppgörelse med den egna alkoholismen och charterturismen i nu nämnd ordning, ställs huvudpersonen inför uppgiften att ge några goda råd till sin son. Det var längesedan jag läste boken, men som jag minns det säger han något om att det inte finns några råd att ge. Anledningen är enkel, varje generation måste själv göra upp med sina demoner, hitta sina vägar. Världen är annorlunda, och även om rådet vore gott skulle det inte tas emot. Och så citerar han ett arabiskt ordspråk, om att varje man mer liknar sin bror än sin far.

När jag läste boken var jag fortfarande så ung att jag identifierade mig mer med sonen än med fadern. Någon begynnande alkoholism hade jag inte, även om jag förstod att en mening som "från och med nu gällde det att varken bli full eller nykter" bara kunde skrivas utifrån en erfarenhet som i en mening var bottenlös, i en annan var oerhört insiktsfull. För mig var tanken om det meningslösa med att ge råd attraktiv, jag var på väg ut i världen och tyckte att mycket av det mina föräldrar sa till mig var antingen föråldrat eller fel.

Nu har jag mer av ett fadersperspektiv. Inte bara står jag inför den oerhörda uppgiften att försöka förmedla levnadsvisdom, know-how och kunskap till mina barn, dessutom har jag hunnit inse att en hel del av det som mina föräldrar sa, som jag då avfärdade, hade varit värt att lyssna på. Och jag märker förstås att mina barn inte lyssnar på mig, åtminstone är det så för det mesta, även om det ibland på bakvägar blir uppenbart att en del har sjunkit in. Men väl är väl det, jag vet inte om det skulle göra mig lyckligare eller ledsnare om jag märkte att mina barn följde mina råd till punkt och pricka. Även om jag ser den överdrivna individualismen som ett problem i vår tid, är jag ändå så pass mycket individualist själv att jag vill att mina barn ska finna sina egna vägar.

Det auktoritetslösa i vår kultur är ett markant och spännande drag.  Det som ibland kallas flummig uppfostran och ibland för mjukt ledarskap är en egenskap som ses som en svensk eller nordisk särart. De svenska uppfostringsmetoderna beskrivs som skräckexempel i engelska och franska tidningar, en värld där söndercurlade ungar får bestämma helt över sina föräldrar, där alla gränser, normer och värderingar har suddats ut. Bortskämda barn blir olyckliga heter det. Och i artiklar får vi veta att det i Frankrike inte finns någon ADHD, eftersom man ser symptomen som psykosociala och inte medicinskt biologiska. Det finns inga olämpliga beteenden som inte går att åtgärda med lämpor och terapi.

Frågan om det är så att vi håller på att skämma bort vår barn fullständigt, om vi i vår kultur har flytt från vuxenansvaret och lämnat barnen vind för våg, är något som tycks splittra de ideologiska lägren. Det är inte svårt att hitta anhängare till en fri uppfostran både hos liberaler och vänsterfolk, samtidigt som kraven på hårdare tag i skolan eller annorstädes, kan komma från både konservativa och radikaler. Det är föräldrarnas fel, det är lärarnas fel, det är förmodligen busschaufförernas, dörrvakternas och fångvaktarnas fel också. Vårt samhälle är slött, slappt och likgiltigt, se där en röstfångarmyt av ofta använt slag.

Hur är det då egentligen? När Sverige hamnar som det mest extrema landet i World Values Surveys undersökningar är nog detta åtminstone en del av svaret på frågan om hur det egentligen förhåller sig. Vi är världens mest sekulära, individualistiska, icke-auktoritära, med deras ord post-materialistiska kultur, och alla världens länder är på väg åt vårt håll.  Men i deras undersökningar är det auktoritetslösa ett tecken på lycka, ett kvitto på att människan ägnar sig åt självförverkligande i stället för överlevnad.

Den rousseauanska traditionen i svenskt kulturliv går att spåra åtminstone till Ellen Key och hennes bok Barnets århundrade skriven år 1900. Varför den rousseauanska traditionen fick ett så starkt fäste just här är bortom min kunskap att förklara, men att 60-talets och 70-talets politiska uppror var rousseauanskt på många sätt står bortom allt tvivel. Rousseaus tankar om den gode vilden, om att kultur och intellektualism är något som förstör vår innersta natur, att barnet med tvång kommer finna lärandet tråkigt, att barnets lärande måste utgå från dess egen lust, att barnet bäst lär sig om det lämnas fritt att själv använda sitt förnuft, är ofta förekommande i någon version i dagens pedagogiska debatt.

Vad man ändå nog kan konstatera är att synen på barnet i vår kultur skiljer sig från en traditionell kontinentaleuropeisk standard. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump-böcker var högst kontroversiella i många kulturer när de kom, och än idag finns friserade översättningar. Även om det snarare är fråga om en gradskillnad än en artskillnad, så vågar jag påstå att det finns en skillnad i sättet att se på barn i de skandinaviska länderna jämfört med i övriga Europa. Att närmare bestämma var i denna består är känsligt och svårt förstås, men om vi nöjer oss med att påstå att respekten för barnets individuella utveckling och respekten för barnets rätt att vara barn är stor i nordisk kultur så har vi nog inte sagt för mycket.

Om denna rousseauanska tradition är den ena förklaringen till varför det auktoritärslösa lärandet har fått ett så starkt fäste i Sverige är den andra något som har med den tekniska utvecklingen att göra. Datorernas inlärningsteknik har redan från början varit "learning by doing" och ofta har elever kunnat mer än lärare. Det är viktigt att konstatera detta, att vi i nästan 20 år har befunnit oss i en situation där själva tekniken har inbjudit till en form av lärande som har varit auktoritetslöst till sin karaktär. Det här är ju inte bara en fråga för skolan, gammalmedia har ju ibland blivit frånsprungen av självlärda bloggare vars analyser och undersökningar har varit överlägsna på grund av ett grävarbete som det inte finns tid och rum för i konkurrensutsatta och vinstdrivna tidningar.

Den tredje saken att ta hänsyn till i denna utveckling är det som populärt brukar kallas den förlängda adolescensen. Den kultur vi lever i i västvärlden idag uppmuntrar till ett omoget beteende, att fastna i något slags ständigt Sturm und Drang-uppror mot auktoriteter, mognad och vuxenhet. Driften med så kallade vuxenpoäng, Mick Jagger, idrottens så överdrivet stora betydelse för människor, den ytliga materialismen och konsumismen, nöjesindustrins ständigt växande andel av vår totala tid, allt är exempel på hur det ansvarslösa liksom lyfts fram som norm.

Det är mot denna idéhistoriska bakgrund den svenska skoldebatten pågår. Att inse att det finns goda sidor hos ett samhälle där auktoriteten inte vinns på grund av ens position, som lärare, journalist eller vad det vara månne, utan där man måste vinna sin auktoritet i samspel med elever, läsare och annat genom att visa sin kunskap och skicklighet, det är inte svårt att förstå. Att det finns goda sidor i ett samhälle som visar respekt för barnets rättigheter till barndom och självständighet, frihet att välja är nog också i någon mån självklart. Men att det verkar finnas en punkt där det auktoritetslösa når vägs ände, där man går för långt, där lössläpptheten blir kontraproduktiv och det slår över i en verklighet där ungdomar och barn mister orienteringsförmåga är också självklart. Frågan är var vi befinner oss idag.