I Amerika är allting stort. Det låter som en plattityd och är det också, men icke desto mindre är det sant. Det slår en med en sådan kraft redan från första stunden när man kommer dit. Det handlar inte bara om bilarna, de monstruösa pick-up-truckarna med groteska däckdimensioner och enorm markfrigång, portionerna på restaurangerna eller enlitersmuggarna som man förväntas dricka läsk ur, eller de många överviktiga människorna man ser. Det är också själva landet som är stort. Och tankarna, här tänker man stort.
Vi anländer till ett molnigt Los Angeles och den första tanke som slår mig är om det ur dessa moln kan tänkas klämmas ur några regndroppar till denna törstande jord, men ganska snart inser jag att det är ett fåfängt hopp. Det blåser en varm fönvind och molnen är bara rester av något som blåst in från havet, en grå massa som ligger där som ett täcke och ger människorna en liten stunds vila från den annars ständiga hettan. Men Los Angeles är ändå en klimatmässig dröm. Här stiger temperaturen sällan långt över 30 grader och sjunker sällan under 20 grader. Upptäcksresanden John Wesley Powell, han som först reste ner för Coloradoflodens djupa och världsberömda canyon 1869, beskrev landet längs kusten som en paradisliknande trädgård, en remsa av grönska och behag i en annars torr och hård trakt. ”Between the desert and the sea a narrow belt of valley, hill and mountain of wonderful beauty is found. Over this coastal zone there falls a balm distilled from the great ocean, as gentle showers and refreshing dews bathe the land. When rains come the emerald hills laugh with delight”.Det är på det sättet man måste förstå den där kaliforniska kustremsan och dalen där alla människorna bor, det är verkligen det förlovade landet i öknen.
Vi har mentalt förberett oss på vattenransoneringar, tänkt att vi ska visa respekt för torkans spår genom att duscha snabbt och lite mer sällan och sparsamt spola i toaletten när det är möjligt, men efter några dagar inser vi att det inte verkar var någon som bryr sig, ingenstans i detta annars så på skyltar instruktionstäta land möter vi några spår av att vi bör spara på vattnet. Allt verkar pågå som förut, business as usual, och bara i mängden vatten som används till att vattna gräsmattorna verkar något ha förändrats. Gräsmattorna, denna det amerikanska villasamhällets själva grundsymbol - Gud nåde den som missköter sin gräsmatta eller än värre lämnar den oklippt - lyser inte vackert gröna utan är på många platser brända och torra. I huset som vi hyr går bara sprinklern i gång på tisdagar och fredagar och även då är det en sparsam vattning under de svala morgontimmarna, mest för att se till att gräset inte dör.
Till och med de med jämna mellanrum insprängda golfbanorna, som är ett återkommande avbrott mellan husen i Hollywoods villakvarter, har minskat på vattningen. Greenerna lyser fortfarande vackert gröna men ser ut som isolerade öar eftersom fairway och ruff har blivit mer sparsamt vattnade. Vid min morgonjoggingtur i West Hollywood inser jag dock snart att färgen på villornas gräsmattor har ett stort samband med storleken på huset, ju större och dyrare hus desto grönare gräsmatta. Men de mexikanska trädgårdsarbetarna som glatt hälsar på mig, redan igång med sina sysslor att klippa växter, rensa ogräs eller sköta sprinklers och som förutom några hundägare och andra joggare är de enda jag träffar vid denna tidiga timme, kommer i framtiden att få arbeta med andra sysslor. Los Angeles Times har ett stort reportage om att att California Water Commission rent av kan tänka sig att reglera bort den vattenslukande gräsmattan från framtidens trädgårdar, vid nybyggen och nyanläggning är det tänkt att mindre vattenkrävande växter ska pryda framsidorna på villorna. Det är ett nytt ideal som ska skapas. En liten gräsplätt på baksidan för barbecue, samvaro och lek kan man dock unna sig, för övrigt får det bli palmer, kaktusar och suckulenter.
En resa upp till Beverley Hills och Bel Airs lyxvillor kändistäta distrikt ger dock samma bild av en värld där inget egentligen har hänt, en värld där allt fortfarande pågår som förut, där denna vattenbrist bara är en illusion. Turistbussar med människor som vill se var och hur världsstjärnorna bor kryssar sig fram på snirklande gator. ”Everything in Los Angeles is dirty, it’s only Beverley Hills that is clean", sa försäljaren på Hollywood Boulevard som försökte locka med mig på en tur. De vackra och luxuösa husen ligger inbäddade i grönskande trädgårdar som sträcker sig uppför kullarna mot Mulholland Drive, den mytomspunna vägen som följer bergets kam och från vilken utsikten är bedövande vacker. De böter på hundra dollar som kan utdömas för den som befinnes vara slösaktig verkar inte direkt avskräckande. Kanske är det snarare skammen eller det skamfilade ryktet som kan påverka. Kim Kardashians och Kanye Wests prunkande trädgård där ingen tycks spara på något har varit en viral snackis där alla åsikter i frågan har stötts och blötts.
Känslan av att allt är en illusion blir ännu mer påtaglig när vi besöker Universal Studios fantastiska nöjesfält och leksaksvärld. Bara att ta sig fram till parkeringshuset Frankenstein är ett äventyr, vi blir framvinkade av tiotals parkeringsvakter på en egendomlig rundtur innan vi äntligen kan ställa undan bilen och ge oss hän åt 4D-upplevelser där King Kong räddar oss från dinosaurier och där det faktiskt känns som att man är med om biljakter, spindelattacker, flygturer och tågolyckor på riktigt. Kanske är det bara filmindustrins jakt på en ny biografupplevelse nu när alla tittar på film hemma i sina datorer eller hemmabioanläggningar, men allt är påkostat, utstuderat, nytt - och måste jag erkänna - fantastiskt roande. Vattenshowen med stuntmännen bevisar gång på gång att mycket är bra när eldkastarna far fram mellan jetski-åkarna medan folk som slåss ramlar i vattnet från höga höjder, men när ett flygplan kommer farande och landar i vattnet blir det bara lite för mycket. Vi åker en rundtur till studiorna och passerar både Bates Motel och blir anfallna av Hajen. När tåget blir utsatt för en simulerad översvämning är dock guiden mycket noga med att påpeka att det är recycled water som används. Vad det nu betyder.
Kaliforniens guvernör Jerry Brown är inte sen att ta åt sig äran av att vattenförbrukningen faktiskt trots allt har sjunkit något. Han manar dock till en fortsatt förbättring. Intrycket man får är att de första procenten knappast har varit svåra att kapa. I Amerika är allt stort, även vattenförbrukningen. Men efter fyra års torka, och med tanke på att det inte bara är snön som fattas i bergen och att flera glaciärer faktiskt bokstavligt är försvunna, utan att det också saknas vatten i reservoarerna och att dammarna står på rekordlåga nivåer och att man numera får borra flera hundra meter för att hitta grundvattnet på platser där det tidigare sprutade upp redan på tio meters djup, så är det få som inte tar frågan på allvar. Det är bara det att det märks så lite.
En annan artikel i Los Angeles Times tar oss med på en reportageresa till det inre av Kalifornien där torkan är värst. Jordbruket ligger i träda på många ställen, människor verkar desillusionerade. Vattenlagarna är omfattande, det här med vatten är en gammal historia, en infrastruktur som byggts upp under lång tid och kopplat till en ganska komplicerad lagstiftning och hävdvunna rättigheter. En farmare har rätt till en brunn, hans granne har det inte. En är sittande med långa och dyra investeringar som boskap eller mandelträd, sådant måste räddas, det går inte att lägga i träda. Andra sitter mest och väntar. På en bild ser man människor som samlats på en brygga i en uttorkad sjö, Bass Lake, för att fira nationaldagen den 4 juli. Bilden är dråplig och man får lust att skratta om det inte vore för att det här faktiskt är på riktigt. Skrattet fastnar i halsen.
På en joggingtur några dagar senare i de morgontomma kvarteren där jag vant mig vid tystnaden, bara det dova brummandet från bilarna på genomfartsgatorna brukar höras, möts jag plötsligt av ljudet av forsande vatten. Det är en vattenläcka. Hela gatan är översvämmad. Jag följer vattnet uppför gatorna i flera kvarter tills jag hittar några män som står och ringer i telefoner och inte riktigt verkar veta vad de ska ta sig till. De tillhör Department of Water and Power, DWP, en urgammal och inflytelserik institution i Los Angeles som tycks ha överlevt sig själv. Anklagad för korruption och vanskötsel som den är, är det inte populärt när den nu försöker höja priserna. Fortfarande är priserna på vatten låga i Los Angeles jämfört med omkringliggande orter, och priserna bestäms av att man indelas i olika nivåer och kategorier, vilket gör att den verkliga högkonsumenten kommer undan på ett ganska billigt sätt. Vattenläckan tycks bekräfta tankarna om vanskötsel. Männen ser alldeles handfallna ut, och som så ofta när man ser människor på arbetsplatser i USA verkar ingen ha bråttom. Javisst, människor i USA jobbar mer än människor i Europa, de har fruktansvärt långa dagar och nästan ingen semester och kompensationsledighet verkar vara ett okänt begrepp, men varken vägarbetare, kassörskor eller trädgårdsarbetare tycks vara stressade. Till och med servitörer och servitriser har tid att prata med en. ”How has your day been", är en fråga som förföljer oss vart vi än går. Hur har din dag varit? Tänk om folk skulle fråga så hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar