Lösningen på klimatkrisen i all enkelhet - del 1: Den omöjliga frågan

Ingen annan fråga har upptagit mitt sinne mer under det senaste decenniet än klimatfrågan. Det faktum att vi människor håller på att förgöra förutsättningarna för avancerat liv på vår planet genom våra omåttliga begär och vår girighet, vår strävan efter framgång och status kopplad till en livsstil med en ständigt ökande konsumtion, har varit svårt att smälta. Antropocen, den av människan skapade tidsåldern i jordens historia, har lett oss rakt ner i det sjätte massutdöendet. Moder jord mår dåligt. Kring mig ser jag utfiskade försurade världshav, min barndoms gammelskogar är förvandlade till ogenomträngliga virkesåkrar, jordbrukslandskapet domineras av monokulturer utan de rand- och gränsområden där ett mer artrikt liv kan frodas, regnskogarna i världen skövlas, glaciärerna smälter och biotoper försvinner. Det har varit lätt att hamna i en känsla av hopplöshet, för samtidigt som frågans dignitet har varit av det slaget som Naomi Klein så passande döpte sin bok till, This changes everything, har ingenting förändrats. Vad är det för mening med någonting om allt dör? Trots det har människorna levt vidare, antingen omedvetna och i okunskap, eller också medvetna, men käbblande om vilken kunskap som är sann. Men nu har jag kommit på lösningen. Jag är upprymd, lycklig och glad. Jag vet hur vi ska göra! Men innan jag ger er lösningen vill jag förklara varför klimatkrisen är en omöjlig fråga.

Människor har reagerat olika på klimatkrisen. Dels har vi förnekarna som velat relativisera själva frågan. Först som en förnekelse, påstående att temperaturhöjningarna i själva verket inte existerade utan har varit en normal förändring i jordens historia av skiftande klimat. Sedan, när den hållningen blev allt mer ohållbar, en förnekelse av sambandet mellan människans förbränning av koldioxid och temperaturökningen. Och sedan, när inte heller den hållningen var möjlig, i takt med att mätserier har blivit längre och säkrare och att de vetenskapliga bevisen har vässats och blivit starkare, en förnekelse av att konsekvenserna av en temperaturökning skulle vara så förödande som de i själva verket är. Men i takt med en allt uppenbarare ökning av extremväder som orkaner, översvämningar, skogsbränder och värmeböljor har förnekarna fått gräva allt djupare efter alternativa fakta. 

Det har varit lätt att se att förnekarna letts av människor med en politisk agenda. Människor och företag för vilka enorma ekonomiska intressen har legat i ett status quo – oljeindustrin ekonomiska storlek är nästan ofattbar – har lätt kunnat fånga upp massorna vars inneboende konservatism och rädsla har kunnat användas för att skapa en känsla av hot. Känslan är berättigad, den omställning som krävs är ett hot mot den livsstil och välfärd vi har. 

Sedan har vi haft de försiktiga, de för vilka allt går för fort, de som måste vara eftertänksamma och med säkerhet veta. Det här är en naturlig reaktion. Konsekvenserna av de förändringar som krävs är omfattande. Att avvakta och vänta och se är ofta en god politik. Stora delar av vetenskapsvärlden har reagerat på detta sätt. Det ligger förvisso i vetenskapens natur, att aldrig hävda mer än man med säkerhet vet. Men ibland vet man saker även om man inte vetenskapligt har lyckats bevisa dem än. Och i takt med att förändringarna av klimatet har gått snabbare än man trott och att så kallade tipping points verkar ha nåtts långt tidigare än de första prognoserna har velat göra gällande, har man blivit tvungen att revidera sina positioner.  

Mer villiga att verkligen inse klimatkrisens potential har teknikoptimisterna varit. De har tagit sig an frågan med liv och lust. Handlingskraft, omställning, människans inneboende kraft! Här har företagare och politiker kunnat enas på en arena. För politiker har det varit enklare att sälja in ett positivt budskap, du gör något gott när du cyklar din elcykel, installerar dina solpaneler eller kör din elbil har budskapet varit till medborgarna. Vi, dina politiker, skapar förutsättningar och bygger batterifabriker. Och företagarna, som drivs av kommersiella intressen, har kunnat skapa en modellpark av övergångslösningar, från hybrider till laddhybrider till rena elbilar, där varje nivå har kunnat säljas in till ett allt högre pris. 

Problemet har varit att politiker alltid har behövt en skiljelinje mot sina motståndare, så därför har många av dessa frågor blivit symbolfrågor där klimatnyttan har ifrågasatts, eller där olika hållningar till olika energislag har blivit definierade som höger eller vänster. Att kärnkraft är höger och vindkraft är vänster i svensk politik är förstås absurt, men en konsekvens av att politiker har tagit sig an den teknikoptimistiska linjen inte av en vilja att lösa problem, utan som en önskan att vinna medborgarnas förtroende och röster. Men ett värre problem för den teknikoptimistiska linjen är det som kallas Jevons paradox. För i takt med att fossilfria energislag och energieffektivare lösningar har presenterats har inte människans konsumtion av fossila bränslen minskat. I stället har den totala energianvändning ökat. Uppfinningarna läggs ovanpå det fossila systemet, de ersätter det inte.

Så har vi moralisterna. Skam och skuld är centrala begrepp i kristen teologi och ligger nära till hands för vår lutheranska idétradition. Och trots vår sekulariserade moderna livssyn är vi väldigt präglade av kristna tankar. Människor har tävlat om att vara mest rättskaffens och visa upp sin veganska flygfrihet i second hand-kläder. Köttskam, flygskam, konsumtionsskam – i vissa kretsar har klimatkrisen blivit en individualistisk tävlan om att visa upp en korrekt livsstil. Självpålagda begränsningar har definierat verkligheten. Som terapi för en egenupplevd hopplöshet har det kanske fungerat bra. Men som lösning på klimatkrisen har det båtat föga. För samtidigt har det gjort klimatkrisen till en identitetspolitik där andra klasser och grupper har reagerat genom att skapa avstånd till detta och bete sig på motsatt vis. Och klimatkrisen kan inte lösas av individen, inte ens av nationen. Den kräver större perspektiv än så.

Till sist har vi hedonisterna. De vilka, i motsats till moralisterna har konstaterat att vi säkert står inför omställningar och förändringar som kommer att göra det liv vi lever nu omöjligt i framtiden, men som i väntan på att någon annan tar ansvar för förändringarna lever livet så länge det går. Här hamnar nog de flesta. Det är inte det att man helt saknar ett visst dåligt samvete för att man tillåter sig fossila excesser som vattenskidåkning, en rejäl motorbåt, en husbil, en tung SUV, en enorm garderob eller en resa till Thailand, men det är ju inte förbjudet. Och om det inte är förbjudet, då är det tillåtet. Och det är ju sådan vår värld är. Vi har inte sett någon förändring än. När förändringen kommer kanske även jag ändrar mig. Men till dess, varför ska jag ändra mig? Jag gör det jag har råd med. Och konsumtionen behövs för att vår ekonomi ska fungera. Och så rullar hjulen vidare i samma gamla spår.

Jag hoppas att ni känner igen er i min beskrivning av verkligheten. Man kan fråga sig varför det är så. Varför är det i dessa positioner vi människor i huvudsak har hamnat som en följd av att vi har ställts inför den svåraste frågan mänskligheten någonsin har blivit satt att lösa? Någon har försökt förklara det så här. Människans hjärna kan beskrivas som en dator med en enorm och sällsynt avancerad hårddisk men ett minimalt skrivbord. Vi drabbas ständigt av nuet, men orkar inte hålla fast det. Sugrörsseende är ett roligt ord, men egentligen är det ett normaltillstånd. Att se längre än näsan räcker är bland det svåraste en människa kan göra. 

Klimatkrisen kräver detta av oss, att vi ska se mycket längre än näsan räcker. Vi ska se generationer framåt, vi ska se inte bara till vår närhet utan till hela planeten, vi ska överskrida nationsgränser, politiska allianser och grupperingar och vi ska inte bara se till koldioxidnivåer utan också till hur komplexa biologiska och tekniska system är. Vi ska göra detta utan att börja kriga på vägen och tillsammans. Det är vi inte heller så bra på. Vi är rätt aggressiva av oss, i alla fall när vi blir hotade. 

Det är därför jag kallar klimatkrisen den omöjliga frågan. Det står en tårta på bordet men ingen får äta av den. Det är fri bar, men ingen får dricka. Till sist kommer någon säga – bara en öl? Okej då. Sedan är det kört. Det är just detta att vi faktiskt har tillgång till fossila bränslen, att vårt samhälle är beroende av fossila bränslen, och att vi dessutom behöver fossila bränslen för att göra de omställningar som krävs, som gör frågan omöjlig. För ändå ska vi avstå från att använda dem. Och det är bråttom. För varje år som går utan att en verklig omställning sker måste tempot i den omställning som sedan behöver göras ökas. Detta dilemma fungerar inte med människans psyke. 

Hur ska vi kunna avstå från något vi vill ha självmant? De som har ägnat sig åt att få fram den typen av beteende hos människor är religionerna. Religioner har stiftat lagar och regler som har setts som heliga, komna från Gud. Men de flesta av oss tror inte på Gud. Vi tror på demokratin och kapitalismen och vetenskapen. Och i vårt samhälle är det politiker som stiftar lagar. Och ska politikerna ha legitimitet för sina lagar behöver de folkets stöd. Men man vinner inga val på höjda bensinpriser. Folkets dom är hård mot dem som försöker driva på förändringarna mot en mer fossilfri värld. Argumentet är rättvisa. Varför vi när inte Kina? Eller varför vi som bor i Norrland och kör så långt? Eller varför vi som inte har råd med elbil? Så även om demokratin kanske inte är funktionell för att göra de nödvändiga förändringar som behövs är det svårt att kringgå den. Demokratin är långsam, trög och försiktig. Den arbetar antingen med piska eller morot, men långsamt. Vi höjer bensinskatten så att du lockas att gå över till en elbil. Det är piskan. Vi ger dig en bonus så du har råd att köpa en elbil. Det är moroten. Allt långsamt, försiktigt och otillräckligt. Och när vindarna vänder tar man även bort detta. Inte ens lite nudging ska göras. Lår världen vara som den är. Den inneboende konservatismen i människan är stark. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Så den som vill förändra vinner inte människornas röst.

Kapitalismen behöver också förändras. Vi tror på kapitalismen därför att vi tror att den är effektiv, därför att den driver fram utveckling och därför att den har en förmåga att prissätta varor på ett sätt som gör att vi får tillgång till dem i hög grad. I bästa fall motverkar den också korruption. Men kapitalismen är inte effektiv. Konkurrens leder inte bara till att vi får fram de bästa produkterna. Konkurrens leder till att vi får fram tusentals olika produkter, en del bra, en del sämre. Alla letar en marknad där de kan säljas. En del säljs inte utan bränns, förstörs, för om de kommer ut på marknaden på en plats där de inte var avsedda sjunker priset och efterfrågan. Och visst driver kapitalismen fram utveckling, men inte nödvändigtvis den bästa utvecklingen, för med reklam och marknadsföring kan en halvdålig idé vinna över en bättre. Eller en bättre hållas kvar i systemet fastän en ännu bättre egentligen finns. Och hållbarhet är inte heller något kapitalismen eftersträvar. Produkter ska slitas ut så de kan ersättas av nya. I en skulddriven ränteekonomi måste vinster återinvesteras i nya projekt, annars havererar systemet. Om skulderna inte betalas, då har vi en kris. Den ständiga tillväxten är nödvändig för systemets fortbestånd, men den leder till en rovdrift på vår ändliga planet. 

Så visst finns det enorma problem med kapitalismen. Men det finns också en enorm makt investerad i systemet. Det låter sig inte tas bort självmant. Det är inget fel med att planera, men inga planekonomiska system har någonsin fungerat. Däremot accepterar kapitalismen regleringar. Den har inget emot spelregler satta av utomstående aktörer som nationalstater eller internationella samfund. Men den vill känna till dem i förväg. Faktum är att kapitalismen faktiskt gillar regleringar. Den vet att den riskerar att gå över styr om den får hållas för fritt. 

Så även om vi kan se ett behov av förändringar i både vårt politiska och ekonomiska system för att verkligen kunna driva igenom en omställning så kan vi inte bara kasta ut dem. Riskerna är för stora. De bär på funktioner som vi gillar. Vi ser demokratin som en garant mot maktmissbruk och korruption och för frihet och medborgerlig rättssäkerhet. Det är funktioner vi inte vill avstå. Kapitalismen försörjer oss med varor till överkomliga priser i en värld där nästan ingen är självförsörjande. Vi är beroende av dessa system för vår överlevnad. Ändå ser vi att de inte lyckas med att genomdriva den omställning som behövs i den takt som behövs. Vi behöver ny teknik men den infrastruktur vi har kan vi inte kasta ut. Vi har vägar för bensinbilar och ineffektiva bostäder vad gäller energianvändning. Vi kan börja förändra tekniken men är också fast i de system vi har. På samma sätt är vi fast i en politisk och ekonomisk infrastruktur som både är nödvändig men också ett hinder. 

Förmodligen finns det också en fjärde faktor som behöver förändras. Förutom den tekniska, politiska och ekonomiska förändringen kräver förmodligen klimatkrisen en fjärde förändring, nämligen den sociala och kulturella. Vi är fast i tänkesätt och idémässiga konstruktioner om vad det är som gör våra liv värda att leva som behöver utvecklas. Det är kanske inte en ny idé vi behöver här utan snarare en återgång till något gammalt. Vår värld har drivits fram mot en punkt där en brist på humanism och gemenskap har blivit legio. Den postmoderna lätt apokalyptiska stämning världen befinner sig i kännetecknas av en extrem individualism och i dess följd en egoism och ett konkurrenstänkande där psykisk ohälsa, ensamhet, utanförskap och kriminalitet är växande företeelser.

Samtidigt har de som drivit klimatfrågan varit extremt dåliga på att förklara vilket samhälle de ser i förlängningen av en grön omställning. Vår tids kanske mest spännande fråga att ställa är vilken utopi människor har. När man ställer den blir det obekvämt tyst. Det verkar som om bara tanken på en utopi är utmanande. De små försök som gjorts åt det hållet av den gröna rörelsen har varit beskrivningar av ett mer lokalt och mer självförsörjande samhälle, tankar om cirkulär ekonomi, kanske lokala valutor, något av den medeltida byn med avancerad teknik, typ. Så lockande har det inte låtit. Från nyliberaler har det varit tyst. De kanske redan lever i sin utopi? De konservativa har muttrat om återgång till det gamla, men fastnat i hat mot något, som identitetspolitik, invandring eller något liknande, i stället för beskrivningar för något. 

Det är därför klimatfrågan är den omöjliga frågan. Just där vi befinner oss i tid och rum är det den ska lösas. Men vi är fast i ekonomiska, politiska, kulturella och sociala bindningar som gör det oerhört svårt att gå vidare. Alla ropar på anpassningar och kompromisser men det finns inte tid för det. Och som mänsklighet har vi aldrig någonsin löst en global fråga. 

En lösning av klimatfrågan måste därför ligga inom de nuvarande politiska och ekonomiska systemen, samtidigt som den utmanar dem. Det måste vara en politisk och ekonomisk innovation – en slags uppfinning – som äter upp systemen inifrån och tvingar fram en förändring som ändå sker under ordnade former. Alternativen är ekonomisk världskollaps, politiskt kaos och stora risker för omfattande krig med efterföljande försörjningskriser. Men jag har alltså kommit på svaret. Det tog tio år. Men det går att lösa. Om det handlar del 2 i denna serie.