Det finns ingen som har koll

Det mest uppenbara med livet i den globala byn på 2000-talet är att det inte finns någon som har koll. Ibland lever man ju i den där föreställningen att vi människor vet vad vi håller på med. I något slags behov av trygghet ger man sig själv en idé om att världen ändå vilar i händerna på förnuftiga ledare, vetenskapens fortskridande framgångar, kloka människors i längden trots allt förnuftiga beslut. Sedan upplysningens framgång på 1700-talet har denna tanke varit närvarande hos människorna; framsteget och tillväxtens idémässiga grund har varit, att även om vi inte förstår allt, även om vi inte riktigt vet allt ännu, så finns det en långsiktig trend som pekar mot en större insikt. Vårt århundrade har i mycket handlat om att den idén har upphört att gälla.

Klimathotet som äventyrar i stort sett allt levande på planeten, ekonomin som verkar vara ett spindelnät som blåser i luften, sanningens alltmer undflyende karaktär, välfärdssamhället som krackelerar i fogarna, skolans oförmåga att ens ge baskunskaper, tyckandet som livsstil och mental grund; allt detta pekar på att postmodernismen är här, och inte i egenskap av någon intellektuell dröm om det lekfulla och relativa som det kunde låta när Horace och grabbarna fick gå loss på 1980-talet, utan som faktisk samhällelig upplösning. Men vi är inte där än, vi är i det där magiska ögonblicket just innan man börjar falla.

Ibland kan konspirationsteorier vara attraktiva, det finns en hemlig sammanslutning, ett fåtal människor, ett nätverk på några hundra människor, det är de som egentligen styr. Gör en politiker fel så drar de lite i en tråd, en marknad kraschar där, en regering får avgå här, någonstans bakom i hemliga rum träffas de, till och med bortom NSA:s kontroll, protokollösa möten utan telefoner, gör du si så gör jag så. En sådan idé, galen redan förr, blir än galnare i vår tid. Eller rättare sagt, kanske är risken större än någonsin att någon uppe i den högsta makteliten verkligen skulle försöka skapa ett sådant nätverk, eftersom man där kan se ett reellt hot av total maktupplösning, av en värld där de nuvarande spelreglerna inte kommer att gälla. Men det är försent. Det finns ingen som har koll, det är en värld bortom kontroll.

Min mormor sa att jag föddes på kanten. Med det menade hon att jag hade fått alla möjligheter till ett rikt liv. Hon födde tolv barn, var analfabet, arbetade hårt varje dag av sitt liv. Jag fick allt på ett silverfat, feta duvor kom flygande in i min mun. Men nu står vi där på kanten igen. Hon fick rätt, inte bara en gång, utan två gånger.

Om konsekvens

Vi brukar kräva av varandra att vi ska vara konsekventa i våra tankar och i våra handlingar. När någon hävdar det som till synes är motsägelsefullt brukar vi protestera. Men är det ens möjligt att få sin värld att gå ihop? Förr eller senare hamnar vi oundvikligen i självmotsägelser och hävdar både A och inte A. Vi tar bilen till jobbet trots att vi är brinnande miljövänner och borde cykla eller gå, vi köper något onödigt plagg som gör oss lyckliga för stunden trots att vi är emot den hysteriska konsumismen. Demokratin, den vill vi både ha och inte ha, lite beroende på hur den ser ut och vilken fråga det gäller. Livet i den postmoderna byn är motsägelsefullt i sig, vi saknar överblick, men tycker, kastar ut tankar från halva plan. Några längtar efter renhet: det är bögarnas fel, det är invandrarnas fel, om vi bara gjorde si eller så, om vi bara började om från början, om vi bara! Längtan efter renhet leder oftast till det mest motsägelsefulla.

Filosofi handlar ofta om att ta en tanke, ofta ganska galen, och följa den till vägs ände. Vad händer om jag verkligen försöker stå fast vid denna tanke, vart för mig den då? Descartes bestämde sig för att systematiskt tvivla på allt, Berkeley försökte ta tanken att all kunskap kommer från erfarenheten till dess yttersta konsekvens, Meinong var inne på ett liknande spår när han hävdade all intentionalitets immanens. Det känns som en nyttig aktivitet i vår tid, att göra just detta, föra tankar till bottnen, föra dem till vägs ände. Det bisarra som uppstår om vi till exempel skyller allt på invandrarna, vägtullarna, EU, USA, kapitalismen eller kommunismen kan hjälpa oss att leva de motsägelser som vi trots allt är hänvisade till. Russell ställde Meinong inför dilemmat att förklara skillnaden mellan existerande och icke-existerande kvadratiska cirklar. Själv försöker jag förstå hur jag både ska kunna äta kakan och ha den kvar. Varje dag.

Filosofen på tronen 1

Filosofen på tronen, ett kaxigt namn. Hur skall man förstå det?

Är det en antydan om en önskan att anamma Platons idé om att filosoferna ska styra staten? Det finns mycket att säga om vår tids rekryteringspolitik av chefer. Det finns mycket att säga om karriärism, om vad som gör att människor kommer upp sig, om hur vi uppmuntrar ett visst beteende. Vår tids dygder, breda armbågar och en förmåga att vara okänslig för det personliga! Hur har det blivit så? Hur har det blivit en god egenskap, åtminstone för en chef, att kunna fatta beslut som rent ut sagt innebär katastrofer för dem det berör. "Hen är handlingskraftig", heter det. "Hen vågar fatta obekväma beslut", säger man. Tänk igenom personlighetsdragen för den som vi ser som en lämplig kandidat att vara ledare eller chef i vårt samhälle. Är det en trevlig person? Är det en vis person? Är det en god person?

Platons tanke vara att ledarna skulle vara filosofer. De skulle utbildas i många år, skolas till visdom, insikt och förståelse. Sedan skulle de vara mogna att ta över styret av Staten. Jag delar inte Platons åsikter. Jag tycker de andas en elitism som är otäck. Platon var antidemokrat. Men det finns tankar i det han säger som är utmanande. Skulle det inte finnas en poäng i att locka de kloka, goda människor vi känner att bli ledare mot deras vilja? De som inte har de vassaste armbågarna och därför faller bort på vägen? Eller är det så enkelt som att demokratin ger oss de ledare vi förtjänar?

Att skriva i vatten

Än skriver jag i vatten. Ingen ser mig, jag flyger under radarn. Vem skriver jag för? För mig själv lika mycket som för någon annan. Jag tänker inte annonsera.

Somt är hugget i sten, även det vittrar, om än långsamt. Somt är skrivet i vatten. Detta är den oförstörbara mandalan, förgänglighet som sparas i etern. Berättelsen stampar i sin spilta, som en stjärnbild som vill komma ut. Snart börjar det.

Om namn och lögner

Denna resa börjar med en lögn. Naturligtvis heter jag inte Aurelius, det är bara så jag kallar mig här. Orden är inte ens mina egna, utan hämtade någonstans ifrån, men inte citerade som de står utan ändrade, en omskrivning, ytterligare en version av det sagda, sagt på ytterligare ett sätt. Är detta en sorts deklaration, att här ska lögnerna varieras i det oändliga? Att skriva det sanna är en strävan, men att nå sanningen är en resa det med. Ibland måste man gå en lång väg fel för att komma tillbaka en kort väg rätt, lär någon ha sagt en gång.

Namnet jag bär förpliktigar. Längre fram ska jag berätta mer om den riktige Aurelius. Men låt mig ändå nämna något om honom här. Han räknas som den siste av de fem goda kejsarna. Han levde i en tid som vår, när allt ännu höll ihop, men förfallet ändå var tydligt. Att uthärda blev målet. Ett stoiskt lugn. Han levde nästan hela sitt liv i fält. Det pågår alltid ett krig någonstans.

Namnen, hur de säger något. En buske blev president men betedde sig som en snårskog. Han följdes av en tillfällig byggnad. Stavar man fel till Putin på franska blir det något annat. Vi kommer att återvända till namnen. Det är hur vi benämner världen som bestämmer vär(l)den.

Skymningslandet

Mitt namn är Aurelius. Jag kan inte hjälpa det. Nu börjar det.