Betraktelser från en motorväg 3

Någonstans i norra Holland tröttnade vi på motorvägarna. I trakten av Zwolle tog vi av österut mot Tyskland. I Emmen vid tyska gränsen tog motorvägen slut. Det var en genväg men innebar ca 10 mil på vanlig landsväg innan vi hittade väg 1 en bit söder om Bremen. En annan väg fanns som höll sig till motorvägarna, men den gjorde en krök upp runt Groningen och Oldenburg. Det var skönt att byta rytm.

Där någonstans mitt ute i ingenstans där Niedersachsen möter Westfalen körde vi plötsligt in i åkeriet Krones bakgård. Skogar, fält och träd byttes mot en jättelik parkeringsplats där lastbilssläp stod sida vid sida. Det pågick i kilometer efter kilometer. Alla färger och sorter var representerade. Alla kända åkerinamn fanns där; tankbilar och skåpbilar delade plats med fladdrande presenningssläp.

Det var som att kika in i ett hemligt rum. Det var som att hitta alla lastbilars barnkammare. Någonstans blev alla lastbilar till. Någonstans föddes hela innerfilen på autobahn som tryggt stampade fram som en obruten kedja 24/7 medan vanligt folk försökte kryssa fram i mittenfilen, livrädda för fartdårarna i ytterfilen, men ibland utknuffade i främmande territorium när en lastbil skulle passera en annan och tempot blev för lågt. Någonstans fanns platsen där någon säkerställde att ingen plats förblev tom, att kedjan inte bröts, att vi alla kunde känna oss trygga och förvissade om att den ständiga ström av varor och gods som försörjer oss för alltid förblev obruten.

Logistik är svårt att förstå. Som egenföretagare har jag blivit varse hur många av dessa lastbilar som går tomma eller halvtomma stora delar av sina färder. Självfallet satsas det är enormt på att minimera allt sådant men pusslet verkar helt enkelt vara för svårt att lägga. Arbetskraften - personen som kör, är dyrare än lastbilens färdkostnad kanske. Eller också handlar det om något annat. För förarna utnyttjas också hänsynslöst. Ofta är det östeuropéer från Litauen, Lettland eller Slovakien där löneläget är betydligt lägre. Historierna om branschen är många. Förare som byter plats på diskreta rastplatser för att lura färdskrivarna, bilar som tankas på vägen av andra lastbilar som kör bredvid för att minska kostnader eller förare som tittar på film medan de kör. Det är svårt att veta hur mycket som är sant, hur illa det är. Men att det är en tuff bransch är nog alla överens om.

Överallt i Europa såg vi väldiga lagerbyggnader längs med vägkanterna. Diskreta och anonyma var de, men stora som flyghangarer eller ännu värre. Det satsas mycket, vi såg många nybyggen. Vägarna  och lastbilarna som medel för vår varudistribution verkar helt ha slagit ut tåg och andra transporter.

På ett föredrag för ett par år sedan om Peak Oil hörde jag en representant för Scania tala sig varm om försök med elektriska vägar. Det var som om denna ständiga ström av bilar hade ett egenvärde, bortanför det de i själva verket utför.

Nästa gång vi såg en lastbil utan släp skojade vi och sa att det var som att se en frustande ungtjur eller en könsomogen kviga som ystert skuttade fram innan den hade blivit betäckt eller fått betäcka.

Det kommer att krävas många batterier.

Betraktelser från en motorväg 2

I mitt förra inläggande såg jag på motorvägar som en symbol för civilisation. Det är förstås en tanke som man kan förhålla sig väldigt dubbel till. Min syn på bilar och bilism är kluven. När jag var liten kunde jag varenda bilmärke. Jag är uppvuxen med en fot på vardera sidan av kardanaxeln i pappas mörkblå Amazon (OA 80229 om någon undrar) rabblande bilmärkenas namn: Ford Anglia, Ford Zephyr, Opel Kapitän, Austin Morris, Volvo Duett, Mercedes 230 SL, VW 411, Renault 4, Rover 3500. Man biter inte den hand som föder en, min pappas arbete på Volvo försörjde min uppväxt. Men så kom det politiska engagemanget, miljötankarna, cykeldemonstrationerna mot garaget på Kungstorget. Någon egen bil ville jag inte ha. Min första bil var en tredjedels folkvagnsbuss som jag och två vänner köpte på överskottslagret i Kviberg 1990 för 8000 kr för att åka till VM i Italien med. Då var jag 27 år.

I miljödebatter har jag haft alla åsikter från att vilja avskaffa bilismen helt till att egentligen tycka att det inte är bilarna som är problemet utan utsläppen. Bilen ger ju onekligen människor en stor frihet. För fågelskådare, som ju ändå för det mesta får räknas som naturvänner, blir den där absurditeten och dubbelheten ganska levande, när de färdas 100 mil i en bil bidragandes till ytterligare koldioxidutsläpp för att se en raritet och sätta ett kryss. Men för mig själv har det ofta varit just möjligheterna att komma ut i naturen, som har gjort det svårt att förhålla sig helt negativ till bilen.
När man färdas genom Europa blir dock upplevelsen av ett samhälle som håller på att krackelera inifrån alltmer uppenbar. Det är nästan 10 år sedan vi senast gav oss ut i Europa. Den trafikinfarkt som man kan se hemma i liten skala pågår i allt högre grad nere i Europas centrum. De resurser som måste läggas på att upprätthålla systemet är enorma och får vår egen Västlänksdiskussion att framstå som något provinsiellt. Ett diffust vägarbete med oklart syfte i Hamburgs utkant har dimensioner som tycks motsvara hela Sveriges statsbudget för infrastruktursatsningar.
En del miljödebattörer har menat att satsning på vägar och vägnät är pengar i sjön. I framtiden kommer oljan ta slut och bilen som sådan vara ett minne blott. Men när 7 av 10 av världens största företag är knutna till bil- och oljeindustrin kan man nog åtminstone vara ganska säker på att starka krafter kommer försöka att hålla det tekniska systemet och vägbyggandet vid liv. Men är vägen i sig ett problem? Ja, kanske inte en väg men själva omfattningen, tänker jag. Stora hål rivs upp i vårt landskap, viktig jordbruksmark används, ett ständigt oväsen hörs. I Holland finns det inte en enda plats som är tyst.
Vårt samhälles frihet bygger på vår förmåga till rörlighet. De ständiga transporterna mot centrum är grunden för vårt samhälles frihet och globalisering. Att vi behöver flänga omkring så mycket beror i första hand på en liberal föreställning om fria marknader för varor och människor.
Men ju närmare centrum vi befinner oss, ju större staden är, desto mer handlar alla samtal om möjligheten att hitta en lägenhet och hur man ska ta sig till jobbet. På ett Bed & Breakfast tidigare i sommar i Derbyshire pratade jag med en man som pendlade två timmar enkel väg till London varje dag - när trafiken var bra. M25, motorvägen runt London, kallas i folkmun världens största parkeringsplats. I andra delar av världen där resurserna att satsa på infrastrukturen är mindre, fungerar det inte alls. En ung man jag träffade som hade bott i Dar-es-Salaam sa att enda chansen att komma till jobbet var att gå. Två mil.
Mina tankar går till romarrikets slut. Då flydde noblessen Rom för att flytta ut till latifundier på landet. Är det den utvecklingen vi står inför? Kommer världsstäderna att krackelera inifrån och människorna fly centrum? Är bilen och bilismen ett daterat tekniskt system som snart kommer att ersättas av flygande små minijets eller underjordiska järnvägar som kommer att göra landsbygden mer attraktiv? Var någonstans finns gränsvärdet mellan centrums attraktionskraft i form av högre status, större karriärmöjligheter och bättre service och centrums obehag av trängsel, köer, väntetider och dålig luft?
Min sista tanke handlar om när det här med samhällsplanering blev något fult och tråkigt. På ett alltmer överbefolkat jordklot med allt större miljöproblem är behovet av samhällsplanering större än någonsin. Samtidigt lever vi i svallvågen av någon slags postmodernistisk tanke som upphöjer individualismen till norm och som gör att tusen blommor ska blomma. Väl hemma reser jag och besöker min mamma i Tuve på Hisingen. Jag tar bussen förbi området vid Vågmästarplatsen, det som kallas Hisingens Manhattan. Det ser ut som om stadsarkitekten har varit full. Varje byggbolag har fått förverkliga sin vision, allt är hopblandat i ett gytter. Linjer, idéer och tankar saknas. Det Tuve som jag växte upp i som var planerat under miljonprogrammet med en naturlig blandning av punkthus, radhus och villor, hyresrätter, bostadsrätter och självägande, framstår idag som harmoniskt. Men allt som är byggt därefter ser ut som abnorma tillägg. Ett husområde som klämts in på den Glöstorpsplan där så många fantastiska fotbollsmatcher har spelats ser ut som en rugbyklunga. Jättelika båtskepp seglar omkring uppe vid Tuve Torg, tydligen ska folk bo i dem. Allt är lappat och lagat, brandkårsutryckningar för att rädda samhället undan den värsta bostadsbristen, bilder av politisk inkompetens. Så oavsett syn på bilismen och vart samhället är på väg - när ska vi börja planera?

Betraktelser från en motorväg 1

Efter 411 mil på europeiska vägar landar Garbo och jag åter i ett regnigt Alingsås. Plötsligt slår det mig med vilken tydlighet vi bor vid civilisationens utkant. Om motorvägar symboliserar civilisation bor vi vid den yttersta utposten. Vid rödljusen uppe vid Mariedal tar det slut. Längre bort ligger förfärliga utmarker, ödsliga isolerade orter som Vårgårda och Sollebrunn. Vad som finns ännu längre bort vågar jag inte nämna.
Hela vägen från Normandie har vi färdats inneslutna i ett system, ihopknutna i den bubbla av gemenskap som motorvägarna skapar. Det finns en ordning, en funktionalitet, ett driv, en framåtanda. Allt har ett syfte, allt är tydligt reglerat. Vissa nationella särdrag noteras, i Frankrike kostar det pengar att åka på vägarna medan toaletterna är gratis medan det är tvärtom i Belgien, Holland, Danmark och Tyskland. Holländarnas vägar är bäst, nyasfalterade och raka och fina. Danskarnas påfarter utan företrädesbeskrivningar skapar en mjuk rytm. I Tyskland pågår alltid vägarbeten. Disciplinen är hård. In i innerfilen igen så fort du kan. Trafiken är enorm, lastbilskaravanerna oändliga, trafikrytmen extrem. Den tyska politiker som avskaffar fri fart är dödsdömd. Ändå är det en uppenbart absurd lagstiftning. 
Att vi bor i en utkant blir tydligt när man ser trafikanternas beteenden. I Sverige blir kördisciplinen slappare. Färre bilar gör förarna mindre vaksamma. Folk blir liggande kvar i ytterfilerna, använder inte sina körriktningsvisare, byter fil utan större vaksamhet. 

Den där slappheten som kommer av att vi inte behöver inrätta oss i systemet därför att det inte är så noga kanske är ett nationellt särdrag tänker jag. Vårt glest befolkade land har skapat en sorts människor som tar sig individuella rättigheter, som gör lite som de själva tycker därför att de inte behöver inordna sig. Det skapar ett visst slarv som kan yttra sig som IT-skandaler eller auktoritetslös uppfostran eller skola. Den goda sidan av det skulle kunna stavas självständighet och upprorsvilja, motstånd mot att bli styrd. Den dåliga sidan av det är ett land där alla slutar som rättshaverister och näthatare och vet bäst själv.