Because you're worth it!

Det självklara är alltid det mest svårfunna. Det finns så mycket förgivettaget, mönster som finns där utan att man ser dem. Det är där filosofin börjar, i ett försök att gå bakom och bortom och hitta en nyckel till en mer ursprunglig orsak. Thales sa "allt är vatten", en uppenbart idiotisk idé, men satte i gång en revolution. Han vågade tänka tanken om ett annat mönster.

Vilken är vår blinda fläck? Vad är det vi inte ser i det vi gör, därför att det anses självklart av oss själva? En omöjlig fråga att besvara, därför att hur man än vänder sig har man ändan bak. Sin egen blinda fläck hittar man inte, då vore den inte blind. Men ett samhälles, en kulturs, en tidsandas kanske går att hitta? Ställer man sig utanför och betraktar går det kanske i alla fall att se något.

Vi lever i en bekräftelsekultur och en belöningskultur. Viljan att bli bekräftad, behovet av att bekräfta, den positiva kritiken som grundval för utveckling är en oifrågasatt sanning. Pia Sundhage berättade i sitt sommarprogram härförleden att hon hade en metod som hon kallade 7-1. Efter sju positiva förstärkningar av spelarna kunde hon kanske smyga in en kritisk, "du behöver nog jobba med det här också". I skolans värld finns en metod som kallas "two stars and a wish". Två positiva omdömen ska följas av en önskan. Notera eufemismen, kritiken är inlindad i en fras som får den att verka vara något annat.

Det intressanta med den här typen av positiv mental förstärkning är att den blir sann om den används. Om människor inte blir vana vid att utsättas för kritik kommer de att ta väldigt illa upp när de blir det. Dick Harrison skrev nyligen i Neo om studenter som blev kränkta av fakta http://magasinetneo.se/artiklar/krankta-av-fakta/ därför att den form av kritik som mötte dem på universitetet var helt ny för dem. De trodde att allt var fråga om ett tyckande. De hade inte mött ett vetenskapligt synsätt där sanningen inte var relativistisk förut. De hade varit utsatta för positiv mental förstärkning och deras narcissistiska själar blev alldeles tagna av bristen på bekräftelse.

Ett problem med denna bekräftelsekultur är att den riskerar att bli förljugen. När selfisarna läggs ut på sociala medier och alla å-vad-fin-kommentarer svämmar över kan man förstås se det bara som en narcissistisk lek, men det skapar en lögnaktig värld inte olik ett orwellskt nyspråk. För vem skulle verkligen kritisera i det läget?

Ett annat problem är att den snarare försvagar än förstärker människors självförtroende. Grunden för bekräftelsekulturens tänkesätt är ju att man utgår från att människan har ett svagt självförtroende och en dålig självkänsla. Den som redan har ett gott självförtroende och en bra självkänsla vill ju inte veta vad den har gjort bra. Den vill ju ha kritik, konstruktiv sådan, som gör en bättre. Den i sig själv grundade vet ju sitt eget värde, både brister och förtjänster. Översatt till skolans värld kan man ju säga att så mycket kritiska "önskningar" som möjligt borde finnas med, för det är ju de som leder till utveckling. Självfallet ska ju också det positiva berömmas, så att eleven också vet vad som är bra, men egentligen är ju pedagogens roll att kritisera så mycket som är möjligt utan att knäcka elevens självförtroende.

Att bekräftelsekulturen är en följd av en kommersiell värld där ouppnåeliga ideal vad gäller kroppsform, lyxliv, ekonomi och upplevelser ständigt presenteras för oss är ganska självklart. Människor med dåligt självförtroende, med ett ständigt behov av bekräftelse, shoppar helt enkelt mera. Denna idealvärld som är ouppnåelig presenteras ständigt som ett mantra för oss i reklamen, i TV-serier och på film. På sociala medier bekräftar vi oss själva och visar upp vilket bra liv vi lever i form av lyckade maträtter, resor, upplevelser. Även om vi inte nådde ända fram nådde vi i alla fall hit.

Vi lever också i en belöningskultur. Det finns en alldeles uppenbar känsla hos de flesta av oss att vi på något sätt är värda en belöning därför att vi har arbetat hårt, därför att vi har stått ut med något länge, därför att vi har uthärdat något vi egentligen inte har gillat. "Nu var jag duktig" säger människor ideligen till sig själva, och de runtomkringstående bekräftar gärna. "Nu är du värd en öl/chokladbit/rast/utekväll/semester/barnfri tid!"

Alkoholen har en central ställning i detta. Alkoholen fungerar som en ventil för att frigöra det sämre jaget kan man säga. Fredagsölen i soffan ses som en belöning för en väl utförd arbetsvecka, men ger då också tillåtelse till en vegeterande försoffning. Fyllan på krogen är alltid i någon mening hoptjänad. Där och då får vi vara den vi inte fick vara förut.

Belöningskulturen är problematisk därför att den är förljugen. Det finns inget som berättigar oss till något. Vi lever förvisso i en lönearbetande kultur där de flesta av oss tvingas arbeta med arbeten som är föga stimulerande och där vi har liten möjlighet att påverka själva arbetssituationen, men det ger oss inte rätt till något. Det faktum att vi inte är herrar över våra liv, det faktum att mycket av det vi gör görs av plikt, innebär inte en rättighet att med jämna mellanrum ta ut svängarna och ge oss själva belöningar.

Belöningskulturen är också problematisk därför att den förstärker en idé om att vi inte moraliskt kan utvecklas. Genom att ständigt med jämna mellanrum ge upp alla goda föresatser och försjunka till någon slags grundposition kan inte tanken om en utveckling mot något bättre få plats. Vi får en människosyn som innebär att det är detta som är att vara människa, att ständigt i egentlig mening misslyckas, inte orka med att bära sitt kors.

Det kanske förvisso är sant att det är så. Men denna belöningskultur är också något som passar den kommersiella kapitalismen som hand i handsken. Den kanske är en bild som har pådyvlats oss, ett sätt att resonera som kommer av att det bara är i ett sådant tänkesätt som människor kan förmås att varje dag uthärda ett meningslöst arbete eller en miserabel livssituation.

Vi är värda något mer, nämligen meningsfyllda liv.

Att åtminstone utmana bekräftelsetanken och belöningstanken och försöka hitta en plats där vi är mer helgjutna är angeläget.  

Filosofen på tronen 2

Marcus Aurelius har gått till historien som Filosofen på tronen. Han har fått ge namn till denna blogg. Marcus Aurelius brukar räknas som en representant för stoicismen. Slår man på stoicismen hamnar fokus ganska snart på det sedliga. I svenska Wikipedias artikel står det att det handlar om att motstå drifterna, att nå ett tillstånd av apatheia, i visdom och återhållsamhet. Apatheia är samma ord som apati, en form av oberördhet. En sann stoiker flyr undan drifterna och världens larm.

Tolkad på det sättet blir stoicismen knappast något attraktivt. Den blir i hög grad en form av flykt. Stoicismen fick sin största utbredning och sitt största inflytande i oroliga tider, i tider av krig. Epiktetos, en annan känd stoiker, föddes som slav. Marcus Aurelius levde större delen av sin tid som kejsare i fält under enkla förhållanden.

Det som lockar mig hos stoicismen är dess moral. Stoicismen handlar om att blicka in i sig själv och se vad man är för en sorts människa. Om Marcus Aurelius skrev Herodianus att "ensam bland kejsarna visade han inte sin lära bara i ord och skrift utan också genom sin karaktär och sitt måttfulla liv." Stoicismen står nära den aristoteliska dygdetiken. Dygdetiken handlar om att människan i sig själv ska hitta grunden för moralen. I motsats till konsekvensetiken, som ser till de yttre följderna, eller regeletiken, som hänvisar till något lagbundet, vänder dygdetiken blickarna inåt. Vem är du egentligen när du handlar på det viset?

Aristoteles menade att det goda fanns inom oss, det gällde bara att hitta det. Den goda handlingen präglade oss till fortsatt godhet. Marcus Aurelius menade att lyckan gick att finna inom oss. Med våra tankar kunde vi styra livet. Själen färgades av tankarna. Inom oss fanns också godhetens källa, det gällde bara att gräva.

Inget känns mer otidsenligt än att prata om dygdetik i vår tid. Traditionellt är kapitalismen och liberalismen fast i en konsekvensetik, att stjäla är inte fel, det är att bli upptäckt när man gör det som är problemet. Den form av stöld som sker när vårdcentraler, friskolor eller äldrevård säljs ut till riskkapitalbolag rubriceras ju inte ens som stöld, att miljarder av skattepengar hamnar i enskildas fickor kan bara motiveras i en konsekvensetisk hållning. Det är den osynliga handen, i slutändan blir konsekvenserna ändå de bästa. Och om ifrågasättandet kommer någonstans ifrån så är det från regeletiken, kanske har en lag brutits, kanske gick det inte helt rätt till? Att ställa frågan "är du en god människa när du gör så här" till en riskkapitalist känns som att vara ett UFO från yttre världsrymden.

Det är de religiösa lärorna som har tagit dygdetiken till sig, kristendomen har lagt beslag på tanken, fokus har hamnat på sedlighet i stället för på moral. Det är på tiden att vi återtar dygdetiken och för fram den i debatten som den enda egentligt moraliska läran om etik, eftersom det bara är den som lägger fokus på vem du är som människa.

För, som Marcus Aurelius sa, "slösa inte din tid på att diskutera hur en god man ska vara, var en i stället."