En mörk värld

 - Världen är så mörk nu, sa Krilon. Det är av yttersta vikt att människor samlas i kretsar och talar öppet med varandra, talar utan lögn, söker sanningen utan att tänka på hot om straff eller lockande löften om belöning och ära. Det är av ytterst vikt att (vi) samtalar om friheten och rätten, att vi behandlar de höga filosofiska och moraliska problemen som vi kan det, att vi sysslar med världens politiska läge, att vi lägger den tyngd, vi kan ha, i vågskålen. Om vi bara är ett milligram så är vi i alla fall ett milligram. Det är av yttersta vikt att vi inte förråder de stora tänkarna, moralisterna och konstnärerna genom att glömma bort deras tankar eller genom att inte ha deras verk i minnet. Verken och tankarna vilar i oss, vi måste nalkas dem med öppna sinnen och förvalta dem. Det är på oss, alltså på grupper och kretsar som liknar vår, som hela världens framtid beror. Det är därför av yttersta vikt att vi inte förlorar varandra.

Eyvind Johnson skrev böckerna om Krilon under andra världskriget, mitt under brinnande krig, just när nazistvänligheten var som störst under första halvan av kriget då tyskarna fortfarande vann seger efter seger. Men tankarna känns otäckt aktuella idag, i denna värld som både blir allt mer övervakad, allt mer ironisk, cynisk och propagandistisk, och där nazismen och rasismen återigen visar upp sitt fula tryne.

Carpe Diem

Sommaren går och inga inlägg blir skrivna. Kanske är man fångad av nuet, tänker jag, lever så intensivt att reflektionen uteblir, att viljan att se på det som händer utifrån saknas. Man följer tidens ström, flyter med och är väl... lycklig?

Så många böcker och självhjälpsböcker har skrivits om hur lyckan finns i detta att fånga dagen, att leva i nuet, att inte låta sig oroas av framtid eller historia. Att leva i nuet är förstås fullkomligt omöjligt, men ändå något vi alla erfarit. Det låter kanske motsägelsefullt, men anledningen till att dessa teorier slår an en sträng hos oss är att de refererar till en erfarenhet vi redan har.

Alla har någon gång haft just upplevelsen av att sluta leva i nuet, den där punkten när nuets övermakt tog slut, när reflektionen stötte till, när den intensiva upptagenheten av det förhandenvarande upphörde. Och de allra flesta gånger är det en slags sorgsen upplevelse, för när man ser tillbaka på den tidsrymd i vilken man var fångad nuet framstår den oftast som lycklig, som en plats där man befann sig i ett flow, en rytm, en självklarhet. För en gång skull visste man sin plats i universum.

Att veta att man lever i nuet är en slags självmotsägelse, därför att då har en reflekterande dubbelhet tillstött, då är man där och samtidigt inte där. Man både upplever sitt nu och upplever att man upplever sitt nu. Därför är det så med lyckan, att det är först efteråt man vet att man hade den. Det är först efteråt vi vet att vi har levat i nuet.

Men att ständigt leva i nuet, är det ens önskvärt? Är det inte just upplevelsen av saknaden av att leva i nuet, eller växelspelet mellan uppgående i nuet och självreflektion som är själva grejen? Vill vi ens vara lyckliga jämt? Vill vi vara upptagna av det förhandenvarande hela tiden?

Teorier om mindfulness handlar som jag förstår det om en slags omsorg om tingen, en slags koncentration som vi lättar tappar i vår splittrade verklighet. Det är gott så. Zenbuddhismen handlar om att fullkomligt gå upp i det man gör, att inte göra något annat än att äta när man äter, måla när man målar, älska när man älskar, läsa när man läser. Se på liljorna på marken, sa Jesus, de oroar sig inte, de är bara sig själva. Kan du med din oro lägga en enda dag till ditt liv?

Allt detta är vackra tankar och visar att traditioner finns i både österländskt och västerländskt tänkande när det gäller frågan om att fånga dagen. Att i högre grad nå den plats där man visar omsorg om tingen är önskvärt. Att motarbeta den stress och jäkt som splittrar vår tillvaro är nödvändigt. Men låt oss både ha tid för dagar där vi fylls av nuet och dagar där vi reflekterar och tittar bakåt och framåt. Var sak har sin tid.