Någonstans i norra Holland tröttnade vi på motorvägarna. I trakten av Zwolle tog vi av österut mot Tyskland. I Emmen vid tyska gränsen tog motorvägen slut. Det var en genväg men innebar ca 10 mil på vanlig landsväg innan vi hittade väg 1 en bit söder om Bremen. En annan väg fanns som höll sig till motorvägarna, men den gjorde en krök upp runt Groningen och Oldenburg. Det var skönt att byta rytm.
Där någonstans mitt ute i ingenstans där Niedersachsen möter Westfalen körde vi plötsligt in i åkeriet Krones bakgård. Skogar, fält och träd byttes mot en jättelik parkeringsplats där lastbilssläp stod sida vid sida. Det pågick i kilometer efter kilometer. Alla färger och sorter var representerade. Alla kända åkerinamn fanns där; tankbilar och skåpbilar delade plats med fladdrande presenningssläp.
Det var som att kika in i ett hemligt rum. Det var som att hitta alla lastbilars barnkammare. Någonstans blev alla lastbilar till. Någonstans föddes hela innerfilen på autobahn som tryggt stampade fram som en obruten kedja 24/7 medan vanligt folk försökte kryssa fram i mittenfilen, livrädda för fartdårarna i ytterfilen, men ibland utknuffade i främmande territorium när en lastbil skulle passera en annan och tempot blev för lågt. Någonstans fanns platsen där någon säkerställde att ingen plats förblev tom, att kedjan inte bröts, att vi alla kunde känna oss trygga och förvissade om att den ständiga ström av varor och gods som försörjer oss för alltid förblev obruten.
Logistik är svårt att förstå. Som egenföretagare har jag blivit varse hur många av dessa lastbilar som går tomma eller halvtomma stora delar av sina färder. Självfallet satsas det är enormt på att minimera allt sådant men pusslet verkar helt enkelt vara för svårt att lägga. Arbetskraften - personen som kör, är dyrare än lastbilens färdkostnad kanske. Eller också handlar det om något annat. För förarna utnyttjas också hänsynslöst. Ofta är det östeuropéer från Litauen, Lettland eller Slovakien där löneläget är betydligt lägre. Historierna om branschen är många. Förare som byter plats på diskreta rastplatser för att lura färdskrivarna, bilar som tankas på vägen av andra lastbilar som kör bredvid för att minska kostnader eller förare som tittar på film medan de kör. Det är svårt att veta hur mycket som är sant, hur illa det är. Men att det är en tuff bransch är nog alla överens om.
Överallt i Europa såg vi väldiga lagerbyggnader längs med vägkanterna. Diskreta och anonyma var de, men stora som flyghangarer eller ännu värre. Det satsas mycket, vi såg många nybyggen. Vägarna och lastbilarna som medel för vår varudistribution verkar helt ha slagit ut tåg och andra transporter.
På ett föredrag för ett par år sedan om Peak Oil hörde jag en representant för Scania tala sig varm om försök med elektriska vägar. Det var som om denna ständiga ström av bilar hade ett egenvärde, bortanför det de i själva verket utför.
Nästa gång vi såg en lastbil utan släp skojade vi och sa att det var som att se en frustande ungtjur eller en könsomogen kviga som ystert skuttade fram innan den hade blivit betäckt eller fått betäcka.
Det kommer att krävas många batterier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar