Allt väl med dig?

En gång i tiden sa vi god dag till varandra. Sedan började vi säga hej. Det blev hallå som blev tjena som blev tja. I Göteborg utvecklades det fantastiska obegripliga men ändå avslappnade uttrycket:"Hallå eller?" Så i höstas, från ingenstans, som det verkade omedvetet, började hälsningsfrasen "allt väl med dig?" sprida sig.

Det är kanske inte så att man ska märka ord, men vad ska man svara? Allt är väl inte väl, tänkte jag, alltid kliar det någonstans. Alltid skaver det på ett ställe eller ett annat. Ett liv där allt är väl, vill jag ens leva det?

Så igår när jag i stadens badhus hörde en konversation med helt andra uttryck blev jag glad. Så här lät det:

"Hur är livet? Är det bra?"

"Ja, det är klart, det måste det vara. Vad är alternativet?"

Jag önskar att jag hade kunnat komma på det svaret själv. Vad är alternativet till att ha det bra? Trots att det skaver, trots att det kliar, trots att världen står på randen…ja, till vad? så ägnar vi ju så fantastisk mycket kraft åt att  kunna se på det hela med förnöjsamhet, för vad är alternativet? Att gå och gräva ner sig? Att lägga av? Att ge upp?

När världen inte går ihop, när världen blir inkonsekvent, ägnar vi oss åt någon form av livslögn som ger oss energi att ta oss an vardagen med en positiv känsla. Men livslögner behöver inte alltid vara fel.  Det går att vara en förnöjd pessimist. Vår tids människa måste nog lära sig att blunda med rätt öga.

Vad Sotji lär oss om den svenska skolan

Igår på TV följde svenska folket Tre Kronor när de vann sin inledningsmatch i ishockey. Intresset var på topp, spekulationerna om OS-guld hängde redan i luften, vibrerade som något onämnbart som alla ändå redan tänkte. Samtidigt, i en annan del av världen, pågick finalen i konståkningens paråkning. Tre Kronor i all ära, men det var nog dit världens ögon riktades.

Man kan kontrastera de där händelserna. Hockey är tillsammans med fotboll Sveriges största sport, en av de få sporterna där våldet har en legitim ställning, åtminstone stundtals, där spelarna förväntas gå utanför ramarna ibland och bjuda publiken på ett råkurr. Niklas "Fläska-på-bara" Wikegård har gett attityden ett ansikte, den moraliska lärdomen är att aldrig vika ner sig, att ge igen om det gynnar laget, att alla medel är tillåtna som leder till ett finalt gott, det vill säga seger.

Hockey är också en lagsport. I Sverige är lagsporterna generellt stora. Den narrativa diskursen, i vilken vår nationalism frodas, är den, att vi svenskar har en lagmoral som är överlägsen våra motståndares, att vi svenskar trots sämre individuell skicklighet kan besegra andra lag tack vare vår sociala förmåga, vår förmåga att samarbeta. Till dessa lagsporter drar sig de svenska ungdomarna, ägnar kvällar åt träningar i fotboll, handboll, innebandy, ishockey och annat. Trots ständigt pågående debatter om elitistiska satsningar inom lagidrotterna, toppningar i allt lägre åldrar, är den svenska idrottsrörelsen i huvudsak social till sitt syfte.

Även i de individuella idrotter som fått någorlunda status och spridning i Sverige är lagarbetet betonat. Förbundskaptenen i fri idrott Ulf Karlsson ägnade mycket tid åt team building bland de kanske mest individualistiska idrottarna av alla och rönte därmed fantastiska resultat. Längdskidåkarnas lagarbete vid Skiathlonen i Vancouver för fyra år sedan är redan en klassiker, de svenska åkarna gick utanför den logik skidtävlingar dittills hade haft. Ett stafettguld är alltid större för nationen än en individuell medalj.

Det var inga svenska par med vid konståkningsfinalen igår. Inga svenska ungar hade underkastat sig den extrema träning det innebär att lära sig att åka så som de bästa gör. Inga svenska ungdomar hade satt sig att nöta in hopp, lyft, kast och piruetter. Inga svenska ungdomar hade tränat upp taktkänslan, synkroniseringen, förmågan att framföra rörelserna exakt till musiken. Inga svenska ungdomar hade tränat sex dagar i veckan, flera timmar om dagen, under en auktoritär tränares uppsikt, råd och förbannelser.

Konståkningen har tre egenskaper som gör att den hamnar utanför den svenska diskursen om vad idrottens syfte ska vara.

För det första tillhör den tillsammans med gymnastik och kanske några andra idrotter som simhopp och liknande, de idrotter där man inte låter barnet vara barn. För att nå framgång krävs hård och intensiv träning från väldigt unga år. I dessa idrotter når ofta idrottarna världseliten redan som tonåringar. Därmed blir träningen auktoritär, styrd av omänskliga demontränare, där ledkvalitet och genetiska förutsättningar kan vara uttagskriterier till träningsskolorna. Åtminstone är det den bilden vi får förmedlad till oss och vi förfasas rättmätigt.

För det andra tillhör konståkningen de estetiska idrotterna. Den kräver en viss kulturell bildning, ofta åker man till klassisk musik och åkningen ska spegla musikens innehåll. Klädvalet kan ha historiska konnotationer, kan tillsammans med musiken bilda en helhet som fördjupar skönhetsupplevelsen i åkningen.

För det tredje är konståkningen inte lika tydligt tävlingsstyrd som annan idrott. I ett försök att komma undan domarskandaler har den skapat ett allt mer komplicerat system för att fånga det estetiska i en ram, men faktum kvarstår att det är en bedömningssport. I slutändan är det en subjektiv upplevelse lika mycket som en tävling. Alla hejar på alla. Alla vill att det vackra ska segra. Avslutningsuppvisningen är det mest populära av allt. En uppvisningsmatch i hockey är ointressant.

De länder som är duktiga i konståkning är Ryssland, Kina, Japan, Sydkorea, USA, Kanada, Frankrike, Tyskland och Italien. På senare tid har Finland fått fram några duktiga konståkare också.

Bland dessa länder ser vi flera av de länder som ligger högst i PISA-undersökningarna. Vi ser också länder som ligger lågt, så något riktigt bra samband går nog inte att säkerställa. Men om man låter idrottskulturen vara en spegel av skolkulturen så kan man börja göra några intressanta iakttagelser.

I Sverige arbetar vi medvetet med en icke-auktoritär ledarstil. Våra förbundskaptener går omkring i träningsoverall och pratar med spelarna, handbolls-Bengan lät dem ju till och med ta över ansvaret.

I Sverige har det kulturella och det estetiska låg status, så låg att till och med de estetiska ämnena har blivit borttagna från gymnasierna i den senaste skolreformerna. Bildning är typ inte inne.

I Sverige har vi i väldigt hög grad en målstyrd skola, mätbarhet är en dygd.

Så vad vi får ut ur den svenska skolan är hockeyspelare, inte konståkare, ja, både ur moraliska, estetiska och kunskapsmässiga perspektiv. Ja, sanningen är att vår auktoritetsnivå är så låg, vår tillåtande attityd till individuella lösningar så uppenbar att vi får individualister också. Men de börjar inte med konståkning, de åker slopestyle, de kickjagar en 1080-sväng och inte en trippel Salkov. För efteråt kan man göra en high five.

Det är för lite high fives i konståkning helt enkelt. Det är för mycket jobb och för lite självlärt. Det är för mycket jobb och auktoritet i ämnen som språk och matematik och naturvetenskap, för lite high fives. Alltså väljer eleverna annat. Det är för lite "Vi- har-det-bra-och-gör något-tillsammans-känsla" i svåra och tunga inlärningsuppgifter. Och det socialt goda är prioriterat i den svenska skolan.

Det svenska skolproblemet kanske delvis är organisatoriskt. Kommunaliseringen och friskolereformen har lett till en segregering och en minskad likvärdighet för utbildningarna. Det är ett demokratiproblem. Men det svenska skolproblemet är också sociokulturellt. Vad som är gångbart i en kultur styrs av ganska subtila företeelser, svåråtkomliga men ändå uppenbart historiska. Förklaringsmodeller finns. Jag får återkomma till dessa.