Höstdagjämning

Hit ramlar man nästan utan att man märker det.

Man går runt i en kvardröjande sommarkänsla, låter sig inte påverkas av ett tillfälligt regnväder eller en kall morgon. Det är som om allt i en undviker det obönhörliga faktumet att vi ska gå in i mörkret och kylan igen. En utflykt i naturen, en tur till havet eller svampskogen, en ljum vind mot pannan, ännu en öl på en uteservering. Allt tolkas försonande.

Man måste dö några gånger för att leva, finns det de som hävdar. Men likaväl är det väl så att vi för att leva måste glömma att vi är dödliga. Vår förmåga att glömma döden är fantastisk, och förmodligen en ren överlevnadsfaktor, för oss som har drabbats av den (som det hette i True Detective) genetiska defekten självreflektion. Ju bättre vi är på att glömma döden, desto bättre blir livet. Strategierna är både avancerade och diversifierade.

Någon har sagt att en bättre väderprognos än någon annan är att det ska bli samma väder i morgon som det är idag. Rent statistiskt är sannolikheten större än något annat. Det är lite så vi beter oss, vi dröjer kvar i det varande, blir avsiktligt lite efter när förändringen kommer. Den inneboende konservatismen i oss är en av våra dödsförnekande strategier.

Det klassiska exemplet är väl den där forskaren på 1800-talet som tyckte att det var omöjligt att trafiken skulle växa så mycket som det förutspåddes, eftersom det då skulle bli så mycket hästskit på gatorna att man inte skulle kunna komma fram. Det säger en del om hur svårt det är att lämna det gamla tänkandet.

Ungefär så beter sig världens politiker just nu inför flyktingströmmar och klimatförändringar. De är kvar i det förgångna, i hästskiten och sommaren. De vill överleva. Och just därför fattar de beslut som tycks leda åt helt motsatt håll.

Resa i torkans USA - Oregon

För mig är det med en känsla av lättnad vi lämnar Las Vegas och öknen för att besöka vår sista delstat, Oregon. Oregon är en märklig stat rent geografiskt. På bara några timmars resa kan man uppleva de mest skiftande naturtyper. 

Kusten är vild och glesbefolkad, klippor och sandstränder avlöser varandra. Den kalla havsströmmen skapar här ett mikroklimat som gör att det även varma sommardagar kan vara dimmigt och svalt, och ofta driver det in regn. Det är det här speciella klimatet som har gett de stora barrträden idealiska förutsättningar. Här växer redwood, sequoia, douglas fir och sitka spruce, träd som kan bli över 100 meter höga. 

Så fort man lämnar kusten hamnar man i ett kulligt bergslandskap med stora barrskogar, men ganska snart breder en floddal ut sig, Willamette Valley, en bördig och vacker trakt där regnet är rikligt om vintern men temperaturerna behagliga, och på sommaren skiner solen, ett idealiskt klimat för jordbruk. Det är här nästan alla Oregons 4 miljoner invånare bor. Längre in från kusten möter man en högalpin terräng, det är The Cascades, med toppar på över 3000 meter. Och över bergen når inte regnet, där innanför breder en allt torrare grässtäpp ut sig som så småningom övergår i öken. 

Oregon är inte drabbat av torka på samma sätt. Den mäktiga Columbiafloden som Lewis och Clark tog sig ner för, männen som gjorde den klassiska och fantastiska upptäcktsresan vid 1800-talets början och därmed lade grunden till att detta land skulle bli en del av USA, är 9 km bred vid sin mynning i Astoria och den försörjer trakten med vatten.

Den avvattnar en stor del av Klippiga bergen och det är ett av världens bästa laxvatten. Här regnar det, främst om vintrarna, men ändå. När Lewis och Clark höll sitt vinterkvarter 1805-1806 vid Fort Clatsop nära flodens mynning regnade det alla dagar utom tolv under fyra månaders tid. Och genom den bördiga jordbruksdalen rinner Willamette River, den biflod till Columbia som rinner ner genom Portland, den stora staden, precis innan den förenas med huvudfloden.

Men även i Oregon är det torrt denna sommar 2015, floderna står lägre än vanligt och när vi besöker kusten är det varmare än vanligt och villaträdgårdarnas gräsmattor är sönderbrända även här. Något är konstigt med vädret, hela sommaren har det varit varmt med temperaturer över 30 grader redan sedan i maj inne i huvudorten Portland. Inget regn har fallit och floderna står lägre än de brukar. Vattningsförbud råder på sina håll, jordbrukarna får inte ta vatten till sin boskap, och till och med sportfisket har fått restriktioner. På grund av för höga vattentemperaturer tillåts inget fiske efter kl.13 i många av de mest populära floderna och åarna.

Vi åker ut i The High Desert till den lilla staden Maupin vid Deschutes River. De gula fälten som möter är inget märkvärdigt, så här ser det alltid ut vid den här tiden på året. Det är 35 grader i luften men 18 grader i vattnet, en egendomlig upplevelse, men det är kallt glaciärvatten som letar sig ner från The Cascades ut på högslätten. Det svalkar i vilket fall skönt att bada. Orten är en liten mysig stad som så här års livnär sig på turismen, människor åker hit för att fiska eller åka gummibåt i forsarna. Vi tar Bakeoven Road längre ut på grässtäppen, det är svårt att inte bli förtjust i dessa deskriptiva namn som är så vanliga i USA, innan vi tar till vänster på en liten grusväg som leder oss förbi några ensamma brevlådor. Efter någon kilometer står en kvinna på en fyrhjuling och väntar på oss. Hon har kört ut för att möta oss, hon vill att vi ska träffas uppe på höjden där vi kan se långt. Det är Jeanne Carver, ensmärt och energisk kvinna i 60-årsåldern, som möter oss, iklädd svart linne, svarta jeans och cowboyboots. Det är hon som ska guida oss runt på Imperial Stock Ranch. Hennes hud är solbränd och väderbiten som om hon självmant har valt att bli ett med landet omkring henne, men efter bara några minuter i hennes sällskap får jag för mig att sådana där världsliga saker som hudcancer knappast lär bita på henne. Hennes energi är enorm, hon ger ett kraftfullt intryck.

Där uppe på höjden kan vi se vida omkring. Det gula soltorkade gräshavet breder ut sig till synes ändlöst. Men i fjärran kan man tydligt se bergstopparna, i sydväst Mt Jefferson, i väster det närmast belägna Mt Hood och längre i norr Mt Adams som ligger på andra sidan Columbia i Washington. Bortanför Mt Adams skymtar man den högsta toppen i The Cascades, det mäktiga Mt Rainier som med sina 4392 meter ser imponerande ut. Men det är lite snö på bergen, berättar vår guide, vi skulle vilja att det var mer snö på dem, och liksom i förbifarten, medan hon berättar ranchens historia - allt sätts förstås in i en historia - en berättelse om den man, Richard Hinton, som 1871 gav sig av ut i hit från den bördiga Willamette Valley, därför att det började bli trångt där, och därför att det inte gick att ha boskap där på det sättet som han ville, och hur han alldeles ensam satte ut sina bopålar och med sina bara händer byggde upp förutsättningar för att driva boskapsskötsel, liksom i förbifarten nämner hon, vår guide, att ”we believe in climate change.” Som om det var något man trodde på, som om det var en troslära. Kanske måste man säga så, här i USA där tanken faktiskt på allvar är ifrågasatt, trots att spåren av det som håller på att hända är tydligare än någon annanstans. Men den fortsatta berättelsen handlar om ranchen sådan som den drivs nu, ett medvetet tänkande kring markanvändning och miljö som har lett fram till ett avancerat växelbruk med odling av säd till foder för kreaturen, noggranna scheman för varsamt bete av markerna, ett plöjningsfritt jordbruk för att minska användningen av maskiner och förbrukningen av fossila bränslen. Naturbeteskött, fribetande djur på sådana här marker har ju ett positivt värde och binder mer koldioxid än de släpper ut eftersom de hindrar ökenspridningen, gödslar markerna, ökar växtligheten. Det är en framgångshistoria som berättas, en berättelse om det hårda arbete de har lagt ner på marken, de erfarenheter de har gjort. Laxen försvann i deras å, men genom att bygga dammar och trappor och genom att sluta att plöja, eftersom plöjningen lösgjorde så mycket växtdelar som fick ån att slamma igen, har de fått laxen att återvända.

Och så får vi åka ner till ranchen, det är underligt att husen ligger i dalen och inte på höjden för en svensk, men när man tänker efter är det förstås självklart, det är där vattnet finns, det är där det går att få skydd från vinden, det är där ett träd eller åtminstone en buske kan överleva. I trädgården går får omkring som har tagits om hand eftersom tackorna har avvisat dem, Jeanne klappar om dem som husdjur, har namn på dem alla, och speciellt en tacka följer henne som en hund. ”Allt gick bra”, säger hon, ”fram till 1999. Men det var då vår inköpare plötsligt sa att de inte ville köpa vår ull.” Historien är lätt igenkännlig, den amerikanska textilindustrin flyttade till Asien eller andra låglöneländer precis som vår egen. ”Vi har bara kvar 7 % av den infrastruktur vi en gång hade för textilproduktion i det här landet,” berättar Jeanne. Men, och historien får sitt obligatoriska instick av nationalism, nu har vi förmånen att bo i detta fina fria land där varje människa själv kan få bli sin lyckas smed, nej, hon använder inte just dessa ord, men det är andemeningen i dem. I korthet kan man säga att ranchen helt enkelt blev tvungen att ta tag i hela processen, från ull till tyg, fick kartlägga varenda vävstol i landet, fick hitta egna tvättare, kardare, spinnare, vävare, ja till och med designers, Och ur detta har vuxit en framgångssaga, för idag är det det genuina och lokala som eftersöks och efterfrågas, en framgångssaga som fick sin höjdpunkt när ranchen i ett samarbete med Ralph Lauren fick leverera ullen till tröjorna som USA:s OS-trupp bar i Sotji 2014. 

Det är inte färdigt där, projektet fortsätter, och det är svårt att förstå hur denna kvinna kan ha tid att visa oss runt eftersom hon nämner alla projekt som pågår och allt nytt som är på gång att hända, speciellt denna dag eftersom de dagen innan har haft en brand som varit nära att ödelägga hela gården, och alla är nog egentligen ganska chockade. Med grannars hjälp, ”vi bor för långt bort för att ingå i brandkårens skyddsområde och måste bekämpa bränder själva”, berättar hon, och med caterpillar som drog brandgator lyckades de få stopp på branden bara ett hundratal meter från gården och innan den hann bli för stor. Nu pågår redan sådd och vattning där brandgatorna har förstört marken. Det är viktigt att binda jorden med en gång, och vi blir noggrant tillsagda att vända bilen på vägen och inte ute på gräsheden, eftersom ett varmt avgasrör kan vara allt som behövs för att tända eld på allt igen. Jag kommer att tänka på de enorma pick-up-truckarna med så hög frigång. Kanske finns det ett skäl till att de är så stora och höga som jag inte har förstått förrän nu.

Det är något bräckligt i allt detta, och medan Jeanne visa oss runt bland fårklippningsbås och i lador med museala västernsadlar, ”de är värda 5000 dollar styck”, säger hon, ”ni förstår, min man Dan säger alltid att vi måste förbereda oss på det värsta. Just nu är allt bra men man måste ha en beredskap.” Hon tystnar ett ögonblick och blir allvarlig. ”We are all temporary,” tillägger hon. ”Men landet kommer finnas kvar. Det är landet som vi ska lämna över till nästa generation.”

Vi köper lite garn och tackar för oss. I skuggan under de få träden som finns här nere i dalgången ligger några får och vilar i värmen. ”De kommer inte börja beta förrän fram mot kvällen, när värmen har minskat”, säger Jeanne. Hunden som vaktar dem är inget vidare, inte lika duktig som de tidigare hundarna de har haft. Den vågar inte stå upp lika mycket mot coyoterna, prärievargarna, som är ett stort problem. ”Not all dogs are created equal,” konstaterar hon lakoniskt.

Det är andra gången på bara två dagar som jag hör någon travestera den amerikanska frihetsdeklarationen. Vi besökte Full Sails mikrobryggeri i Hood River på vägen ut till högslätten. Där på väggen stod en deklaration som löd så här: ”We hold these truths to be self-evident, that not all beers are created equal. And neither are the breweries that create them.” Deklarationen fortsatte med en hyllning till bryggeriets oberoende som är grunden till frihet, en frihet som gör att man inte i första hand måste tjäna pengar hela tiden utan i stället kan se till att få ägna sig åt livets goda, gemenskap och umgänge i balans med arbete och lek. Och att man kan göra genuina öl med hantverkskunnande och kärlek och inte i första hand för profitens skull. 

Oregon är ett av flera centrum i USA för den ölrevolution som pågår och som i sig är en symbol för återgången till mer hantverksmässigt och lokalt tillverkade produkter. I Portland, en stad av Göteborgs storlek, finns det 58 mikrobryggerier, men Hood River med sina 7000 invånare och fem mikrobryggerier skryter med att vara bryggeritätast per capita. Rundturen på Full Sails fokuserar på hur bryggeriet har lyckats minska vatten- och energiåtgången genom en del smarta tekniska lösningar, och stolt förklarar man att alla råvaror man använder är lokalt producerade.

När man besöker pubarna i Portland får man detta bekräftat. Överallt dricker verkligen människor lokala öl och förutom något pliktskyldigt storbryggeri som Coors eller Budweiser är kranarna i barerna oftast lokala småbryggerier. Portland är verkligen den udda fågeln bland amerikanska städer med en stämning som kan kallas bohemiskt intellektuell. ”Keep Portland weird”, är en välkänd slogan bland folk. Det är USA:s minst religiösa stad och dess mest cykelvänliga. Här finns en fungerande kollektivtrafik och kvarteren är mysigt små och skyskraporna lagom höga. Nere i Pearl District, där förr de gamla lagerhusen i hamnen låg, har en stadsdel med butiker, kaféer, barer och restauranger vuxit upp som inhysta i de gamla lagerlokalerna ger en skön stämning av chic industrialism. Det snabbt växande skoföretaget Keen köpte en hel byggnad i området för sitt huvudkontor och en butik. Med både miljö- och samhällsansvar personifierar de det som Portland står för och när de till och med tog hem en del av själva produktionen till Portland var det bara något ganska följdriktigt. 

De stora företagen i Portland är annars Intel, Nike och Columbia Sportswear. Just profilen mot fritid, sport och friluftsliv är tydlig, den storslagna naturen runt staden gör att det alltid är nära till utomhusaktiviteter. På Columbiafloden blåser en härlig vind för wind- och kitesurfing, bergen inbjuder till cykling, vandring eller klättring, kanotpaddling och forsränning är populärt. Det finns en energi i staden som slår besökaren, och när jag besöker lördagsmarknaden i Beaverton får jag ytterligare bekräftat hur långt det lokala tänkandet och miljöengagemanget har kommit. Här vimlar det av människor och försäljare, och här finns produkter att köpa från lokala producenter av alla de slag. Jag köper en burk pumpafrösmör och tänker på gatumusikanten på 23rd Street. Jag hade just varit inne på en pub och njutit en av alla de lokala ölsorterna  och börjat prata med Shaun. Det visade sig att han var uppvuxen på en ranch inte så långt från den vi hade besökt, så vi började prata om lite av varje. När jag berättar att det fanns både får och kor på ranchen vi hade besökt hajar han till. ”Förr var det alltid fårfarmare mot boskapsuppfödare”, berättar han, ”och den ena sorten tyckte att den andra inte hade en aning om vad den andra sysslade med och tvärtom.” När jag ska gå tittar jag i plånboken och ser att jag bara har tre dollar där, och för ett ögonblick tvekar jag eftersom jag vet att det inte alltid är så populärt att betala små summor med kort. Shaun ser min tvekan och säger till barflickan att sätta ölen på hans konto. ”Take it easy, welcome to America”, säger han. Det är inte så att jag kommer få en chans att få bjuda tillbaka någon gång, tänker jag när jag går ut, och stannar till hos gatumusikanten, en man som sjunger samtidigt som han ackompanjerar sig själv på ett härligt energiskt sätt. Han får mina tre sista dollar, och han tackar. ”I like your t-shirt”, säger han, det är en jag köpte nere i Los Angeles på Venice Beach. Sedan får jag en vältalig, intelligent och genomtänkt föreläsning om en känd gatumusikant som brukade uppträda där nere och hur fantastiskt duktig han var. Tyvärr glömde jag hans namn.

Jag vet inte varför jag berättar om dessa människor. Det har liksom ingen bäring för helheten. Men det är omtumlande, det är något som händer i dessa möten. Hela USA är omtumlande, det är stort, det är fullt av intryck. Man kan falla ner i den dystopiska fällan och se det här som en kultur på gränsen till undergång, fast i sitt bilberoende och sin höga konsumtion, en kultur som bygger jättestäder i öknen och spelar bort sina pengar på kasinon, som föder illusioner och tror att människan är oövervinnlig. Men USA  är så mycket mer än så. Det finns en helt annan berättelse, om människor som Jeanne Carver som vill lämna över marken i gott skick till nästa generation, eller andra människor som driver sina små jordbruk, bryggerier eller butiker med en fast övertygelse om att de gör något som är gott och bra för naturen och människorna. Och om det är så att mänskligheten står inför en av sina största omställningar någonsin, när klimatet förändras och de fossila bränslena börjar ta slut, så kanske det viktigaste inte är från vilket utgångsläge man ska förändra, för då kanske det blir lite jobbigt för USA, utan snarare med vilken energi man tar sig an uppgiften. Det finns något i den amerikanska attityden och inställningen som känns befriande. Man måste tänka lite större, tänker jag, sluta gnälla och spela 0-0 och säga att saker är fel eller inte går. Det är det som får bli min lärdom. Allt är stort, i USA, till och med tankarna. 

Resa i torkans USA - Arizona och Nevada

Vi lämnar Los Angeles och åker in i landet. Efter en timmes körning blir markerna torrare och biltermometern visar på allt högre temperaturer. När vi kommer ut i öknen möts vi av en skog av vindkraftverk. I Amerika är allt stort, även satsningarna på alternativ energi, tänker jag, och här ute finns mark i överflöd att placera snurrorna på. Över hälften av all mark i västra USA ägs fortfarande av staten och jag undrar om detta är helt privata initiativ eller om staten på något sätt har sponsrat dessa projekt. Det är fascinerande att se hundratals vindkraftverk drivas av den ständiga ökenvinden, när man går ut ur bilen känns det som att stå i en hårtork. Längre fram ser jag något som ser ut som en hägring. En sjö tänker jag först, men inser det omöjliga och förstår att det är ett helt område täckt av solpaneler. 

Vägen stiger uppåt genom ett pass när vi åker till Joshua Tree National Park medan U2:s gamla skiva ekar i bilhögtalarna. Korrektheten och hjälpsamheten som möter en vid besökscentret är som alltid slående, en stolthet hos dem som arbetar där och en vilja att visa vad som finns att erbjuda. Själva nationalparken som sådan är en amerikansk uppfinning och grundidén lever kvar, att göra naturen lättillgänglig samtidigt som man lämnar den orörd. Väl inne i parken förvånas vi över egendomliga geologiska formationer och yuccapalmerna som har gett parken dess namn. De sträcker sina armar mot himlen i snirkliga former. Det finns något bedjande hos dem som får en att stanna upp. Kanske är det bara vatten de ber om.

Här uppe på höglandet är temperaturen behaglig och håller sig kring dryga 30 grader men parkvakten låter meddela att det är en ovanligt sval dag. Den torra luften och den varma vinden gör allt uthärdligt. Från en utsiktspunkt ser vi Palm Springs, golfparadiset, ligga vid San Jacinto-bergets fot. Palm Springs är just vad det heter, en plats där källorna får vattnet att spruta ur marken, tillräckligt för att vattna de otaliga golfbanorna. År 2001 öppnades den hundrade golfbanan i området. På en satellitbild över staden blir det nästan bisarrt, golfbanorna är det enda som är grönt i öknen. 

Efter fem timmars färd på en raksträcka genom öknen i fyrtiogradig hetta når vi Arizonas stora metropol Phoenix, en av USA:s snabbast växande städer. Samtidigt med den allt mer ansträngande torkan pågår sedan länge en jättelik demografisk förändring av USA. Människor flyttar söderut och västerut, flyr gamla industristäder som Buffalo, Philadelphia och Detroit på jakt efter värme och sol, nu när produktionen har flyttat utomlands och det enda som behövs för att sköta ett arbete är ett kontor och en dator. I stället växer Phoenixområdet så det knakar, här bor nu över 4,3 miljoner människor i trakten, det är USA:s trettonde största metropol, på en plats i öknen som egentligen saknar förutsättningar för att hysa en så stor befolkning. Stadens historia förklarar dess namn. Det var en av Phoenix grundare, Phillip Darrell Duppa, som anknöt till den gamla legenden om fågeln Fenix som föds ur askan när man fann och återinrättade ett gammalt bevattningssystem som Hohokam-indianerna hade övergivit på 1400-talet. Bevattningssystemet blev grunden till att det gick att bedriva jordbruk i dalen, och i förlängningen till att människor bosatte sig där, och att Arizona så sent som 1912 blev USA:s fyrtioåttonde delstat.

Allt i Phoenix verkar nytt. Vägarnas asfalt och betong är mjuk och skinande i motsats till Los Angeles, och här verkar trafiken flyta och förarkulturen är inte lika aggressiv. Jättelika motorvägskorsningar med höga broar i olika nivåer binder samman allt i ett nät. Alla hus verkar nybyggda. Det är fascinerande att se en helt ny stad byggas, och det är fascinerande att se hur det görs. Det är samma system med genomfartsgator i kvadratiska kvarter med villakvarter emellan, som bara då och då avbryts av shoppingcenter. Allt får breda ut sig, allt tillåts vara stort, som om marken och landet var oändligt. Allt är byggt för bilar, jättelika parkeringsplatser finns tillgängliga överallt, och det mesta är byggt i en våning. Avstånden blir enorma, här saknas helt tanken på förtätning. Det är svårt att se hur en stad som Phoenix ska kunna ställa om till en värld där oljeresurserna blir knappa. Kanske kommer fågeln återigen bli aska en dag, tänker jag lite dystopiskt, medan en pliktskyldig spårvagn trots allt rullar förbi. Men ännu är vi inte där, än finns tillgång till bensin att driva bilarna och el att driva AC:n. Ja, jo, det behövs, det står 106F på termometern när vi anländer klockan sju på kvällen vilket vi översätter till 41 grader C och vi går raka vägen till hotellpoolen. 

Längre norrut i Arizona ligger Grand Canyon. På vägen dit har vi passerat fält med de fantastiska saguarokaktusarna, det är bara här de finns i hela världen, röda klippor, sådana man känner igen från barndomens västernfilmer, svindlande floddalar, skogar, berg och nya ökenområden. Landskapet har skiftat karaktär flera gånger när vi har kommit upp högre i bergen. Men nu är vi äntligen framme vid den mytomspunna canyonen. Vi anländer från öster och när vi går av för att se  platsen slås jag av hur stort allt är, hur oerhört djupt ner det är till floden och hur vackert och tyst det är där vi står. Svalor och seglare glider lätt över djupen, en rödstjärtad hök och en kalkongam vakar över dem. Några navajoindianer säljer handgjorda smycken vid parkeringen. Det är bara några enstaka bilar där.

Det är först senare när vi kommer fram till Grand Canyon som jag inser att det jag har sett är Little Colorado River Canyon, en liten biflod till den stora floden. Den riktiga Grand Canyon är så ännu mycket större, så ofattbar i sin vidd. Över allt vimlar det av människor, man hör alla världens språk och på parkeringarna står bilar från alla USA:s delstater. Vi går ner på en stig som leder ner i canyonen, vi vandrar i kanske en timme, ändå känns det som om vi bara har börjat vandringen mot floden långt där nere. På vägen upp blir vi svalkade av en regnskur och regnbågen visar sig över djupen. Det känns som ett tecken.

Det är svårt att förstå den där resan som människorna gjorde när det där ropet började höras någon gång på 1800-talet, go west, go west!  Först var det bara guldletare och andra lyckosökare men sedan började familjerna komma i sina vagnar, på Oregon Trail eller på andra vägar sökte de sig över öknen för att hitta det där förlovade landet, den lilla remsan i väster som var bördig och där det regnade, där det gick att bedriva jordbruk och där det gick att leva. Det finns något som är fascinerande, något som handlar om ihärdighet i de där människoödena, och historierna som sparats till eftervärlden är otaliga. I USA vill man gärna göra en historia av saker och ting, en berättelse. Storytelling är högsta mode i marknadsföringskretsar men i USA är det något naturligt, något självklart. Berättelsen om oss själva är berättelsen som ger oss en mening.

Det finns förstås en berättelse också om Las Vegas, en berättelse om den motsatta resan, den galna resan som förde människorna tillbaka ut i öknen. Det är berättelser om maffiasyndikat, hotellbyggen, uppgörelser av olika slag och en hederskodex som trots allt skulle hållas. Inga mord på gatorna, det skulle kunna skada business. Idag besöker 40 miljoner människor om året staden i öknen. Det är nästan 100 000 i veckan, över 10 000 människor om dagen, som ska transporteras ut och in ur staden. Det finns över 150 000 hotellrum i Las Vegas som gör det möjligt, och beläggningsgraden är mycket högre än på andra platser. 

Vi kommer dit efter att ha passerat Hoover-dammen och konstaterat att vattennivån ligger långt under den normala, färgerna på bergskanterna visar hur högt vattnet brukar stå. Den jättelika blå vattenspegeln ger ett overkligt intryck i det annars sterila ökenlandskapet. Temperaturen letar sig upp mot 45 C. Flygplatsen ligger nästan mitt i staden och när vi närmar oss den berömda Las Vegas Boulevard, kanske mer känd som The Strip, ser vi plan lyfta och landa i en strid ström. Centrum visar sig vara väldigt litet, och alla dessa besökare trängs kring en kort gata full av de mest absurda hotellkomplex. Vattenshowen i Hotell Bellagios fontändamm är fantastisk, interiörerna i några av lyxhotellen är som sagoslott, överdådet, prakten och ljusen är onekligen betagande. Att gå in i hotellen är som att gå in i små samhällen, man skulle kunna leva där, framskrida sina dagar i en sval luftkonditionerad verklighet, vandra mellan shower, enarmade banditer, pooler, restauranger, hotellrum, drinkar och fester. Någonstans måste det jättelika överskottet skvalpa över. Någonstans måste pengar förstöras, förslösas, förbrukas, tvättas för att börja snurra igen, i nya sammanhang. Det här är inte the country of milk and honey, men det är platsen dit mjölken och honungen som blir över körs.

Men att se alla dessa människor med loja och uttråkade miner sitta och trycka på dessa blinkande maskiner i hopp om en jackpot-vinst är på sätt och vis beklämmande. Om detta är människors sätt att förverkliga sina drömmar i vår tid verkar något ha gått mycket fel. Den genomsnittlige besökaren spelar bort 530 dollar står det i vår guidebok. Männen vid pokerborden med sitt gravallvar bakom solglasögon ger inte en mer positiv bild av människosläktet. De ser ut som ugglor i skogen, man får vänta en timme på en blinkning. Ute på gatan föses turisthorden fram mellan uteliggare och människor som delar ut inbjudningar till eskortflickor eller sexshower på små färgglada kort. Ett ställe lockar med grillbuffé och nakenshow för gentlemän. Kött som kött liksom.

På flygplatsen går jag in i sportaffären. Försäljaren berättar för mig om Las Vegas lokala baseboll-lag, ett Minor League-lag utan större framgångar men med ett namn som får mig att haja till. De kallas Las Vegas 51’s eller oftare i folkmun Las Vegas Aliens. Laget hette förr Las Vegas Stars men bytte till det i folkmun mer populära 51’s, ett namn de fått efter det militärområde norr om staden som har fått i stort sett alla konspirationsteorier att sammanstråla i en geografisk punkt. Här tror man att Aliens har landat, ett kraschat rymdskepp ska finnas på platsen, UFO-rapporter härifrån är vardagsmat. Eller kanske är det väderexperiment som genomförs av militären, eller en hemlig världsregering som styr världen härifrån. Tidsresor och exotiska energivapen är bara några av de andra teorier som figurerar. Ingen släpps in, ingen vet vad som försiggår. ”Kanske är det bara strålning från gamla kärnvapenexperiment som förvirrar folk”, föreslår jag. ”Ja, det finns säkert strålning där, men det inte bara det”, försäkrar min basebollskepsförsäljare mig. ”Det är någonting annat också.”

Resa i torkans USA - California

I Amerika är allting stort. Det låter som en plattityd och är det också, men icke desto mindre är det sant. Det slår en med en sådan kraft redan från första stunden när man kommer dit. Det handlar inte bara om bilarna, de monstruösa pick-up-truckarna med groteska däckdimensioner och enorm markfrigång, portionerna på restaurangerna eller enlitersmuggarna som man förväntas dricka läsk ur, eller de många överviktiga människorna man ser. Det är också själva landet som är stort. Och tankarna, här tänker man stort.

Vi anländer till ett molnigt Los Angeles och den första tanke som slår mig är om det ur dessa moln kan tänkas klämmas ur några regndroppar till denna törstande jord, men ganska snart inser jag att det är ett fåfängt hopp. Det blåser en varm fönvind och molnen är bara rester av något som blåst in från havet, en grå massa som ligger där som ett täcke och ger människorna en liten stunds vila från den annars ständiga hettan. Men Los Angeles är ändå en klimatmässig dröm. Här stiger temperaturen sällan långt över 30 grader och sjunker sällan under 20 grader. Upptäcksresanden John Wesley Powell, han som först reste ner för Coloradoflodens djupa och världsberömda canyon 1869, beskrev landet längs kusten som en paradisliknande trädgård, en remsa av grönska och behag i en annars torr och hård trakt. ”Between the desert and the sea a narrow belt of valley, hill and mountain of wonderful beauty is found. Over this coastal zone there falls a balm distilled from the great ocean, as gentle showers and refreshing dews bathe the land. When rains come the emerald hills laugh with delight”.Det är på det sättet man måste förstå den där kaliforniska kustremsan och dalen där alla människorna bor, det är verkligen det förlovade landet i öknen.

Vi har mentalt förberett oss på vattenransoneringar, tänkt att vi ska visa respekt för torkans spår genom att duscha snabbt och lite mer sällan och sparsamt spola i toaletten när det är möjligt, men efter några dagar inser vi att det inte verkar var någon som bryr sig, ingenstans i detta annars så på skyltar instruktionstäta land möter vi några spår av att vi bör spara på vattnet. Allt verkar pågå som förut, business as usual, och bara i mängden vatten som används till att vattna gräsmattorna verkar något ha förändrats. Gräsmattorna, denna det amerikanska villasamhällets själva grundsymbol - Gud nåde den som missköter sin gräsmatta eller än värre lämnar den oklippt - lyser inte vackert gröna utan är på många platser brända och torra. I huset som vi hyr går bara sprinklern i gång på tisdagar och fredagar och även då är det en sparsam vattning under de svala morgontimmarna, mest för att se till att gräset inte dör.

Till och med de med jämna mellanrum insprängda golfbanorna, som är ett återkommande avbrott mellan husen i Hollywoods villakvarter, har minskat på vattningen. Greenerna lyser fortfarande vackert gröna men ser ut som isolerade öar eftersom fairway och ruff har blivit mer sparsamt vattnade. Vid min morgonjoggingtur i West Hollywood inser jag dock snart att färgen på villornas gräsmattor har ett stort samband med storleken på huset, ju större och dyrare hus desto grönare gräsmatta. Men de mexikanska trädgårdsarbetarna som glatt hälsar på mig, redan igång med sina sysslor att klippa växter, rensa ogräs eller sköta sprinklers och som förutom några hundägare och andra joggare är de enda jag träffar vid denna tidiga timme, kommer i framtiden att få arbeta med andra sysslor. Los Angeles Times har ett stort reportage om att att California Water Commission rent av kan tänka sig att reglera bort den vattenslukande gräsmattan från framtidens trädgårdar, vid nybyggen och nyanläggning är det tänkt att mindre vattenkrävande växter ska pryda framsidorna på villorna. Det är ett nytt ideal som ska skapas. En liten gräsplätt på baksidan för barbecue, samvaro och lek kan man dock unna sig, för övrigt får det bli palmer, kaktusar och suckulenter. 

En resa upp till Beverley Hills och Bel Airs lyxvillor kändistäta distrikt ger dock samma bild av en värld där inget egentligen har hänt, en värld där allt fortfarande pågår som förut, där denna vattenbrist bara är en illusion. Turistbussar med människor som vill se var och hur världsstjärnorna bor kryssar sig fram på snirklande gator. ”Everything in Los Angeles is dirty, it’s only Beverley Hills that is clean", sa försäljaren på Hollywood Boulevard som försökte locka med mig på en tur. De vackra och luxuösa husen ligger inbäddade i grönskande trädgårdar som sträcker sig uppför kullarna mot Mulholland Drive, den mytomspunna vägen som följer bergets kam och från vilken utsikten är bedövande vacker. De böter på hundra dollar som kan utdömas för den som befinnes vara slösaktig verkar inte direkt avskräckande. Kanske är det snarare skammen eller det skamfilade ryktet som kan påverka. Kim Kardashians och Kanye Wests prunkande trädgård där ingen tycks spara på något har varit en viral snackis där alla åsikter i frågan har stötts och blötts.

Känslan av att allt är en illusion blir ännu mer påtaglig när vi besöker Universal Studios fantastiska nöjesfält och leksaksvärld. Bara att ta sig fram till parkeringshuset Frankenstein är ett äventyr, vi blir framvinkade av tiotals parkeringsvakter på en egendomlig rundtur innan vi äntligen kan ställa undan bilen och ge oss hän åt 4D-upplevelser där King Kong räddar oss från dinosaurier och där det faktiskt känns som att man är med om biljakter, spindelattacker, flygturer och tågolyckor på riktigt. Kanske är det bara filmindustrins jakt på en ny biografupplevelse nu när alla tittar på film hemma i sina datorer eller hemmabioanläggningar, men allt är påkostat, utstuderat, nytt - och måste jag erkänna - fantastiskt roande. Vattenshowen med stuntmännen bevisar gång på gång att mycket är bra när eldkastarna far fram mellan jetski-åkarna medan folk som slåss ramlar i vattnet från höga höjder, men när ett flygplan kommer farande och landar i vattnet blir det bara lite för mycket. Vi åker en rundtur till studiorna och passerar både Bates Motel och blir anfallna av Hajen. När tåget blir utsatt för en simulerad översvämning är dock guiden mycket noga med att påpeka att det är recycled water som används. Vad det nu betyder.

Kaliforniens guvernör Jerry Brown är inte sen att ta åt sig äran av att vattenförbrukningen faktiskt trots allt har sjunkit något. Han manar dock till en fortsatt förbättring. Intrycket man får är att de första procenten knappast har varit svåra att kapa. I Amerika är allt stort, även vattenförbrukningen. Men efter fyra års torka, och med tanke på att det inte bara är snön som fattas i bergen och att flera glaciärer faktiskt bokstavligt är försvunna, utan att det också saknas vatten i reservoarerna och att dammarna står på rekordlåga nivåer och att man numera får borra flera hundra meter för att hitta grundvattnet på platser där det tidigare sprutade upp redan på tio meters djup, så är det få som inte tar frågan på allvar. Det är bara det att det märks så lite. 

En annan artikel i Los Angeles Times tar oss med på en reportageresa till det inre av Kalifornien där torkan är värst. Jordbruket ligger i träda på många ställen, människor verkar desillusionerade. Vattenlagarna är omfattande, det här med vatten är en gammal historia, en infrastruktur som byggts upp under lång tid och kopplat till en ganska komplicerad lagstiftning och hävdvunna rättigheter. En farmare har rätt till en brunn, hans granne har det inte. En är sittande med långa och dyra investeringar som boskap eller mandelträd, sådant måste räddas, det går inte att lägga i träda. Andra sitter mest och väntar. På en bild ser man människor som samlats på en brygga i en uttorkad sjö, Bass Lake, för att fira nationaldagen den 4 juli. Bilden är dråplig och man får lust att skratta om det inte vore för att det här faktiskt är på riktigt. Skrattet fastnar i halsen. 

På en joggingtur några dagar senare i de morgontomma kvarteren där jag vant mig vid tystnaden, bara det dova brummandet från bilarna på genomfartsgatorna brukar höras, möts jag plötsligt av ljudet av forsande vatten. Det är en vattenläcka. Hela gatan är översvämmad. Jag följer vattnet uppför gatorna i flera kvarter tills jag hittar några män som står och ringer i telefoner och inte riktigt verkar veta vad de ska ta sig till. De tillhör Department of Water and Power, DWP, en urgammal och inflytelserik institution i Los Angeles som tycks ha överlevt sig själv. Anklagad för korruption och vanskötsel som den är, är det inte populärt när den nu försöker höja priserna. Fortfarande är priserna på vatten låga i Los Angeles jämfört med omkringliggande orter, och priserna bestäms av att man indelas i olika nivåer och kategorier, vilket gör att den verkliga högkonsumenten kommer undan på ett ganska billigt sätt. Vattenläckan tycks bekräfta tankarna om vanskötsel. Männen ser alldeles handfallna ut, och som så ofta när man ser människor på arbetsplatser i USA verkar ingen ha bråttom. Javisst, människor i USA jobbar mer än människor i Europa, de har fruktansvärt långa dagar och nästan ingen semester och kompensationsledighet verkar vara ett okänt begrepp, men varken vägarbetare, kassörskor eller trädgårdsarbetare tycks vara stressade. Till och med servitörer och servitriser har tid att prata med en. ”How has your day been", är en fråga som förföljer oss vart vi än går. Hur har din dag varit? Tänk om folk skulle fråga så hemma!

Sorry about the mess!

Jag vet att det är många av er som vill njuta av den svenska naturen så här i sommartider som är upprörda. Problemet är förstås att den svenska naturen inte är svensk. Ta bara dessa granar, en sibirisk invandrare som har tagit över helt. Så går det när man inte är vaksam, när man inte tar tag i saker i tid. Men jag tänkte i huvudsak uppehålla mig vid ett annat problem - flyttfåglar! 

Jag gick en promenad i skogen idag och plötsligt flög några västafrikanska flugsnappare förbi. Knappt hann jag hem innan en egyptisk sädesärla helt fräckt gick omkring på min gräsmatta.  De kommer hit och äter av våra insekter och våra växter utan att betala skatt eller ge tillbaka på något sätt. Går omkring och njuter och roffar åt sig när naturen visar av sitt överflöd. De förutsätter helt enkelt att allt som är vårt är deras. Allemansrätten typ!

En del menar förstås att dessa fåglar ska ha rätt att vistas här därför att de faktiskt är födda här. Då säger jag så här: Svensk blir man när man uthärdar en svensk vinter. Det är först då man förstår vad det innebär att leva i det här landet. Lycksökare som kommer hit och njuter en sommar och sedan drar vidare betackar vi oss för. 

För att inte tala om strykfåglar! Sådana där fåglar som bofinkar och grönfinkar som bara flyttar så långt som de måste, till Polen typ när det blir ont om käk, men sedan kommer tillbaka så fort något som liknar en vår uppenbarar sig. Vilket sätt! Nej, tacka vet vi blåmesen, en äktsvensk fågel som till och med har valt att pryda sig med vår nations färger, som med osviklig energi och iver dyker upp mitt i vintern och vet hur man överlever i kylan, så ska det se ut!

Så finns det de som har mage att jämföra dessa strykfåglar med de hårt arbetande svenskar som genom sin möda har fått lite pengar över så att de kan åka ner till Spanien under de hårda vintermånaderna. Skulle det vara det samma som strykfåglar? Inte! Det här är människor som har arbetat i sitt anletes svett och som hjälpt till att bygga vårt land. De kan vara värda lite vila.

Rödhaken är kanske lite svårbedömd då. Förr flyttade den alltid söderut på vintern, men nu har den försökt att anpassa sig och en del av dem stannar verkligen på vintrarna. Det tycker vi är vällovligt, bara de vet sin plats och väntar tills talgoxarna och blåmesarna först har fått vad de vill ha vid vår vintermatning.

Vad ska vi då göra åt problemet? På Malta skjuter de ner fåglarna med gevär eller fångar dem med limstickor. En del av fåglarna sätter de i burar och säljer till högstbjudande. Här har vi ett exempel på ett land som tagit tag i problemet. Vi skulle kunna göra det samma vid kända gränsstationer som Öland och Falsterbo. Risken finns ju förstås att även någon inhemsk fågel stryker med, men de får skylla sig själv. De har inte där att göra. Visst spill måste man räkna med!