Om sakernas tillstånd

I vilken slags känsla lever jag? Den dominerande känslan är sorg. Varje dag, varje stund, känner jag en djup och hemsk förtvivlan över sakernas tillstånd. Vad jag ser är en mänsklighet som gått vilse och som inte har verktygen att hitta tillbaka till sig själv. Vad jag ser är en planet som sakta men säkert blir alltmer förorenad och obeboelig. Vad jag ser är djurarter och ekosystem som förintas och som för alltid går förlorade. Vad jag ser är hav som försuras, regnskogar som huggs ner och åkermark som förgiftas. Vad jag ser är orättvisor som växer och en girighet som överskuggar allt.

Allt detta sker trots att vi är medvetna om att det är fel. Det oerhörda ligger just i detta, att vara medveten om att rörelsen går åt fel håll, oförtrutet, med oförminskad hastighet, trots att vi alla vet att vi borde vända om. Den snälla tolkningen är att jämföra det hela med de där musikerna som fortsatte att spela på Titanic ända till slutet. Låt oss åtminstone sjunka till musik. En mer rimlig tolkning är nog jämförelsen med bödeln, någon måste hålla i yxan för att upprätthålla systemet. Att just vi fick göra det smutsiga dödandet har bara att göra med att vi är den generation vi är.

På 200 år har vi tänkt att elda upp olja och gas i vilken ligger koncentrerad 90 miljoner års fotosyntes. Vi är människorna på kanten, de sista av ett slag.

Vi har en natur inom oss, väl exploaterad och granskad av en reklamindustri som vet precis hur den eggar de mest primitiva egenskaperna i vår lillhjärna, ett belöningssystem, en aggressivitet, en längtan efter gemenskap, status och sex. Drifter, ofta bortanför vår kontroll, manipulerbara, så lätta att reta.

Vi har en kultur utom oss, runt oss, kring oss, som byggde ett system som förstod att det bästa sättet att få människan dit den ville var att behålla henne i ett tillstånd av längtan. Ge henne, inte en belöning, men ett löfte om belöning, inte någon att slå, men en längtan efter att slå, inte sex, men låt henne ständigt längta. Och så fick vi den otillfredsställda jagande hungriga människotypen, girig, sökande, på väg mot pengar, makt, våld, status och sex.

Men det gick inte att hålla alla där, någon måste också lyckas, någon måste också få leva det primitiva livet där alla begären blev tillfredsställda, och så fick vi hedonismen, den ytliga njutningslystnaden, som förebild, och den sipprade ner i allt större befolkningslager, åtminstone i den rika världen, den blev till Paradise Hotel och Big Brother, det moraliska morasets yttersta utmarker.

Så när vi nu står inför mänsklighetens största utmaning, att rädda planeten från dess undergång, att betala 200 års städräkning, att ställa om, att byta fot, att se sanningen i vitögat, då är vi sämre förberedda än någonsin. Då är människan på väg mot en allt större moralisk förslappning, en allt större bortskämdhet och en allt större oförmåga att hantera sin egen natur.

Visst, vi håller oss själva i schack med dieter och träning, vår förmåga till sublimering är grandios, vi lever hela tiden alltmer i en metavärld, där ingenting är det det är, utan allt är en version av det det är. Vi räddar inte regnskog, men vi känner en som räddar regnskog, vi har sett en film om regnskogens skövling och blivit rättmätigt förfärade, vi skövlar väl inte regnskog, var det palmolja i kexen? Allt är hela tiden något annat än det är, den goda kraften är bortkollrad, den onda kraften bjuder in till ännu en fest, så varför inte? Förmågan att stå med ett ben i varje läger är vår bästa sportgren.

Att leva i ett samhälle utan att vara förankrad i detta samhälle är en enorm sorg. Att leva i ett samhälle där själva grundvalarna för hur man lever är förfrämligade och förfrämligande är en enorm sorg. Att leva i ett samhälle där man är en främling inför det rådande, inför det sociala, inför det normala, är en sorg och en ensamhet.

Det är inte min avsikt här att döma människorna. Vi är alla både offer och bödel. Ingen lever på ett sådant sätt att den kan kalla sig oskyldig. Insikten om detta är ett första steg. Men det finns en hopplöshet inbyggd i systemet för den som vill försöka förändra, eftersom förändringen inte kan ske annat än genom en maktkamp som känns oöverstiglig, dels därför att de som har makten i samhället idag knappast kommer släppa ifrån sig den frivilligt, och dels därför att de inte kommer släppa den ifrån sig utan att ta till våld, något de behärskar mycket bättre än de som ifrågasätter systemet.

Så den goda ansatsen fallerar redan i portgången. De goda ansatserna visar upp en monumental oförmögenhet att verkligen förändra helheten. Vindkraftverk kommer inte att lösa koldioxidmålen. En våldtäktslagstiftning kommer inte att krossa de patriarkala strukturerna. De låter oss hållas. Terapi för dystra själar. Och så odlar vi lite, mest för det egna samvetets skull. Och moroten är god, smakar av jord och värld. I den stunden kan man fröjdas.

Vad bör göras? Vi som delar denna sorg bör kanske tala om den. Lite oftare. Då kanske vi kommer på något som ännu inte har tänkts.

Aristoteles analyserar valet

Aristoteles var mannen som hittade på att alla som ska övertyga någon om något måste övertyga med olika medel. Han myntade begreppen ethos, logos och patos. Dessa termer kan verka svårförståeliga idag, men om man översätter dem till modern svenska blir det ungefär dygd (= moralisk hållning), förnuft och känsla.

Så om vi låter Aristoteles analysera valet, hur försökte de olika partierna övertyga sina väljare om sin egen förträfflighet? Väl medveten om att användandet av värdeord på ett sådant här sätt är en högst subjektiv historia görs här ändå ett enkelt försök.

Moderaterna 
Förnuft: Vi gör så den fria marknadsekonomin fungerar!
Känsla:  Det är kring oss Europa snurrar.
Dygd: Den osynliga handen gör även den girige god.

Folkpartiet
Förnuft: Å ena sidan och å andra sidan, vad du än säger så håller vi med.
Känsla: Hela Europa ska leva!
Dygd: Frihet men med ansvar, alltså vi bestämmer vilken sorts frihet, om ni förstår...

Centerpartiet
Förnuft: Vi slåss för en lagstiftning som är vettig när det gäller matproduktion.
Känsla: Och vi vet vad vi säger för vi har matjord i fickorna.
Dygd: Grisar med knorr på svansen är lyckliga grisar.

Kristdemokraterna
Förnuft: Titta på honom, en klok reporter.
Känsla: Visst skulle du köpa en begagnad bil av honom?
Dygd: Vi är kristna, vi har alla. Är man kristen är man dygdig, det är ju självklart.

Miljöpartiet
Förnuft: Titta på oss, vi för realpolitik i parlamentet.
Känsla: Det är vi som är framtiden!
Dygd: Ansvar och omsorg om vår planet.

Feministiskt initiativ
Förnuft: Lika lön för lika arbete.
Känsla: Det är nog nu, det är 2014!
Dygd: Kvinnligt = mjukt, vi är snälla människor.

Socialdemokraterna
Förnuft: Jobben, jobben, jobben.
Känsla: Jobben, jobben, jobben. Det var så vi byggde Sverige, det är så vi bygger Europa!
Dygd: Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd.

Vänsterpartiet
Förnuft: Ett samhälle fungerar inte när alla bara roffar åt sig.
Känsla: Tillsammans!
Dygd: Rättvisa!

Piratpartiet
Förnuft: Ica vet mer om dig än du själv vet.
Känsla: Och en dag kommer de och knackar på din dörr.
Dygd: Men alla människor måste ha rätten att få låsa in sig i ett skåp.

Sverigedemokraterna
Förnuft: Det blir dyrt det här, de är för många, de där!
Känsla: Och du är utnyttjad, hata! Usch, vi är rädda! Men vi slår tillbaka!
Dygd: En dag ska vi bygga ett rent Europa! Så som det var en gång! Rent!

Frihet är det bästa ting...

När det lokala sophämtningsbolaget i Malmö gick ut med en vädjan till sina kunder om att sortera sina sopor så att matavfallet skildes från restavfallet tog det hus i helsike minst sagt. Problemet var att det framkom att sopbolaget via ett chip hade registererat vilka som hade använt sin komposttunna och vilka som inte gjorde det. Brevet hade bara gått ut till dem som inte använde sin komposttunna. Människor kände sig övervakade, och sopåkarna fick ta emot utskällningar från uppretade villaägare. http://www.sydsvenskan.se/malmo/tuff-vecka-pa-jobbet/

Det är intressant vilken känslighet vi har uppövat inför att få vår privata integritet kränkt. Idag lever vi i en värld där Ica vet mer om oss än vi själva vet, och där vår bank kan kartlägga precis varje ekonomisk transaktion vi gör. Google vet vad vi söker efter innan vi ens har tryckt på tangentbordet och leder oss snabbt till de mest passande sidorna. Reklamen kan utformas med perfekt anpassning till våra behov och önskemål.

Det finns dock en väldigt stor skillnad mellan det ena och det andra. När Malmö kommun vill uppmuntra, eller om man så vill tvinga, sina kunder att börja sortera sina sopor är detta en allmännyttig angelägenhet, ett politiskt fattat beslut för en god sak. När Google och Ica försöker kartlägga oss och påverka oss i en bestämd riktning handlar det om att tjäna pengar.

Ur begreppet frihets synvinkel blir det därför också två väldigt skilda saker. Om en lag bestäms måste en lag kunna tillämpas, det vill säga det måste finnas ett system för att kunna veta hur man får fast den som bryter mot lagen. Om inte ett insamlande av information är möjligt är lagen meningslös.

Därför kan registreringen av sopsorteringsviljan ses som en handling som inte är kränkande eller frihetsberövande. Den är helt enkelt en nödvändighet för att tillämpningen av en lag, som åtminstone formellt har tillkommit på ett demokratiskt sätt, ska kunna vara möjlig.

Kartläggningen av våra köp- och surfvanor eller för den delen den övervakning av oss som genomförs av NSA och FRA och andra spionorganisationer är däremot frihetskränkande på en helt annan nivå. Den innebär i det första fallet ett försök att manipulera oss till ett visst beteende, i och för sig inte mycket annorlunda än det sätt på vilket reklam alltid arbetar, men det nya är att den kan riktas specifikt mot det som säljaren, via kunskap om våra kartlagda vanor, vet att vi kommer att vara intresserade av.

I det andra fallet är det en kanske ännu mer flagrant integritetskränkning, eftersom informationen här samlas helt utan syfte, åtminstone för stunden. Insamlingen sker bara för den händelse att du som individ skulle kunna bli farlig för den maktkonstellation som för tillfället råder, oftast kallad staten.

Givet en god stat kanske problemet inte är så stort, men det är egentligen ointressant om staten är god eller ond. Varje individ måste ha möjligheten att våga ifrågasätta systemet utan att vara rädd för att den mest privata informationen hängs ut till allmänt beskådande. Ett övervakningssamhälle skapar en rädsla som är ett enormt hot mot det offentliga samtalet, samhällets fria debatt, yttrandefrihetens grundval.

Det intressanta i ovannämnda historia är kanske dock i första hand reaktionen. Att bli övervakad och kartlagd på det uppenbara sätt som var fallet i Malmö, någon rotade bokstavligen i din skit, var för mycket för många människor. Upprördheten ledde till att brevet med uppmaning om bättring för de icke sopsorterande medborgarna drogs tillbaka.

Enligt Nozicks filosofi om en nattväktarstat som hålls så högt av nyliberaler ska i stort sett all statlig verksamhet avskaffas utom polisen. Skyddet och tryggheten är det enda som ska finnas kvar, allt annat ska minimeras och enbart regleras av de fria marknadskrafterna. Enligt denna syn är Icas och NSA:s övervakning av dig mer motiverad än sophämtningens, därför att det i det första fallet handlar om fria marknadskrafter och i det andra fallet om din trygghet.

Jag vänder upp och ner på detta resonemang. Som jag ser det är sopsorteringskravet ett medborgerligt krav, en demokratiskt framröstad skyldighet, medan både Icas och NSA:s kartläggning av medborgarna är frihetsberövande. Men upprördheten över detta står inte i proportion till upprördheten och folkstormen som uppstod i Malmö. Det beror nog inte på att folk inte är upprörda. Det beror nog mest på att övervakningen är så subtil att den inte märks. När människor märker hur övervakade de är reagerar de.

Kungens tal

Hörde ni hans tal, vår konungsliga monark, hörde ni hans födelsedagstal? Det var precis innan jag skulle lägga mig igår som jag slog på radion, det var så sent, kanske drömde jag, men så här talade han, vår konungsliga höghet, hans högt vördade majestät, så här tycktes mig hans röst:

"Högt vördade medborgare, tack för era gratulationer! Tack för er uppskattning, på intet sätt är jag den värdig. Jag står här blott som en symbol för vår nation, för vår demokrati, för vårt stolta land. Så gratulera hellre er själva till att ni kan bo i detta land, ett av världens tryggaste länder, en av världens modernaste och mest välfungerande demokratier. Det är nu ca 200 år sedan min förfader hämtades hit för att regera över detta land, dess sol, dess himmel och dess ängder gröna, och till hösten firar vi fantastiskt nog 200 år av fred, något nästan unikt i världshistorien. Men det är inte min förtjänst, ej heller mina förfäders förtjänst, att detta land under 200 år har utvecklats från ett patriarkalt adelsstyre till en folkligt styrd demokrati. Så tacka era vänner, tacka medborgarna omkring er, tacka era egna förfäder som med sin kamp har gjort detta land till ett där alla kan vara fria, alla kan vara jämlika, alla kan få en chans att utveckla sig och sina gåvor. 

Men samtidigt som jag är stolt över att få stå som symbol för denna nation så är jag orolig idag. Därför att allt det som vi har byggt upp är hotat. Så många vill verka för att denna nation inte skall vara en nation för alla utan bara för vissa. Så många sätter upp skrankor som ras, etnicitet, kanske till och med ekonomi och arv. 

Därför vill jag bara säga detta: Vi är alla invandrare! Jag själv stammar från en fransk familj, min hustru från en brasiliansk och tysk. Vi är alla bastarder! På vägen är vi uppblandade av alla möjliga folk och raser, till oigenkännlighet obestämbara. Vi är alla oäktingar! På ingen födelseattest finns någon garanti för faderskapets äkthet. Vi är alla flyktingar! Blott tillfälliga gäster på denna vår jord, resenärer mellan födelse och död. Men vi är alla människor! Till förväxling lika i vår längtan och strävan efter lycka. Så det som gör oss till svenskar är ingenting annat än vårt medborgarskap, ett medborgarskap som inte innebär något annat än en respekt för vår demokrati, för vår gemensamma frihet och vårt gemensamma ansvar. Det är det enda som krävs av oss för att vi ska kalla oss svenskar. 

Det anstår oss inte att tala om någon rätt här. Vi har inte rätt till denna sol, denna himmel och dessa ängder gröna. Vi vet att vår rikedom bygger på utnyttjande av andra folk, direkt och indirekt genom historien, vi vet att vi genom våra liv förgiftar våra vatten, utarmar våra jordar, hugger ner våra skogar, plundrar våra berg på dess mineraler. Det är inte rätt vi ska prata om, det är ansvar. Det är ansvar för vår sol, vår himmel och våra ängder gröna, för vår demokrati, för vår likhet inför lagen, för vår frihet och för våra barns framtid som är det som vår medborgerliga plikt ska handla om." 

Så talade han tycktes det mig, vår kungliga höghet, vår högt vördade monark, och jag somnade så gott, men vaknade till nyheterna om någon demonstration i Jönköping som fick mig att förstå att jag bara hade drömt.