Lösningen på klimatkrisen i all enkelhet - del 2: Den enkla lösningen eller berättelsen om dubbelkossorna

Det finns en enkel lösning på klimatkrisen och jag har kommit på den. Eller snarare, det finns en enkel lösning på klimatkrisen, en tanke som säkert många har tänkt. Men jag har nu tagit på mig uppdraget att pedagogiskt försöka visa hur det skulle kunna vara möjligt att förändra vårt samhälle under ordnade former på ett sådant sätt att vi löser klimatkrisen. För när jag först tänkte den här tanken kändes det som om jag förmedlade en idé som jag hade hört någonstans, inte något jag själv kommit på. Men när jag försökte minnas var jag hade hört det kunde jag inte komma på var det var. Det är förstås inte en slutgiltig lösning – av förståeliga skäl värjer man sig för ett sådant begrepp. Men det är en möjlig väg framåt.

Som jag sa i föregående inlägg måste en lösning på klimatkrisen vara en lösning som stryker våra nuvarande system medhårs. System som kapitalism och demokrati, världsreligionerna, idéer som de mänskliga rättigheterna och tankar om frihet och rättvisa måste känna igen sig i förändringen. Staffan Laestadius, professor emeritus på KTH och en som engagerat sig mycket i klimatfrågan och skrivit många fina böcker, ger ett exempel på en sådan anpassning. I stället för att säga att vi måste sluta använda koldioxidalstrande bränslen helt och hållet 2065 eller 2050 – beroende på hur stränga vi är mot oss själva i vår målsättning, om det är 1,7-gradersmålet eller 2,0-gradersmålet vi ska försöka nå – så är det mycket bättre att säga att vi ska minska vår koldioxidanvändning med 7-8 % om året. Ett kalenderår är begripligt, ekonomer tänker oftast inte längre. Politiker tänker som längst en 3-4 år framåt för så långa brukar valperioder vara, men oftast bara till nästa opinionsundersökning. Att prata om år 2065 är omöjligt. Det är något fullkomligt obegripligt.

En lösning måste också vara både enkel och genomförbar. Den måste också innehålla incitament för olika aktörer att anpassa sig till systemet. Jag menar att min lösning är det och har det. Det är det jag tänker argumentera för här. 

I korthet går min lösning ut på att varje vara vi köper ska ha två pris. Det ena priset ska som nu vara ett pris i dollar, euro, dinarer, lire eller kronor eller vad nu valutan kan vara där man bor. Av denna valuta har vi olika mycket pengar, en del av oss är rika, en del av oss är fattiga. Det andra priset ska vara ett pris i koldioxidekvivalenter, så kallade CO2-or eller kotvåor, eller dubbelkossor som jag i fortsättningen tänker kalla dem. Av dubbelkossor har vi alla fått lika många, låt oss säga 10 000 om året. Ingen är rikare eller fattigare. För att man ska kunna köpa en vara krävs det att man kan betala priset både i pengar och i dubbelkossor. För en del människor, som konsumerar mycket, kommer dubbelkossorna ta slut ganska snabbt. Då kan de inte längre köpa varorna. Det kommer dock finnas en börs för dubbelkossor. Om någon inte vill använda alla sina dubbelkossor kan de säljas till dem som vill utnyttja mer än sin egen kredit. Det här kommer ha en utjämnande ekonomisk effekt, där de rika kommer behöva betala till fattiga för sin överkonsumtion. Men det kommer vara en börs med ett bestämt antal dubbelkossor. Det kommer att fungera ungefär som guldmyntfoten, en fast mängd kommer att finnas till buds och tillgång och efterfrågan kommer bestämma priset på dubbelkossorna. 

Två frågor infinner sig genast. Vad bestämmer värdet på dubbelkossorna – hur mycket koldioxidutsläpp motsvarar de? Och vad bestämmer priset, det vill säga hur mycket dubbelkossor en vara kostar?

Den första frågan är enklast. Den förbrukning av koldioxid en nation hade ett visst år – låt oss säga Sverige 2022 – sätts som värdeår. Sverige förbrukade då 45,2 miljoner ton koldioxidekvivalenter. En dubbelkossa kommer – om vi leker med tanken att vi är 10 miljoner invånare och får 10 000 dubbelkossor var – att vara värd ungefär 0,45 kg koldioxid. Nu blir det förstås inte så mycket för först måste olika avräkningar ske. Myndigheters behov – stat, landsting och kommuner – beskattar invånarnas tillgångar. Företags förbrukning måste också räknas av. Hur mycket som blir kvar till medborgarnas konsumtion blir en politisk fråga. Poängen här är att för varje år som går minskar dubbelkossorna i värde med 5 %, 7 % eller 8 % beroende på hur ambitiösa vi är. De devalveras helt enkelt enligt en i förhand bestämd takt. Varje år har vi mindre tilldelning tills vi lär oss att leva helt koldioxidoberoende.

Den andra frågan, vilket pris i dubbelkossor en vara ska ha, handlar om spårbarhet och redovisning. Det de flesta företag gör är att de gör inköp av olika varor, sedan förädlar dem och sedan säljer dem i nytt skick. Om man till exempel bedriver eko-produktion ställs höga krav på spårbarhet av råvaror. På motsvarande sätt kommer detta system ställa höga krav på spårbarhet av det som köps in till ett företag och höga krav på redovisning av det som används av ett företag. Sådana här system finns redan, det är bara att utvidga dem.

Företag kommer inte få några dubbelkossor, men deras förbrukning påverkar värdet på dubbelkossorna för medborgarna. Men precis som företag är momsbefriade är de dubbelkossebefriade. Men den mängd de förbrukar läggs som pris på de varor de säljer. Det kommer att ligga i deras eget intresse att få ner det priset om de ska kunna sälja sina varor. Själv driver jag tillsammans med några vänner ett mikrobryggeri. Vi förbrukar el, gas, kolsyra, malt, humle, jäst, kapsyler, glasflaskor, fat osv. Vi säljer öl. Varje råvara vi har använt har haft ett pris i dubbelkossor när vi köpt in dem. Kapsylen fick sitt pris när malmen bröts, som steg ytterligare när den förfinades till en kapsyl. Glasflaskan gjordes av sand som smältes med naturgas. Den totala åtgången av dubbelkossor som vi själva har haft plus den som vi har köpt in produkter för fördelas på en flaska öl. Vi redovisar redan inmoms och utmoms, nu redovisar vi också indubbelkossor och utdubbelkossor. I motsats till momsen är redovisningen av dubbelkossor ett nollsummespel som vi måste få ihop. Självklart ligger det i vårt intresse att få ner priset på dubbelkossor på de produkter vi säljer. Det enda sättet att göra det är att vi själva köper produkter som har lågt dubbelkossepris. Vi kommer både leta efter de råvaror med lägst dubbelkossepris, vilket sätter press på dessa producenter, och leta efter de metoder där vi själva kan framställa våra produkter med lägst dubbelkosseåtgång. 

Det finns problem här, det måste erkännas. Hur ska man göra med varor från länder som verkar fuska med redovisningen? Kontrollorgan måste finnas. Schablonberäkningar kanske måste göras när en trovärdig redovisning saknas. Genom att sätt dyra schablonpriser för de varor som saknar en bra redovisning tror jag att man kan lösa sådana problem med fusk. Då kommer det finnas incitament att bli bättre på att redovisa sina dubbelkossor.

Det finns mängder av andra detaljer som kan diskuteras. Hur mycket dubbelkossor ska omyndiga barn få? Vid vilken ålder ska man få ett eget konto? Hur ska man göra med gamla och dementa utan större konsumtion vars dubbelkossekonton lätt kan börja utnyttjas av illasinnade krafter? Och ska man utgå från ett värdeår där varje nation ska fortsätta på den nivå den var tidigare år eller ska alla utgå från samma nivå? Och ska alla nationer ha samma minskningstakt oavsett var det befinner sig i konsumtionsnivå eller kan nationer som redan ligger på låga nivåer tänkas ha en långsammare minskningstakt? Hur ska man göra vid utlandsresor? Och kan man verkligen lita på folkbokföringen i olika länder? Dessa och andra frågor lämnar jag till politikerna att lösa. Om politikerna verkligen har en vilja att genomföra systemet kommer de att lösa dem. Om de vill sabotera systemet kommer detta vara en möjlighet för dem att fastna i petitesser och motstridiga åsikter. Systemet behöver införas på internationell nivå från början, t ex i EU, för att sedan utvidgas till hela världen. Det är inte i dessa detaljer jag vill hamna. Det jag vill förklara är två saker – varför detta system är så bra och vilka konsekvenser det skulle få.

Systemet med dubbelkossor är bra därför att det är begripligt, rättvist, utjämnande, acceptabelt, genomförbart, enkelt, transparent, applicerbart inom rådande system och ökar människors medvetenhet. Vi är vana vid att varor kostar saker. Det är begripligt att en varas kostnad beskrivs inte bara i pengar utan också i hur mycket koldioxid som gått åt för att göra den. Det är förståeligt att en flygresa kostar mer än en tågresa, att tanka bensin är dyrt, att köpa second hand är billigt eller nästan gratis. Det är rättvist därför att alla får lika mycket. Det är ekonomiskt utjämnande därför att rika människor med stor konsumtion kommer att bli tvungna att köpa dubbelkossor av fattiga. Det är acceptabelt därför att det kommer vara en gradvis förändring där spelreglerna är tydligt satta och där alla vet vad som väntar. Det är genomförbart, därför att vi redan har liknande system som moms och krav på ekologiska varor, där spårbarhetssystem och redovisningssystem fungerar. Det är också genomförbart därför att allt som behövs för att göra en betalning är en tilläggsfunktion i swish. Det är applicerbart inom rådande system därför att det sker i en kapitalism där den nya valutan kan användas som vilken valuta som helst utom att dess absoluta mängd är ändlig. Det är transparent därför att all koldioxidförbrukning kommer att synas, och allt slöseri kommer att bli uppenbart. Och systemet kommer att leda till att människor blir medvetna om sina egna beteenden och vad de innebär. Det kommer att bli oerhört tydligt hur mycket koldioxid man konsumerar.

Det kan när man läser detta vara svårt att uppfatta hur extremt radikalt det här förslaget är. Men konsekvenserna av att genomföra det här systemet är omfattande. Hela branscher kommer att slås ut. Nya branscher kommer att uppstå. Arbeten kommer att försvinna. Andra arbeten kommer att bli till. Våra beteende kommer att förändras i grunden.

Vi kan ge några exempel. När du köper en begagnad bil betalar du inga dubbelkossor alls. När du köper en ny bil betalar du jättemånga dubbelkossor. Likadant är det med kläder. Köper du nya kläder gjorda med en bomull som krävt massa bearbetning och kostnader blir de dyra i dubbelkossor räknat. Second hand- kläder är gratis. Det kommer alltså bli extremt viktigt att ta hand om det man köper och att det är hållbart. Och man kommer alltid välja en dubbelt så dyr vara som håller dubbelt så länge framför en billig vara som slits ut snabbt helt enkelt därför att ens dubbelkossor annars tar slut. Att reparera kommer bli en ny bransch. Det kommer att bli lönsamt. Att ta hand om rivningsvirke kommer att bli lönsamt. En bensinsnål bil kommer att vara bättre att äga än en som slukar bensin. En elbil kommer att vara ännu bättre. Vintertomater som har stått och blivit värmda i ett växthus av ett dieselaggregat kommer att bli dyra. Sommartomater däremot kommer att vara billiga. Sådana varor som fraktats långt på lastbil eller båt kommer att bli dyra. Lokal produktion kommer att bli lönsam.  Hela marknadsekonomin kommer att förändras. Priser på varor i rena pengar kommer förändras, helt enkelt därför att efterfrågan kommer att bli så extremt annorlunda än den är nu. Ta flyget som ett exempel. Vill du flyga? Varsågod. Men en längre  flygresa kanske äter upp ett halvår av dina dubbelkossor. Du måste alltså ut på dubbelkossebörsen och handla fler, för efter flygresan behöver du fortfarande dubbelkossor till dina vardagliga utgifter. Alltså blir flygandet exklusivt. Men vad händer då med biljettpriserna på flyg i reda pengar? Lågprisflygbolag som lockar massorna lägger ner. Kvar bli ett fåtal flygbolag som riktar sig till de rika få som har råd att både köpa allt dyrare flygbiljetter och dubbelkossor för att få till en flygresa. Marknaden löser det själv. Och incitamentet för att utveckla elflyg, zeppelinare eller gud vet vad ökar förstås.

Allt detta kommer att leda till ekonomiska kriser. Många kommer att mena att systemet måste avskaffas. Men jag tror ändå att systemet är genomförbart, därför att människor kommer att acceptera det och slåss för det. Det är i grund och botten rättvist. Vi kommer att sitta och diskutera med varandra hur många dubbelkossor vi har kvar, vilka knep som finns för att få ner förbrukningen och vad vi har råd med. Det kommer att skapa en känsla av gemenskap, att vi är i det här tillsammans. Dessutom kommer det vara så att vi kommer att se vad våra makthavare sysslar med. En kommun som styrs på ett sätt så att dubbelkosseskatten blir hög kommer snart få nya makthavare. Slöseri i alla dess former kommer att fångas upp och bli transparent.

En tanke jag har funderat på är om man ändå inte ska införa det i en ganska långsam takt. Kanske ska man i tre år devalvera värdet på dubbelkossorna med 3 %, i fem år med 5 %, i sju år med 7 % och sedan i  nio år med 9 %. För ju längre systemet får verka desto enklare kommer det vara för människor att ställa om ända tills det inte längre finns någon som bryter kol eller utvinner olja eller naturgas. 

En annan tanke jag har är om det ska finnas några undantag. Det jag tänker skulle kunna vara ett undantag är de investeringar som görs för att minska framtida koldioxidutsläpp. Om stater eller kommuner till exempel investerar i vindkraftverk eller järnvägar för att minska utsläpp från kolkraftverk eller biltrafik, kan det då vara möjligt att göra någon form av avskrivning av dessa investeringars dubbelkossekostnader över flera år så att de verkligen blir av när de behövs? Någon ekonom kan säkert lösa denna fråga. 

Annars är det bara att köra. Jag tänker mig ett års politiska diskussioner nu och start 1 januari 2025. Vad tycker ni?

Lösningen på klimatkrisen i all enkelhet - del 1: Den omöjliga frågan

Ingen annan fråga har upptagit mitt sinne mer under det senaste decenniet än klimatfrågan. Det faktum att vi människor håller på att förgöra förutsättningarna för avancerat liv på vår planet genom våra omåttliga begär och vår girighet, vår strävan efter framgång och status kopplad till en livsstil med en ständigt ökande konsumtion, har varit svårt att smälta. Antropocen, den av människan skapade tidsåldern i jordens historia, har lett oss rakt ner i det sjätte massutdöendet. Moder jord mår dåligt. Kring mig ser jag utfiskade försurade världshav, min barndoms gammelskogar är förvandlade till ogenomträngliga virkesåkrar, jordbrukslandskapet domineras av monokulturer utan de rand- och gränsområden där ett mer artrikt liv kan frodas, regnskogarna i världen skövlas, glaciärerna smälter och biotoper försvinner. Det har varit lätt att hamna i en känsla av hopplöshet, för samtidigt som frågans dignitet har varit av det slaget som Naomi Klein så passande döpte sin bok till, This changes everything, har ingenting förändrats. Vad är det för mening med någonting om allt dör? Trots det har människorna levt vidare, antingen omedvetna och i okunskap, eller också medvetna, men käbblande om vilken kunskap som är sann. Men nu har jag kommit på lösningen. Jag är upprymd, lycklig och glad. Jag vet hur vi ska göra! Men innan jag ger er lösningen vill jag förklara varför klimatkrisen är en omöjlig fråga.

Människor har reagerat olika på klimatkrisen. Dels har vi förnekarna som velat relativisera själva frågan. Först som en förnekelse, påstående att temperaturhöjningarna i själva verket inte existerade utan har varit en normal förändring i jordens historia av skiftande klimat. Sedan, när den hållningen blev allt mer ohållbar, en förnekelse av sambandet mellan människans förbränning av koldioxid och temperaturökningen. Och sedan, när inte heller den hållningen var möjlig, i takt med att mätserier har blivit längre och säkrare och att de vetenskapliga bevisen har vässats och blivit starkare, en förnekelse av att konsekvenserna av en temperaturökning skulle vara så förödande som de i själva verket är. Men i takt med en allt uppenbarare ökning av extremväder som orkaner, översvämningar, skogsbränder och värmeböljor har förnekarna fått gräva allt djupare efter alternativa fakta. 

Det har varit lätt att se att förnekarna letts av människor med en politisk agenda. Människor och företag för vilka enorma ekonomiska intressen har legat i ett status quo – oljeindustrin ekonomiska storlek är nästan ofattbar – har lätt kunnat fånga upp massorna vars inneboende konservatism och rädsla har kunnat användas för att skapa en känsla av hot. Känslan är berättigad, den omställning som krävs är ett hot mot den livsstil och välfärd vi har. 

Sedan har vi haft de försiktiga, de för vilka allt går för fort, de som måste vara eftertänksamma och med säkerhet veta. Det här är en naturlig reaktion. Konsekvenserna av de förändringar som krävs är omfattande. Att avvakta och vänta och se är ofta en god politik. Stora delar av vetenskapsvärlden har reagerat på detta sätt. Det ligger förvisso i vetenskapens natur, att aldrig hävda mer än man med säkerhet vet. Men ibland vet man saker även om man inte vetenskapligt har lyckats bevisa dem än. Och i takt med att förändringarna av klimatet har gått snabbare än man trott och att så kallade tipping points verkar ha nåtts långt tidigare än de första prognoserna har velat göra gällande, har man blivit tvungen att revidera sina positioner.  

Mer villiga att verkligen inse klimatkrisens potential har teknikoptimisterna varit. De har tagit sig an frågan med liv och lust. Handlingskraft, omställning, människans inneboende kraft! Här har företagare och politiker kunnat enas på en arena. För politiker har det varit enklare att sälja in ett positivt budskap, du gör något gott när du cyklar din elcykel, installerar dina solpaneler eller kör din elbil har budskapet varit till medborgarna. Vi, dina politiker, skapar förutsättningar och bygger batterifabriker. Och företagarna, som drivs av kommersiella intressen, har kunnat skapa en modellpark av övergångslösningar, från hybrider till laddhybrider till rena elbilar, där varje nivå har kunnat säljas in till ett allt högre pris. 

Problemet har varit att politiker alltid har behövt en skiljelinje mot sina motståndare, så därför har många av dessa frågor blivit symbolfrågor där klimatnyttan har ifrågasatts, eller där olika hållningar till olika energislag har blivit definierade som höger eller vänster. Att kärnkraft är höger och vindkraft är vänster i svensk politik är förstås absurt, men en konsekvens av att politiker har tagit sig an den teknikoptimistiska linjen inte av en vilja att lösa problem, utan som en önskan att vinna medborgarnas förtroende och röster. Men ett värre problem för den teknikoptimistiska linjen är det som kallas Jevons paradox. För i takt med att fossilfria energislag och energieffektivare lösningar har presenterats har inte människans konsumtion av fossila bränslen minskat. I stället har den totala energianvändning ökat. Uppfinningarna läggs ovanpå det fossila systemet, de ersätter det inte.

Så har vi moralisterna. Skam och skuld är centrala begrepp i kristen teologi och ligger nära till hands för vår lutheranska idétradition. Och trots vår sekulariserade moderna livssyn är vi väldigt präglade av kristna tankar. Människor har tävlat om att vara mest rättskaffens och visa upp sin veganska flygfrihet i second hand-kläder. Köttskam, flygskam, konsumtionsskam – i vissa kretsar har klimatkrisen blivit en individualistisk tävlan om att visa upp en korrekt livsstil. Självpålagda begränsningar har definierat verkligheten. Som terapi för en egenupplevd hopplöshet har det kanske fungerat bra. Men som lösning på klimatkrisen har det båtat föga. För samtidigt har det gjort klimatkrisen till en identitetspolitik där andra klasser och grupper har reagerat genom att skapa avstånd till detta och bete sig på motsatt vis. Och klimatkrisen kan inte lösas av individen, inte ens av nationen. Den kräver större perspektiv än så.

Till sist har vi hedonisterna. De vilka, i motsats till moralisterna har konstaterat att vi säkert står inför omställningar och förändringar som kommer att göra det liv vi lever nu omöjligt i framtiden, men som i väntan på att någon annan tar ansvar för förändringarna lever livet så länge det går. Här hamnar nog de flesta. Det är inte det att man helt saknar ett visst dåligt samvete för att man tillåter sig fossila excesser som vattenskidåkning, en rejäl motorbåt, en husbil, en tung SUV, en enorm garderob eller en resa till Thailand, men det är ju inte förbjudet. Och om det inte är förbjudet, då är det tillåtet. Och det är ju sådan vår värld är. Vi har inte sett någon förändring än. När förändringen kommer kanske även jag ändrar mig. Men till dess, varför ska jag ändra mig? Jag gör det jag har råd med. Och konsumtionen behövs för att vår ekonomi ska fungera. Och så rullar hjulen vidare i samma gamla spår.

Jag hoppas att ni känner igen er i min beskrivning av verkligheten. Man kan fråga sig varför det är så. Varför är det i dessa positioner vi människor i huvudsak har hamnat som en följd av att vi har ställts inför den svåraste frågan mänskligheten någonsin har blivit satt att lösa? Någon har försökt förklara det så här. Människans hjärna kan beskrivas som en dator med en enorm och sällsynt avancerad hårddisk men ett minimalt skrivbord. Vi drabbas ständigt av nuet, men orkar inte hålla fast det. Sugrörsseende är ett roligt ord, men egentligen är det ett normaltillstånd. Att se längre än näsan räcker är bland det svåraste en människa kan göra. 

Klimatkrisen kräver detta av oss, att vi ska se mycket längre än näsan räcker. Vi ska se generationer framåt, vi ska se inte bara till vår närhet utan till hela planeten, vi ska överskrida nationsgränser, politiska allianser och grupperingar och vi ska inte bara se till koldioxidnivåer utan också till hur komplexa biologiska och tekniska system är. Vi ska göra detta utan att börja kriga på vägen och tillsammans. Det är vi inte heller så bra på. Vi är rätt aggressiva av oss, i alla fall när vi blir hotade. 

Det är därför jag kallar klimatkrisen den omöjliga frågan. Det står en tårta på bordet men ingen får äta av den. Det är fri bar, men ingen får dricka. Till sist kommer någon säga – bara en öl? Okej då. Sedan är det kört. Det är just detta att vi faktiskt har tillgång till fossila bränslen, att vårt samhälle är beroende av fossila bränslen, och att vi dessutom behöver fossila bränslen för att göra de omställningar som krävs, som gör frågan omöjlig. För ändå ska vi avstå från att använda dem. Och det är bråttom. För varje år som går utan att en verklig omställning sker måste tempot i den omställning som sedan behöver göras ökas. Detta dilemma fungerar inte med människans psyke. 

Hur ska vi kunna avstå från något vi vill ha självmant? De som har ägnat sig åt att få fram den typen av beteende hos människor är religionerna. Religioner har stiftat lagar och regler som har setts som heliga, komna från Gud. Men de flesta av oss tror inte på Gud. Vi tror på demokratin och kapitalismen och vetenskapen. Och i vårt samhälle är det politiker som stiftar lagar. Och ska politikerna ha legitimitet för sina lagar behöver de folkets stöd. Men man vinner inga val på höjda bensinpriser. Folkets dom är hård mot dem som försöker driva på förändringarna mot en mer fossilfri värld. Argumentet är rättvisa. Varför vi när inte Kina? Eller varför vi som bor i Norrland och kör så långt? Eller varför vi som inte har råd med elbil? Så även om demokratin kanske inte är funktionell för att göra de nödvändiga förändringar som behövs är det svårt att kringgå den. Demokratin är långsam, trög och försiktig. Den arbetar antingen med piska eller morot, men långsamt. Vi höjer bensinskatten så att du lockas att gå över till en elbil. Det är piskan. Vi ger dig en bonus så du har råd att köpa en elbil. Det är moroten. Allt långsamt, försiktigt och otillräckligt. Och när vindarna vänder tar man även bort detta. Inte ens lite nudging ska göras. Lår världen vara som den är. Den inneboende konservatismen i människan är stark. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Så den som vill förändra vinner inte människornas röst.

Kapitalismen behöver också förändras. Vi tror på kapitalismen därför att vi tror att den är effektiv, därför att den driver fram utveckling och därför att den har en förmåga att prissätta varor på ett sätt som gör att vi får tillgång till dem i hög grad. I bästa fall motverkar den också korruption. Men kapitalismen är inte effektiv. Konkurrens leder inte bara till att vi får fram de bästa produkterna. Konkurrens leder till att vi får fram tusentals olika produkter, en del bra, en del sämre. Alla letar en marknad där de kan säljas. En del säljs inte utan bränns, förstörs, för om de kommer ut på marknaden på en plats där de inte var avsedda sjunker priset och efterfrågan. Och visst driver kapitalismen fram utveckling, men inte nödvändigtvis den bästa utvecklingen, för med reklam och marknadsföring kan en halvdålig idé vinna över en bättre. Eller en bättre hållas kvar i systemet fastän en ännu bättre egentligen finns. Och hållbarhet är inte heller något kapitalismen eftersträvar. Produkter ska slitas ut så de kan ersättas av nya. I en skulddriven ränteekonomi måste vinster återinvesteras i nya projekt, annars havererar systemet. Om skulderna inte betalas, då har vi en kris. Den ständiga tillväxten är nödvändig för systemets fortbestånd, men den leder till en rovdrift på vår ändliga planet. 

Så visst finns det enorma problem med kapitalismen. Men det finns också en enorm makt investerad i systemet. Det låter sig inte tas bort självmant. Det är inget fel med att planera, men inga planekonomiska system har någonsin fungerat. Däremot accepterar kapitalismen regleringar. Den har inget emot spelregler satta av utomstående aktörer som nationalstater eller internationella samfund. Men den vill känna till dem i förväg. Faktum är att kapitalismen faktiskt gillar regleringar. Den vet att den riskerar att gå över styr om den får hållas för fritt. 

Så även om vi kan se ett behov av förändringar i både vårt politiska och ekonomiska system för att verkligen kunna driva igenom en omställning så kan vi inte bara kasta ut dem. Riskerna är för stora. De bär på funktioner som vi gillar. Vi ser demokratin som en garant mot maktmissbruk och korruption och för frihet och medborgerlig rättssäkerhet. Det är funktioner vi inte vill avstå. Kapitalismen försörjer oss med varor till överkomliga priser i en värld där nästan ingen är självförsörjande. Vi är beroende av dessa system för vår överlevnad. Ändå ser vi att de inte lyckas med att genomdriva den omställning som behövs i den takt som behövs. Vi behöver ny teknik men den infrastruktur vi har kan vi inte kasta ut. Vi har vägar för bensinbilar och ineffektiva bostäder vad gäller energianvändning. Vi kan börja förändra tekniken men är också fast i de system vi har. På samma sätt är vi fast i en politisk och ekonomisk infrastruktur som både är nödvändig men också ett hinder. 

Förmodligen finns det också en fjärde faktor som behöver förändras. Förutom den tekniska, politiska och ekonomiska förändringen kräver förmodligen klimatkrisen en fjärde förändring, nämligen den sociala och kulturella. Vi är fast i tänkesätt och idémässiga konstruktioner om vad det är som gör våra liv värda att leva som behöver utvecklas. Det är kanske inte en ny idé vi behöver här utan snarare en återgång till något gammalt. Vår värld har drivits fram mot en punkt där en brist på humanism och gemenskap har blivit legio. Den postmoderna lätt apokalyptiska stämning världen befinner sig i kännetecknas av en extrem individualism och i dess följd en egoism och ett konkurrenstänkande där psykisk ohälsa, ensamhet, utanförskap och kriminalitet är växande företeelser.

Samtidigt har de som drivit klimatfrågan varit extremt dåliga på att förklara vilket samhälle de ser i förlängningen av en grön omställning. Vår tids kanske mest spännande fråga att ställa är vilken utopi människor har. När man ställer den blir det obekvämt tyst. Det verkar som om bara tanken på en utopi är utmanande. De små försök som gjorts åt det hållet av den gröna rörelsen har varit beskrivningar av ett mer lokalt och mer självförsörjande samhälle, tankar om cirkulär ekonomi, kanske lokala valutor, något av den medeltida byn med avancerad teknik, typ. Så lockande har det inte låtit. Från nyliberaler har det varit tyst. De kanske redan lever i sin utopi? De konservativa har muttrat om återgång till det gamla, men fastnat i hat mot något, som identitetspolitik, invandring eller något liknande, i stället för beskrivningar för något. 

Det är därför klimatfrågan är den omöjliga frågan. Just där vi befinner oss i tid och rum är det den ska lösas. Men vi är fast i ekonomiska, politiska, kulturella och sociala bindningar som gör det oerhört svårt att gå vidare. Alla ropar på anpassningar och kompromisser men det finns inte tid för det. Och som mänsklighet har vi aldrig någonsin löst en global fråga. 

En lösning av klimatfrågan måste därför ligga inom de nuvarande politiska och ekonomiska systemen, samtidigt som den utmanar dem. Det måste vara en politisk och ekonomisk innovation – en slags uppfinning – som äter upp systemen inifrån och tvingar fram en förändring som ändå sker under ordnade former. Alternativen är ekonomisk världskollaps, politiskt kaos och stora risker för omfattande krig med efterföljande försörjningskriser. Men jag har alltså kommit på svaret. Det tog tio år. Men det går att lösa. Om det handlar del 2 i denna serie.
 

 

Politiska teorier

Ruben Östlunds film The Square (https://www.youtube.com/watch?v=u77vsmBya2w) utmanar våra handlingar, vår moral, våra invanda tänkesätt. Centralt i filmen finns tanken om en rutan. Reglerna för rutan är enkla: ”Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad.”

Det intressanta är att detta är så revolutionärt. I sitt sommarprogram pratade Östlund om hur det goda inte lät sig benämnas - därför att det togs som självklart.  Att visa upp det goda eller att prata om det goda blir ointressant. Godheten blir inte en bra film helt enkelt. I The Square gör han ändå ett försök att beskriva hur godheten skulle kunna finnas, om inte annat så i alla fall i en ruta. Men effekten blir den motsatta, det upprörande blir just avsaknaden av de regler som ska finnas i Rutan på alla andra platser. Rutan visar hur vi har godtagit saker och ting som normala som inte borde vara det. 

I stort sett ser jag det som att det har kommit två stora politiska teorier efter Marx. Den ena var den som Pink Floyd lade fram i sången The Fletcher Memorial Home (https://www.youtube.com/watch?v=lyiYEJcXwn4). Den går ut på något så enkelt ut på att man ska bygga en liten herrgård ute på landet dit man ska förpassa den tidens likar till Putin, Kim Jung Un och Trump. Där kan de sitta och ha ett litet party för sig själva medan man inbillar dem att de verkligen bestämmer över världen. De kan få starta lite låtsaskrig på gräsmattan och svinga lite krocketklubbor mot varandra, medan världen i övrigt kan bli en mycket bättre plats att leva på.

Den andra politiska teorin jag vill ta upp är den Morrissey och The Smiths tar upp i sången Shoplifters of the World (https://www.youtube.com/watch?v=lJRN76hxFz0). Tanken är att snattarna ska förena sig och ta över. Om inte annat visar den på kraften i gemenskapen och den civila olydnaden. Vi lever i samma föreställning om maktlöshet som människorna i en flygmaskin som låter sig hotas av en enda flygplanskapare med kniv.

Jag låter Ruben Östlund sälla sig till dessa. Rutan är den tredje politiska teorin värd namnet på väldigt länge.

Betraktelser från en motorväg 3

Någonstans i norra Holland tröttnade vi på motorvägarna. I trakten av Zwolle tog vi av österut mot Tyskland. I Emmen vid tyska gränsen tog motorvägen slut. Det var en genväg men innebar ca 10 mil på vanlig landsväg innan vi hittade väg 1 en bit söder om Bremen. En annan väg fanns som höll sig till motorvägarna, men den gjorde en krök upp runt Groningen och Oldenburg. Det var skönt att byta rytm.

Där någonstans mitt ute i ingenstans där Niedersachsen möter Westfalen körde vi plötsligt in i åkeriet Krones bakgård. Skogar, fält och träd byttes mot en jättelik parkeringsplats där lastbilssläp stod sida vid sida. Det pågick i kilometer efter kilometer. Alla färger och sorter var representerade. Alla kända åkerinamn fanns där; tankbilar och skåpbilar delade plats med fladdrande presenningssläp.

Det var som att kika in i ett hemligt rum. Det var som att hitta alla lastbilars barnkammare. Någonstans blev alla lastbilar till. Någonstans föddes hela innerfilen på autobahn som tryggt stampade fram som en obruten kedja 24/7 medan vanligt folk försökte kryssa fram i mittenfilen, livrädda för fartdårarna i ytterfilen, men ibland utknuffade i främmande territorium när en lastbil skulle passera en annan och tempot blev för lågt. Någonstans fanns platsen där någon säkerställde att ingen plats förblev tom, att kedjan inte bröts, att vi alla kunde känna oss trygga och förvissade om att den ständiga ström av varor och gods som försörjer oss för alltid förblev obruten.

Logistik är svårt att förstå. Som egenföretagare har jag blivit varse hur många av dessa lastbilar som går tomma eller halvtomma stora delar av sina färder. Självfallet satsas det är enormt på att minimera allt sådant men pusslet verkar helt enkelt vara för svårt att lägga. Arbetskraften - personen som kör, är dyrare än lastbilens färdkostnad kanske. Eller också handlar det om något annat. För förarna utnyttjas också hänsynslöst. Ofta är det östeuropéer från Litauen, Lettland eller Slovakien där löneläget är betydligt lägre. Historierna om branschen är många. Förare som byter plats på diskreta rastplatser för att lura färdskrivarna, bilar som tankas på vägen av andra lastbilar som kör bredvid för att minska kostnader eller förare som tittar på film medan de kör. Det är svårt att veta hur mycket som är sant, hur illa det är. Men att det är en tuff bransch är nog alla överens om.

Överallt i Europa såg vi väldiga lagerbyggnader längs med vägkanterna. Diskreta och anonyma var de, men stora som flyghangarer eller ännu värre. Det satsas mycket, vi såg många nybyggen. Vägarna  och lastbilarna som medel för vår varudistribution verkar helt ha slagit ut tåg och andra transporter.

På ett föredrag för ett par år sedan om Peak Oil hörde jag en representant för Scania tala sig varm om försök med elektriska vägar. Det var som om denna ständiga ström av bilar hade ett egenvärde, bortanför det de i själva verket utför.

Nästa gång vi såg en lastbil utan släp skojade vi och sa att det var som att se en frustande ungtjur eller en könsomogen kviga som ystert skuttade fram innan den hade blivit betäckt eller fått betäcka.

Det kommer att krävas många batterier.

Betraktelser från en motorväg 2

I mitt förra inläggande såg jag på motorvägar som en symbol för civilisation. Det är förstås en tanke som man kan förhålla sig väldigt dubbel till. Min syn på bilar och bilism är kluven. När jag var liten kunde jag varenda bilmärke. Jag är uppvuxen med en fot på vardera sidan av kardanaxeln i pappas mörkblå Amazon (OA 80229 om någon undrar) rabblande bilmärkenas namn: Ford Anglia, Ford Zephyr, Opel Kapitän, Austin Morris, Volvo Duett, Mercedes 230 SL, VW 411, Renault 4, Rover 3500. Man biter inte den hand som föder en, min pappas arbete på Volvo försörjde min uppväxt. Men så kom det politiska engagemanget, miljötankarna, cykeldemonstrationerna mot garaget på Kungstorget. Någon egen bil ville jag inte ha. Min första bil var en tredjedels folkvagnsbuss som jag och två vänner köpte på överskottslagret i Kviberg 1990 för 8000 kr för att åka till VM i Italien med. Då var jag 27 år.

I miljödebatter har jag haft alla åsikter från att vilja avskaffa bilismen helt till att egentligen tycka att det inte är bilarna som är problemet utan utsläppen. Bilen ger ju onekligen människor en stor frihet. För fågelskådare, som ju ändå för det mesta får räknas som naturvänner, blir den där absurditeten och dubbelheten ganska levande, när de färdas 100 mil i en bil bidragandes till ytterligare koldioxidutsläpp för att se en raritet och sätta ett kryss. Men för mig själv har det ofta varit just möjligheterna att komma ut i naturen, som har gjort det svårt att förhålla sig helt negativ till bilen.
När man färdas genom Europa blir dock upplevelsen av ett samhälle som håller på att krackelera inifrån alltmer uppenbar. Det är nästan 10 år sedan vi senast gav oss ut i Europa. Den trafikinfarkt som man kan se hemma i liten skala pågår i allt högre grad nere i Europas centrum. De resurser som måste läggas på att upprätthålla systemet är enorma och får vår egen Västlänksdiskussion att framstå som något provinsiellt. Ett diffust vägarbete med oklart syfte i Hamburgs utkant har dimensioner som tycks motsvara hela Sveriges statsbudget för infrastruktursatsningar.
En del miljödebattörer har menat att satsning på vägar och vägnät är pengar i sjön. I framtiden kommer oljan ta slut och bilen som sådan vara ett minne blott. Men när 7 av 10 av världens största företag är knutna till bil- och oljeindustrin kan man nog åtminstone vara ganska säker på att starka krafter kommer försöka att hålla det tekniska systemet och vägbyggandet vid liv. Men är vägen i sig ett problem? Ja, kanske inte en väg men själva omfattningen, tänker jag. Stora hål rivs upp i vårt landskap, viktig jordbruksmark används, ett ständigt oväsen hörs. I Holland finns det inte en enda plats som är tyst.
Vårt samhälles frihet bygger på vår förmåga till rörlighet. De ständiga transporterna mot centrum är grunden för vårt samhälles frihet och globalisering. Att vi behöver flänga omkring så mycket beror i första hand på en liberal föreställning om fria marknader för varor och människor.
Men ju närmare centrum vi befinner oss, ju större staden är, desto mer handlar alla samtal om möjligheten att hitta en lägenhet och hur man ska ta sig till jobbet. På ett Bed & Breakfast tidigare i sommar i Derbyshire pratade jag med en man som pendlade två timmar enkel väg till London varje dag - när trafiken var bra. M25, motorvägen runt London, kallas i folkmun världens största parkeringsplats. I andra delar av världen där resurserna att satsa på infrastrukturen är mindre, fungerar det inte alls. En ung man jag träffade som hade bott i Dar-es-Salaam sa att enda chansen att komma till jobbet var att gå. Två mil.
Mina tankar går till romarrikets slut. Då flydde noblessen Rom för att flytta ut till latifundier på landet. Är det den utvecklingen vi står inför? Kommer världsstäderna att krackelera inifrån och människorna fly centrum? Är bilen och bilismen ett daterat tekniskt system som snart kommer att ersättas av flygande små minijets eller underjordiska järnvägar som kommer att göra landsbygden mer attraktiv? Var någonstans finns gränsvärdet mellan centrums attraktionskraft i form av högre status, större karriärmöjligheter och bättre service och centrums obehag av trängsel, köer, väntetider och dålig luft?
Min sista tanke handlar om när det här med samhällsplanering blev något fult och tråkigt. På ett alltmer överbefolkat jordklot med allt större miljöproblem är behovet av samhällsplanering större än någonsin. Samtidigt lever vi i svallvågen av någon slags postmodernistisk tanke som upphöjer individualismen till norm och som gör att tusen blommor ska blomma. Väl hemma reser jag och besöker min mamma i Tuve på Hisingen. Jag tar bussen förbi området vid Vågmästarplatsen, det som kallas Hisingens Manhattan. Det ser ut som om stadsarkitekten har varit full. Varje byggbolag har fått förverkliga sin vision, allt är hopblandat i ett gytter. Linjer, idéer och tankar saknas. Det Tuve som jag växte upp i som var planerat under miljonprogrammet med en naturlig blandning av punkthus, radhus och villor, hyresrätter, bostadsrätter och självägande, framstår idag som harmoniskt. Men allt som är byggt därefter ser ut som abnorma tillägg. Ett husområde som klämts in på den Glöstorpsplan där så många fantastiska fotbollsmatcher har spelats ser ut som en rugbyklunga. Jättelika båtskepp seglar omkring uppe vid Tuve Torg, tydligen ska folk bo i dem. Allt är lappat och lagat, brandkårsutryckningar för att rädda samhället undan den värsta bostadsbristen, bilder av politisk inkompetens. Så oavsett syn på bilismen och vart samhället är på väg - när ska vi börja planera?

Betraktelser från en motorväg 1

Efter 411 mil på europeiska vägar landar Garbo och jag åter i ett regnigt Alingsås. Plötsligt slår det mig med vilken tydlighet vi bor vid civilisationens utkant. Om motorvägar symboliserar civilisation bor vi vid den yttersta utposten. Vid rödljusen uppe vid Mariedal tar det slut. Längre bort ligger förfärliga utmarker, ödsliga isolerade orter som Vårgårda och Sollebrunn. Vad som finns ännu längre bort vågar jag inte nämna.
Hela vägen från Normandie har vi färdats inneslutna i ett system, ihopknutna i den bubbla av gemenskap som motorvägarna skapar. Det finns en ordning, en funktionalitet, ett driv, en framåtanda. Allt har ett syfte, allt är tydligt reglerat. Vissa nationella särdrag noteras, i Frankrike kostar det pengar att åka på vägarna medan toaletterna är gratis medan det är tvärtom i Belgien, Holland, Danmark och Tyskland. Holländarnas vägar är bäst, nyasfalterade och raka och fina. Danskarnas påfarter utan företrädesbeskrivningar skapar en mjuk rytm. I Tyskland pågår alltid vägarbeten. Disciplinen är hård. In i innerfilen igen så fort du kan. Trafiken är enorm, lastbilskaravanerna oändliga, trafikrytmen extrem. Den tyska politiker som avskaffar fri fart är dödsdömd. Ändå är det en uppenbart absurd lagstiftning. 
Att vi bor i en utkant blir tydligt när man ser trafikanternas beteenden. I Sverige blir kördisciplinen slappare. Färre bilar gör förarna mindre vaksamma. Folk blir liggande kvar i ytterfilerna, använder inte sina körriktningsvisare, byter fil utan större vaksamhet. 

Den där slappheten som kommer av att vi inte behöver inrätta oss i systemet därför att det inte är så noga kanske är ett nationellt särdrag tänker jag. Vårt glest befolkade land har skapat en sorts människor som tar sig individuella rättigheter, som gör lite som de själva tycker därför att de inte behöver inordna sig. Det skapar ett visst slarv som kan yttra sig som IT-skandaler eller auktoritetslös uppfostran eller skola. Den goda sidan av det skulle kunna stavas självständighet och upprorsvilja, motstånd mot att bli styrd. Den dåliga sidan av det är ett land där alla slutar som rättshaverister och näthatare och vet bäst själv.

Höstdagjämning

Hit ramlar man nästan utan att man märker det.

Man går runt i en kvardröjande sommarkänsla, låter sig inte påverkas av ett tillfälligt regnväder eller en kall morgon. Det är som om allt i en undviker det obönhörliga faktumet att vi ska gå in i mörkret och kylan igen. En utflykt i naturen, en tur till havet eller svampskogen, en ljum vind mot pannan, ännu en öl på en uteservering. Allt tolkas försonande.

Man måste dö några gånger för att leva, finns det de som hävdar. Men likaväl är det väl så att vi för att leva måste glömma att vi är dödliga. Vår förmåga att glömma döden är fantastisk, och förmodligen en ren överlevnadsfaktor, för oss som har drabbats av den (som det hette i True Detective) genetiska defekten självreflektion. Ju bättre vi är på att glömma döden, desto bättre blir livet. Strategierna är både avancerade och diversifierade.

Någon har sagt att en bättre väderprognos än någon annan är att det ska bli samma väder i morgon som det är idag. Rent statistiskt är sannolikheten större än något annat. Det är lite så vi beter oss, vi dröjer kvar i det varande, blir avsiktligt lite efter när förändringen kommer. Den inneboende konservatismen i oss är en av våra dödsförnekande strategier.

Det klassiska exemplet är väl den där forskaren på 1800-talet som tyckte att det var omöjligt att trafiken skulle växa så mycket som det förutspåddes, eftersom det då skulle bli så mycket hästskit på gatorna att man inte skulle kunna komma fram. Det säger en del om hur svårt det är att lämna det gamla tänkandet.

Ungefär så beter sig världens politiker just nu inför flyktingströmmar och klimatförändringar. De är kvar i det förgångna, i hästskiten och sommaren. De vill överleva. Och just därför fattar de beslut som tycks leda åt helt motsatt håll.