Hela vägen från Normandie har vi färdats inneslutna i ett system, ihopknutna i den bubbla av gemenskap som motorvägarna skapar. Det finns en ordning, en funktionalitet, ett driv, en framåtanda. Allt har ett syfte, allt är tydligt reglerat. Vissa nationella särdrag noteras, i Frankrike kostar det pengar att åka på vägarna medan toaletterna är gratis medan det är tvärtom i Belgien, Holland, Danmark och Tyskland. Holländarnas vägar är bäst, nyasfalterade och raka och fina. Danskarnas påfarter utan företrädesbeskrivningar skapar en mjuk rytm. I Tyskland pågår alltid vägarbeten. Disciplinen är hård. In i innerfilen igen så fort du kan. Trafiken är enorm, lastbilskaravanerna oändliga, trafikrytmen extrem. Den tyska politiker som avskaffar fri fart är dödsdömd. Ändå är det en uppenbart absurd lagstiftning.
Att vi bor i en utkant blir tydligt när man ser trafikanternas beteenden. I Sverige blir kördisciplinen slappare. Färre bilar gör förarna mindre vaksamma. Folk blir liggande kvar i ytterfilerna, använder inte sina körriktningsvisare, byter fil utan större vaksamhet.
Den där slappheten som kommer av att vi inte behöver inrätta oss i systemet därför att det inte är så noga kanske är ett nationellt särdrag tänker jag. Vårt glest befolkade land har skapat en sorts människor som tar sig individuella rättigheter, som gör lite som de själva tycker därför att de inte behöver inordna sig. Det skapar ett visst slarv som kan yttra sig som IT-skandaler eller auktoritetslös uppfostran eller skola. Den goda sidan av det skulle kunna stavas självständighet och upprorsvilja, motstånd mot att bli styrd. Den dåliga sidan av det är ett land där alla slutar som rättshaverister och näthatare och vet bäst själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar