I miljödebatter har jag haft alla åsikter från att vilja avskaffa bilismen helt till att egentligen tycka att det inte är bilarna som är problemet utan utsläppen. Bilen ger ju onekligen människor en stor frihet. För fågelskådare, som ju ändå för det mesta får räknas som naturvänner, blir den där absurditeten och dubbelheten ganska levande, när de färdas 100 mil i en bil bidragandes till ytterligare koldioxidutsläpp för att se en raritet och sätta ett kryss. Men för mig själv har det ofta varit just möjligheterna att komma ut i naturen, som har gjort det svårt att förhålla sig helt negativ till bilen.
När man färdas genom Europa blir dock upplevelsen av ett samhälle som håller på att krackelera inifrån alltmer uppenbar. Det är nästan 10 år sedan vi senast gav oss ut i Europa. Den trafikinfarkt som man kan se hemma i liten skala pågår i allt högre grad nere i Europas centrum. De resurser som måste läggas på att upprätthålla systemet är enorma och får vår egen Västlänksdiskussion att framstå som något provinsiellt. Ett diffust vägarbete med oklart syfte i Hamburgs utkant har dimensioner som tycks motsvara hela Sveriges statsbudget för infrastruktursatsningar.
En del miljödebattörer har menat att satsning på vägar och vägnät är pengar i sjön. I framtiden kommer oljan ta slut och bilen som sådan vara ett minne blott. Men när 7 av 10 av världens största företag är knutna till bil- och oljeindustrin kan man nog åtminstone vara ganska säker på att starka krafter kommer försöka att hålla det tekniska systemet och vägbyggandet vid liv. Men är vägen i sig ett problem? Ja, kanske inte en väg men själva omfattningen, tänker jag. Stora hål rivs upp i vårt landskap, viktig jordbruksmark används, ett ständigt oväsen hörs. I Holland finns det inte en enda plats som är tyst.
Vårt samhälles frihet bygger på vår förmåga till rörlighet. De ständiga transporterna mot centrum är grunden för vårt samhälles frihet och globalisering. Att vi behöver flänga omkring så mycket beror i första hand på en liberal föreställning om fria marknader för varor och människor.
Men ju närmare centrum vi befinner oss, ju större staden är, desto mer handlar alla samtal om möjligheten att hitta en lägenhet och hur man ska ta sig till jobbet. På ett Bed & Breakfast tidigare i sommar i Derbyshire pratade jag med en man som pendlade två timmar enkel väg till London varje dag - när trafiken var bra. M25, motorvägen runt London, kallas i folkmun världens största parkeringsplats. I andra delar av världen där resurserna att satsa på infrastrukturen är mindre, fungerar det inte alls. En ung man jag träffade som hade bott i Dar-es-Salaam sa att enda chansen att komma till jobbet var att gå. Två mil.
Mina tankar går till romarrikets slut. Då flydde noblessen Rom för att flytta ut till latifundier på landet. Är det den utvecklingen vi står inför? Kommer världsstäderna att krackelera inifrån och människorna fly centrum? Är bilen och bilismen ett daterat tekniskt system som snart kommer att ersättas av flygande små minijets eller underjordiska järnvägar som kommer att göra landsbygden mer attraktiv? Var någonstans finns gränsvärdet mellan centrums attraktionskraft i form av högre status, större karriärmöjligheter och bättre service och centrums obehag av trängsel, köer, väntetider och dålig luft?
Min sista tanke handlar om när det här med samhällsplanering blev något fult och tråkigt. På ett alltmer överbefolkat jordklot med allt större miljöproblem är behovet av samhällsplanering större än någonsin. Samtidigt lever vi i svallvågen av någon slags postmodernistisk tanke som upphöjer individualismen till norm och som gör att tusen blommor ska blomma. Väl hemma reser jag och besöker min mamma i Tuve på Hisingen. Jag tar bussen förbi området vid Vågmästarplatsen, det som kallas Hisingens Manhattan. Det ser ut som om stadsarkitekten har varit full. Varje byggbolag har fått förverkliga sin vision, allt är hopblandat i ett gytter. Linjer, idéer och tankar saknas. Det Tuve som jag växte upp i som var planerat under miljonprogrammet med en naturlig blandning av punkthus, radhus och villor, hyresrätter, bostadsrätter och självägande, framstår idag som harmoniskt. Men allt som är byggt därefter ser ut som abnorma tillägg. Ett husområde som klämts in på den Glöstorpsplan där så många fantastiska fotbollsmatcher har spelats ser ut som en rugbyklunga. Jättelika båtskepp seglar omkring uppe vid Tuve Torg, tydligen ska folk bo i dem. Allt är lappat och lagat, brandkårsutryckningar för att rädda samhället undan den värsta bostadsbristen, bilder av politisk inkompetens. Så oavsett syn på bilismen och vart samhället är på väg - när ska vi börja planera?
När man färdas genom Europa blir dock upplevelsen av ett samhälle som håller på att krackelera inifrån alltmer uppenbar. Det är nästan 10 år sedan vi senast gav oss ut i Europa. Den trafikinfarkt som man kan se hemma i liten skala pågår i allt högre grad nere i Europas centrum. De resurser som måste läggas på att upprätthålla systemet är enorma och får vår egen Västlänksdiskussion att framstå som något provinsiellt. Ett diffust vägarbete med oklart syfte i Hamburgs utkant har dimensioner som tycks motsvara hela Sveriges statsbudget för infrastruktursatsningar.
En del miljödebattörer har menat att satsning på vägar och vägnät är pengar i sjön. I framtiden kommer oljan ta slut och bilen som sådan vara ett minne blott. Men när 7 av 10 av världens största företag är knutna till bil- och oljeindustrin kan man nog åtminstone vara ganska säker på att starka krafter kommer försöka att hålla det tekniska systemet och vägbyggandet vid liv. Men är vägen i sig ett problem? Ja, kanske inte en väg men själva omfattningen, tänker jag. Stora hål rivs upp i vårt landskap, viktig jordbruksmark används, ett ständigt oväsen hörs. I Holland finns det inte en enda plats som är tyst.
Vårt samhälles frihet bygger på vår förmåga till rörlighet. De ständiga transporterna mot centrum är grunden för vårt samhälles frihet och globalisering. Att vi behöver flänga omkring så mycket beror i första hand på en liberal föreställning om fria marknader för varor och människor.
Men ju närmare centrum vi befinner oss, ju större staden är, desto mer handlar alla samtal om möjligheten att hitta en lägenhet och hur man ska ta sig till jobbet. På ett Bed & Breakfast tidigare i sommar i Derbyshire pratade jag med en man som pendlade två timmar enkel väg till London varje dag - när trafiken var bra. M25, motorvägen runt London, kallas i folkmun världens största parkeringsplats. I andra delar av världen där resurserna att satsa på infrastrukturen är mindre, fungerar det inte alls. En ung man jag träffade som hade bott i Dar-es-Salaam sa att enda chansen att komma till jobbet var att gå. Två mil.
Mina tankar går till romarrikets slut. Då flydde noblessen Rom för att flytta ut till latifundier på landet. Är det den utvecklingen vi står inför? Kommer världsstäderna att krackelera inifrån och människorna fly centrum? Är bilen och bilismen ett daterat tekniskt system som snart kommer att ersättas av flygande små minijets eller underjordiska järnvägar som kommer att göra landsbygden mer attraktiv? Var någonstans finns gränsvärdet mellan centrums attraktionskraft i form av högre status, större karriärmöjligheter och bättre service och centrums obehag av trängsel, köer, väntetider och dålig luft?
Min sista tanke handlar om när det här med samhällsplanering blev något fult och tråkigt. På ett alltmer överbefolkat jordklot med allt större miljöproblem är behovet av samhällsplanering större än någonsin. Samtidigt lever vi i svallvågen av någon slags postmodernistisk tanke som upphöjer individualismen till norm och som gör att tusen blommor ska blomma. Väl hemma reser jag och besöker min mamma i Tuve på Hisingen. Jag tar bussen förbi området vid Vågmästarplatsen, det som kallas Hisingens Manhattan. Det ser ut som om stadsarkitekten har varit full. Varje byggbolag har fått förverkliga sin vision, allt är hopblandat i ett gytter. Linjer, idéer och tankar saknas. Det Tuve som jag växte upp i som var planerat under miljonprogrammet med en naturlig blandning av punkthus, radhus och villor, hyresrätter, bostadsrätter och självägande, framstår idag som harmoniskt. Men allt som är byggt därefter ser ut som abnorma tillägg. Ett husområde som klämts in på den Glöstorpsplan där så många fantastiska fotbollsmatcher har spelats ser ut som en rugbyklunga. Jättelika båtskepp seglar omkring uppe vid Tuve Torg, tydligen ska folk bo i dem. Allt är lappat och lagat, brandkårsutryckningar för att rädda samhället undan den värsta bostadsbristen, bilder av politisk inkompetens. Så oavsett syn på bilismen och vart samhället är på väg - när ska vi börja planera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar