Vi lämnar Los Angeles och åker in i landet. Efter en timmes körning blir markerna torrare och biltermometern visar på allt högre temperaturer. När vi kommer ut i öknen möts vi av en skog av vindkraftverk. I Amerika är allt stort, även satsningarna på alternativ energi, tänker jag, och här ute finns mark i överflöd att placera snurrorna på. Över hälften av all mark i västra USA ägs fortfarande av staten och jag undrar om detta är helt privata initiativ eller om staten på något sätt har sponsrat dessa projekt. Det är fascinerande att se hundratals vindkraftverk drivas av den ständiga ökenvinden, när man går ut ur bilen känns det som att stå i en hårtork. Längre fram ser jag något som ser ut som en hägring. En sjö tänker jag först, men inser det omöjliga och förstår att det är ett helt område täckt av solpaneler.
Vägen stiger uppåt genom ett pass när vi åker till Joshua Tree National Park medan U2:s gamla skiva ekar i bilhögtalarna. Korrektheten och hjälpsamheten som möter en vid besökscentret är som alltid slående, en stolthet hos dem som arbetar där och en vilja att visa vad som finns att erbjuda. Själva nationalparken som sådan är en amerikansk uppfinning och grundidén lever kvar, att göra naturen lättillgänglig samtidigt som man lämnar den orörd. Väl inne i parken förvånas vi över egendomliga geologiska formationer och yuccapalmerna som har gett parken dess namn. De sträcker sina armar mot himlen i snirkliga former. Det finns något bedjande hos dem som får en att stanna upp. Kanske är det bara vatten de ber om.
Här uppe på höglandet är temperaturen behaglig och håller sig kring dryga 30 grader men parkvakten låter meddela att det är en ovanligt sval dag. Den torra luften och den varma vinden gör allt uthärdligt. Från en utsiktspunkt ser vi Palm Springs, golfparadiset, ligga vid San Jacinto-bergets fot. Palm Springs är just vad det heter, en plats där källorna får vattnet att spruta ur marken, tillräckligt för att vattna de otaliga golfbanorna. År 2001 öppnades den hundrade golfbanan i området. På en satellitbild över staden blir det nästan bisarrt, golfbanorna är det enda som är grönt i öknen.
Efter fem timmars färd på en raksträcka genom öknen i fyrtiogradig hetta når vi Arizonas stora metropol Phoenix, en av USA:s snabbast växande städer. Samtidigt med den allt mer ansträngande torkan pågår sedan länge en jättelik demografisk förändring av USA. Människor flyttar söderut och västerut, flyr gamla industristäder som Buffalo, Philadelphia och Detroit på jakt efter värme och sol, nu när produktionen har flyttat utomlands och det enda som behövs för att sköta ett arbete är ett kontor och en dator. I stället växer Phoenixområdet så det knakar, här bor nu över 4,3 miljoner människor i trakten, det är USA:s trettonde största metropol, på en plats i öknen som egentligen saknar förutsättningar för att hysa en så stor befolkning. Stadens historia förklarar dess namn. Det var en av Phoenix grundare, Phillip Darrell Duppa, som anknöt till den gamla legenden om fågeln Fenix som föds ur askan när man fann och återinrättade ett gammalt bevattningssystem som Hohokam-indianerna hade övergivit på 1400-talet. Bevattningssystemet blev grunden till att det gick att bedriva jordbruk i dalen, och i förlängningen till att människor bosatte sig där, och att Arizona så sent som 1912 blev USA:s fyrtioåttonde delstat.
Allt i Phoenix verkar nytt. Vägarnas asfalt och betong är mjuk och skinande i motsats till Los Angeles, och här verkar trafiken flyta och förarkulturen är inte lika aggressiv. Jättelika motorvägskorsningar med höga broar i olika nivåer binder samman allt i ett nät. Alla hus verkar nybyggda. Det är fascinerande att se en helt ny stad byggas, och det är fascinerande att se hur det görs. Det är samma system med genomfartsgator i kvadratiska kvarter med villakvarter emellan, som bara då och då avbryts av shoppingcenter. Allt får breda ut sig, allt tillåts vara stort, som om marken och landet var oändligt. Allt är byggt för bilar, jättelika parkeringsplatser finns tillgängliga överallt, och det mesta är byggt i en våning. Avstånden blir enorma, här saknas helt tanken på förtätning. Det är svårt att se hur en stad som Phoenix ska kunna ställa om till en värld där oljeresurserna blir knappa. Kanske kommer fågeln återigen bli aska en dag, tänker jag lite dystopiskt, medan en pliktskyldig spårvagn trots allt rullar förbi. Men ännu är vi inte där, än finns tillgång till bensin att driva bilarna och el att driva AC:n. Ja, jo, det behövs, det står 106F på termometern när vi anländer klockan sju på kvällen vilket vi översätter till 41 grader C och vi går raka vägen till hotellpoolen.
Längre norrut i Arizona ligger Grand Canyon. På vägen dit har vi passerat fält med de fantastiska saguarokaktusarna, det är bara här de finns i hela världen, röda klippor, sådana man känner igen från barndomens västernfilmer, svindlande floddalar, skogar, berg och nya ökenområden. Landskapet har skiftat karaktär flera gånger när vi har kommit upp högre i bergen. Men nu är vi äntligen framme vid den mytomspunna canyonen. Vi anländer från öster och när vi går av för att se platsen slås jag av hur stort allt är, hur oerhört djupt ner det är till floden och hur vackert och tyst det är där vi står. Svalor och seglare glider lätt över djupen, en rödstjärtad hök och en kalkongam vakar över dem. Några navajoindianer säljer handgjorda smycken vid parkeringen. Det är bara några enstaka bilar där.
Det är först senare när vi kommer fram till Grand Canyon som jag inser att det jag har sett är Little Colorado River Canyon, en liten biflod till den stora floden. Den riktiga Grand Canyon är så ännu mycket större, så ofattbar i sin vidd. Över allt vimlar det av människor, man hör alla världens språk och på parkeringarna står bilar från alla USA:s delstater. Vi går ner på en stig som leder ner i canyonen, vi vandrar i kanske en timme, ändå känns det som om vi bara har börjat vandringen mot floden långt där nere. På vägen upp blir vi svalkade av en regnskur och regnbågen visar sig över djupen. Det känns som ett tecken.
Det är svårt att förstå den där resan som människorna gjorde när det där ropet började höras någon gång på 1800-talet, go west, go west! Först var det bara guldletare och andra lyckosökare men sedan började familjerna komma i sina vagnar, på Oregon Trail eller på andra vägar sökte de sig över öknen för att hitta det där förlovade landet, den lilla remsan i väster som var bördig och där det regnade, där det gick att bedriva jordbruk och där det gick att leva. Det finns något som är fascinerande, något som handlar om ihärdighet i de där människoödena, och historierna som sparats till eftervärlden är otaliga. I USA vill man gärna göra en historia av saker och ting, en berättelse. Storytelling är högsta mode i marknadsföringskretsar men i USA är det något naturligt, något självklart. Berättelsen om oss själva är berättelsen som ger oss en mening.
Det finns förstås en berättelse också om Las Vegas, en berättelse om den motsatta resan, den galna resan som förde människorna tillbaka ut i öknen. Det är berättelser om maffiasyndikat, hotellbyggen, uppgörelser av olika slag och en hederskodex som trots allt skulle hållas. Inga mord på gatorna, det skulle kunna skada business. Idag besöker 40 miljoner människor om året staden i öknen. Det är nästan 100 000 i veckan, över 10 000 människor om dagen, som ska transporteras ut och in ur staden. Det finns över 150 000 hotellrum i Las Vegas som gör det möjligt, och beläggningsgraden är mycket högre än på andra platser.
Vi kommer dit efter att ha passerat Hoover-dammen och konstaterat att vattennivån ligger långt under den normala, färgerna på bergskanterna visar hur högt vattnet brukar stå. Den jättelika blå vattenspegeln ger ett overkligt intryck i det annars sterila ökenlandskapet. Temperaturen letar sig upp mot 45 C. Flygplatsen ligger nästan mitt i staden och när vi närmar oss den berömda Las Vegas Boulevard, kanske mer känd som The Strip, ser vi plan lyfta och landa i en strid ström. Centrum visar sig vara väldigt litet, och alla dessa besökare trängs kring en kort gata full av de mest absurda hotellkomplex. Vattenshowen i Hotell Bellagios fontändamm är fantastisk, interiörerna i några av lyxhotellen är som sagoslott, överdådet, prakten och ljusen är onekligen betagande. Att gå in i hotellen är som att gå in i små samhällen, man skulle kunna leva där, framskrida sina dagar i en sval luftkonditionerad verklighet, vandra mellan shower, enarmade banditer, pooler, restauranger, hotellrum, drinkar och fester. Någonstans måste det jättelika överskottet skvalpa över. Någonstans måste pengar förstöras, förslösas, förbrukas, tvättas för att börja snurra igen, i nya sammanhang. Det här är inte the country of milk and honey, men det är platsen dit mjölken och honungen som blir över körs.
Men att se alla dessa människor med loja och uttråkade miner sitta och trycka på dessa blinkande maskiner i hopp om en jackpot-vinst är på sätt och vis beklämmande. Om detta är människors sätt att förverkliga sina drömmar i vår tid verkar något ha gått mycket fel. Den genomsnittlige besökaren spelar bort 530 dollar står det i vår guidebok. Männen vid pokerborden med sitt gravallvar bakom solglasögon ger inte en mer positiv bild av människosläktet. De ser ut som ugglor i skogen, man får vänta en timme på en blinkning. Ute på gatan föses turisthorden fram mellan uteliggare och människor som delar ut inbjudningar till eskortflickor eller sexshower på små färgglada kort. Ett ställe lockar med grillbuffé och nakenshow för gentlemän. Kött som kött liksom.
På flygplatsen går jag in i sportaffären. Försäljaren berättar för mig om Las Vegas lokala baseboll-lag, ett Minor League-lag utan större framgångar men med ett namn som får mig att haja till. De kallas Las Vegas 51’s eller oftare i folkmun Las Vegas Aliens. Laget hette förr Las Vegas Stars men bytte till det i folkmun mer populära 51’s, ett namn de fått efter det militärområde norr om staden som har fått i stort sett alla konspirationsteorier att sammanstråla i en geografisk punkt. Här tror man att Aliens har landat, ett kraschat rymdskepp ska finnas på platsen, UFO-rapporter härifrån är vardagsmat. Eller kanske är det väderexperiment som genomförs av militären, eller en hemlig världsregering som styr världen härifrån. Tidsresor och exotiska energivapen är bara några av de andra teorier som figurerar. Ingen släpps in, ingen vet vad som försiggår. ”Kanske är det bara strålning från gamla kärnvapenexperiment som förvirrar folk”, föreslår jag. ”Ja, det finns säkert strålning där, men det inte bara det”, försäkrar min basebollskepsförsäljare mig. ”Det är någonting annat också.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar