Lösningen på klimatkrisen i all enkelhet - del 3: 24 par skor

Jag äger 24 par skor. Jag är en medelålders vit man från Sverige som tillhör medelklassen och jag äger 24 par skor.  Jag har räknat dem. Det låter mycket men låt mig förklara. 

Jag har många fritidsintressen. Jag tycker om friluftsliv. Jag gillar att vara ute i naturen. Jag har ett par fotbollsskor som jag inte vill göra mig av med av nostalgiska skäl fastän jag kanske har spelat mitt livs sista fotbollsmatch, ett par paddlingsskor som jag använder när jag paddlar kajak, ett par löparskor, ett par uttjänta löparskor som jag inte slänger utan använder som vardagsskor, ett par gymskor, ett par badskor som jag har för att inte skära mig på vassa stenar när jag badar, ett par cyklingsskor som låser fast sig i pedalerna för säkerhets skull när jag cyklar i skogen. 

Sedan har jag ett par innetofflor, två par foppatofflor och ett par träskor för att springa in och ut, för jag springer mycket in och ut, för jag bor i ett hus på landet. Det är ved som ska hämtas, det är sopor som ska slängas, det är natur som ska betraktas, det är blommor som ska vattnas, det är snö som ska skottas. För det ändamålet har jag också ett slags foppatofflor modell vinter - ett par moonboots i en oerhört ful modell. Det är mina äldsta skor. De är säkert från åttiotalet. Apropå vintern, jag har två par kängor, en för vandring i skogen och en för vinterbruk i stan. Jag har pjäxor för längdskidåkning och pjäxor för utförsåkning. Vi lever i ett krävande klimat. Jag har icebugs med dubbar under, man vill inte ramla och slå sig, skelettet börjar bli skört. 

Och så har jag också mer belevade skor. Jag har svarta skor i läder, två par, ett är för fest. Jag har också ett par bruna skor i läder, men det börjar bli utslitet, jag funderar på att köpa ett nytt. Jag har sommarskor för stadsbruk och två par sandaler, ett lite sportigare par med hälkappa och ett lite skönare par. 

Och jag har fortfarande inte nämnt alla mina skor men jag tror ni börjar förstå. Jag har mycket skor. Och ändå har jag en känsla av att jag använder mina skor, att jag tar vara på mina skor, att jag sliter ut mina skor, att jag inte slösar på mina skor. Jag har en känsla av att jag inte köper några skor i onödan heller utan att jag använder dem. Jag är ingen Imelda Marcos.

Dessutom har jag kanske förbrukat 100 par skor i mitt liv. Eller 200 par? Eller ännu fler? Det är svårt att uppskatta. Men under min barndom medan fötterna växte måste det ha gått åt ganska många skor. Sedan fastnade fötterna i en stabil storlek 43, men jag kan utan tvekan rada upp tio par löparskor som jag slitit ut som vuxen, kanske lika många idrottsskor för inomhusbruk och, ja, det är nog över 100 i alla fall. 

Vad vill jag säga med det här? Jag tror att både ni och jag förstår det orimliga i vårt sätt att leva. Om 10 miljarder människor ska ha 24 par skor var blir det 240 miljarder skor. Som ska tillverkas, användas och sedan slängas. Om ni tänker er ett sopberg med 240 miljarder skor för ett ögonblick – jag är ledsen, men jag får genast associationer till Auschwitz – så kanske det ändå kan vara en bild av vår tid. Vi är de 10 miljarderna med de 240 miljarderna skorna. Eller de två biljonerna, om man tar en livstidsförbrukning. Om jag är ett genomsnitt. 

När man tänker på klimatkrisen tänker man ofta på hur det samhälle vi lever i nu ska förändras. Man diskuterar tekniska innovationer som solpaneler, elbilar eller minikärnkraftverk, hur vi ska färdas med höghastighetståg eller elflyg, eller hur smart AI eller annan datorkraft ska kunna effektivisera vårt användande av olika saker. Ibland går man lite längre och pratar faktiskt om något som kräver ett ändrat beteende, till exempel en mer vegetarisk kosthållning, en cirkulär ekonomi eller ett mer kollektivt resande. Men redan där börjar man skygga lite, i alla fall om man är politiker, rädd för att väljarna skulle kunna uppfatta omställningen till ett mer hållbart sätt att leva som något som innebär att man måste avstå något. Och man diskuterar sällan eller aldrig själva pudelns kärna – vår konsumtion. Det är liksom svårt att vinna val på att säga att vi ska konsumera mindre. Och det är svårt att få en minskad konsumtion att framstå som något attraktivt som människor vill ha, som människor ser som något önskvärt, som människor längtar efter, som människor upplever som en viktig faktor för det allmännas bästa.

Låt oss först fastställa detta. Utan oljan skulle vi inte ha 24 par skor var. Att det är ett överflödssamhälle som bygger på ett energiöverflöd skapat av ett fossilberoende som har gett oss möjligheten till denna konsumtion är inte svårt att förstå. Det är det fossilsamhället som ger 24 par skor åt var och en. Om vi ska fortsätta att äga 24 par skor även i framtiden så måste vi hitta på en energikälla som är lika billig och lätthanterlig som oljan eller kanske till och med ännu billigare, eftersom vissa råvaror börjar ta slut. Vi  behöver på något sätt börja återanvända och återställa alla de råmaterial som vi gjort slut på under två och ett halvt århundraden av industrialism om vi ska fortsätta med samma hejdlösa konsumtion, och det återställandet kommer att kosta energi. Det är liksom ingen som har betalat städräkningarna än. Och det är inte bara peak oil vi står inför, det är peak fosfor och peak koppar och peak "you name it" som ligger inför oss. Och alternativet är att vi inte ska äga 24 par skor var, utan betydligt färre. 

Så här står vi nu med den kanske viktigaste och svåraste frågan för klimatomställningen. Hur ska politiker kunna få en omställning till ett samhälle med minskad konsumtion att framstå som attraktiv? För är det något vi som har växt upp och levt i en kapitalistisk ekonomi har lärt oss, så är det att framgång mäts i prylar. Eller kanske snarare så här, vi har lärt oss att bekvämlighet är skönt och att prylar ger oss bekvämlighet. Det är inte så att vi är övertygade om att framgång – eller för den delen lycka – mäts i prylar, vi tror ganska mycket på andra värden, men det är det vi har insett när vi har varit tvungna att vara krassa. Så när saker och ting förändras på ett drastiskt sätt, som när elpriser eller bensinpriser skenar, då reagerar vi ganska instinktivt i försvar för de tekniska system vi har byggt in oss i. Då faller ideologiska överväganden i försvar för ett fungerande vardagsliv. Och då behöver vi våra prylar.

Därför att trots allt är klimatförändringarna abstrakta, svårgreppbara och på något vis liksom avlägsna. De passar inte för vårt psyke. Vi gör vad vi kan för att hålla dem på avstånd. De är inte här och nu. Här och nu planerar vi våra semestrar, funderar på våra barns välbefinnande och psykiska hälsa, fixar med våra fritidssysselsättningar, målar om hus, renoverar, ordnar fester, går på gym, oroar oss för våra lån och vår ekonomi. Här och nu har vi gjort investeringar i hus och hem och båt och bil, och alla dessa prylar, alla dessa saker som vi har jobbat hårt för att kunna förverkliga, som kanske i hög grad kan betraktas som förverkligande av våra drömmar, de ingår i tekniska system som förutsätter ett billigt bensinpris eller ett fungerande konstgödsel eller att markanvändning kan användas till golfbanor. Och om dessa måste förändras för att rädda klimatet, om vi faktiskt måste börja leva annorlunda, då är det plötsligt en helt annan fråga. Då vill bli förvarnade i god tid och då ställer vi vissa krav.

Det är inte så att människor i gemen inte är beredda att ställa upp. Vi är beredda. Trots all desinformation, alla försök till relativisering av kunskaper eller propagandistiska försök att misstänkliggöra vetenskapen, så har det sjunkit in. Klimatet förändras. Massutdöende av djur och växter sker. Översvämningar, bränder, värmeböljor och orkaner är verkliga. Haven försuras. Själva levnadsbetingelserna håller på att förändras. Det är inte bara en klimatkris, det är en planetarisk kris.

Men vi ställer vissa villkor för att vara med på omställningståget. Dessa är framför allt två. För det första, människor har ett högt krav på rättvisa. Den förändring som ska ske måste ske på ett någorlunda rättvist sätt.  Och för det andra, människor vill förstå vart vi är på väg, hur visionen om ett framtida samhälle ser ut. Det måste bli tydligare vad det är vi vill åstadkomma.

Om vi börjar med den första frågan – rättvisan. För att komma åt vår syn på rättvisa bör vi nog börja i en grundläggande föreställning i vårt samhälle, nämligen meritokratin. Eller snarare föreställningen om meritokratin. Det moderna patriarkala, individualistiska, sekulära och kapitalistiska samhället, kort sagt vårt samhälle (fortsättningsvis PISK-samhället), bygger på en föreställning att människor når framgång därför att de förtjänar det. Det är en av grundsatserna i den modernistiska ideologin, från franska revolutionen till vår tid. Bara på det viset kan man förklara att trots att samhället är i grunden ojämlikt så är det ändå rättvist. Fråga vilken amerikansk politiker som helst om de tycker att Bezos, Musk eller Gates är värda sina biljoner och de kommer att svara att "they worked really hard for it", och därmed att det är motiverat att de ska tjäna sina pengar. Att det finns mängder av städerskor, lagerarbetare, jordbrukare och taxichaufförer som också arbetar stenhårt varje dag och ändå lever på existensminimum nämns inte i sammanhanget. 

Missförstå mig inte nu, jag använder inte dessa exempel för att vi ska bli upprörda över orättvisor här. Jag använder dem för att tydliggöra hur vi motiverar det ekonomiska system vi har, vilka de bakomliggande idéerna bakom våra föreställningar om rättvisa är. För grundläggande här är det andra värdet som franska revolutionen lyfte fram, inte rättvisan utan friheten. Alla hade vi frihet att göra samma sak som Bezos, Musk och Gates, det fanns en fri marknad, det förelåg en jämlik förutsättning, möjligheten var öppen för alla. Detta är ju förstås inte sant, det ideala tillståndet där alla människor har lika stora möjligheter till utbildning, sociala nätverk, rimliga uppväxtförhållanden uppstår ju aldrig, hur liberalt ett samhälle än är eller hur välfungerande välfärdens mekanismer än är organiserade. Men det är i den föreställningen vi lever. 

Är jag då värd 24 par skor? Det är klart jag är. Jag har arbetat riktigt hårt, jag har betalat min skatt, jag har utbildat mig och jag har tagit ansvar. Jag har haft frihet att välja och jag har valt att införskaffa 24 par skor och det är rättvist att jag äger dem. De är mina. Så går det förstås att se det. Men det går också att se det som att jag har råkat födas i ett rikt land i en familj som gav mig en någorlunda socialt trygg uppväxt och att jag sedan har följt spelreglerna (någorlunda) under politiskt bestämda omständigheter och att det ledde fram till mina 24 par skor. Det var bara så det var.

Är vi värda våra liv? Det är naturligtvis en omöjlig fråga att besvara. Men vad jag menar här är att vi med en viss envishet kommer att påstå och med bestämdhet hävda att vi är värda vår framgång. PISK-samhället vi lever i är på sätt och vis en tävling. Vi ägnar i väldigt hög grad våra liv åt att skapa privilegier åt oss själva och våra närmaste. Det är materiella privilegier men med det materiella följer också andra värden som upplevelser, utbildning, status och tillhörighet. Och det som styr våra åsikter och vårt handlande är i hög grad rädslan att förlora privilegier. Nästan varje politisk fråga handlar om detta, om att skydda privilegier  – kriminalitet, invandring, vård, skola. 

Så föreställ er nu att politiker går ut och påstår att vi drastiskt måste minska vår konsumtion för att vi ska komma tillrätta med klimatförändringarna. Det är inte så omställningspolitik har sett ut hittills. I stället har man riktat in sig på att skapa statushöjande dyra konsumtionsprylar som ändå ska visa på minskad koldioxidanvändning. Elbilar har varit dyra och sålts med argument om de enorma hästkraftsresurserna och accelerationsfarterna. Den ekologiska maten har varit dyr och exklusiv. Solpanelerna på huset har haft en hög investeringskostnad men gett status i grannskapet. Omställningen har skett inomskärs, inne i den idévärld vi är bekanta med.

Att påstå att vi drastiskt måste minska vår konsumtion är att brutalt ändra spelreglerna i våra liv. Det är som om någon plötsligt kom på att det skulle vara tillåtet att använda händerna i fotboll. Vi har lärt oss spelreglerna i vårt samhälle, och även om vi kanske inser att reglerna inte är så rättvisa som de utger sig för att vara, och även om vi ofta får agera både offer och bödel i spelet så som det spelas nu, så är det här vårt spel. Vi har inrättat oss enligt det här spelet. 

Vi kan också gissa att det är de mest privilegierade som kommer att motsätta sig förändringar mest. De gillar det här spelet eftersom de har varit framgångsrika i det här spelet. Och de sitter på mest makt eftersom de har mest ekonomiska resurser. De kommer inte tolka rättvisa som att alla har likartade förhållanden, utan de kommer att tolka rättvisa utifrån hur mycket var och en har att förlora.

Det är därför det är så viktigt att förklara hur en övergång till ett annat samhälle kan göras på ett rättvist sätt. Lösningen på det är enligt min mening en övergång till en ekonomi som bygger på PCA (personal carbon allowances). Om det skrev jag i mitt förra inlägg där ni kan läsa mer om hur det skulle kunna gå till (blogger.com/blog/post/edit/2654907726186228757/8407191129875431798), men kortfattat är min lösning också en lösning som börjar inom den idévärld vi är bekanta med, men där själva de nya reglerna kommer att förändra spelet över tid. Men det är en rättvis lösning.

Innan vi avslutar rättvisediskussionen måste vi konstatera att det är rättvisefrågan som sätter käppar i hjulet för de globala diskussionerna. Det är alltid någon annan som konsumerar mer koldioxid än en själv, det är alltid någon annan som inte tar ansvar, och det används som alibi för att försvara ett status quo. Låt oss här bara konstatera två saker. För det första, förutsättningarna är inte lika. Alla har inte samma tillgång till vattenkraft, solkraft eller vindkraft och en del tager vad de haver, nämligen kol. Alla har inte tillgång till samma redan etablerade infrastruktur. För det andra, att investera i infrastruktur som ska minska koldioxidanvändande på lång sikt kostar förbrukning av koldioxid på kort sikt. Jag lämnar den diskussionen här, jag vill bara göra en sidoanmärkning för att visa hur viktig rättvisan är för diskussionen.

Den andra absolut avgörande frågan för att få människor att gå med på en omställning är att vi förstår vart det är vi är på väg. Hur ser framtidsvisionen ut, vad innebär det fossilfria samhället? Miljörörelsen har varit ganska dålig på att beskriva det samhälle som ska komma efter omställningen. Det är inte så konstigt. Cirkulär ekonomi, second hand-butiker, kollektivt ägande av resurser, egenodlade grödor eller lokal ekonomi, som är saker som har nämnts i sammanhanget, är inget som riktigt framstår som sexigt vare sig för en uppväxande generation eller för en äldre. Det framtida samhället har nästan uteslutande beskrivits i termer av hur konsumtionen ska se ut. Men den har väldigt lite beskrivit hur produktionen ser ut. Produktionen har fortfarande underförståtts vara som den är i ett PISK-samhälle, en tävling. PISK-samhället fokuserar gärna på vad det ger oss, inte på vad det tar från oss. Det tar vår tid. Det tar vår gemenskap. PISK-samhället tänker att vi har en offentlig sfär i vilken vi tävlar om arbete, förmåner privilegier och sedan har vi en privat sfär där vi lever demokratiskt, humant och liberalt (hädanefter DHL-samhället). PISK-samhället vill gärna framstå som garanten för DHL-samhället. Det är genom att vi lever i PISK-samhället offentligt som vi kan garantera DHL-samhället privat. Det är förstås inte sant. DHL-samhället uppstår trots PISK-samhället, inte på grund av det. Den humana kraften hos människor, omsorgen, viljan att hjälpa, kärleken till nära och andra finns i alla samhällssystem och i de mest utsatta situationer.

Det vet PISK-samhället. Så därför exploateras vår rädsla. PISK-samhället ger oss inte en tillhörighet eller en gemenskap. Tvärtom skapar det konkurrens. I den konkurrensen utnyttjas vår rädsla till att skapa ett vi- och-dom av något slag för att ge oss en konstgjord tillhörighet. Det kan vara en region, ett fotbollslag, ett politiskt parti eller en nation. 

Det är här miljörörelsen har en fantastisk möjlighet som den inte utnyttjar. Det som skapar välstånd är människors arbete. Pengar och belöningar är det som motiverar arbete i vårt samhälle. Men det arbete vi gör är inte alltid avlönat. Det är inte svårt att få människor att arbeta och att ta ansvar. Vi gör det hela tiden. Privat, ideellt, i familjen, hushållet, när det behövs. Men det krav vi sätter på arbetet är att det kommer människor till godo, att det blir rättvist fördelat, att vi kan se resultatet, att ingen skor sig på oss om uttrycket tillåts. Det är i beskrivningen av arbetets gemenskap och en tillhörighet och mening med arbetet som en framtidsvision kan levereras.

Vi måste, för att använda de begrepp jag här har använt, låta DHL-samhället prägla inte bara den privata sfären utan också den offentliga. Carpe Diem-bilderna på sociala medier innehåller nästan alltid någon form av konsumtion, aldrig någon form av arbete. Det är dags att de börjar göra det.

Vi förstår världen utifrån vår nuvarande position. Det vi kallar idéer, eller mentalitet när idéerna har blivit mer etablerade, eller kultur när de har börjat bli så etablerade att de framstår som en grund för vårt sätt att leva, är föränderliga. De går att ändra på. Det är förstås både en källa till hopp och förtvivlan. Vi ser nyligen vunna humana värden som kvinnans jämlikhet, asylrätten och människors jämlikhet inför lagen oavsett ras, sexuell läggning eller liknande bli utsatta för enorma påverkanskampanjer och vi ser dem hamna i defensiva positioner. Men samtidigt måste detta faktum ses som ett hopp. Det går att ändra på människors sätt att tänka. En lösning på klimatkrisen måste börja i denna ända, att hitta en väg att förändra vårt sätt att konceptualisera världen till något som är mindre destruktivt än det som PISK-samhället skapar. 

Vi kan alltså här lista ett antal problem som måste lösas:

• Problemet med övergången från ett samhällssystem till ett annat. Under detta problem ligger en mängd andra problem som:
• Förändringen av religiösa eller idémässiga system och tänkesätt. Mentalitet.
• Förändringen av ekonomiska system.
• Förändringen av politiska system. 
• Problemet med hur det framtida samhället ska se ut och hur det ska kunna framstå som attraktivt.
• Kollektiva lösningar
• Lokala lösningar
• Globala lösningar
• Problemet med hur en övergång ska kunna ske globalt.
• Problemet med krig och maktfullkomliga människor som vill förstöra alla förändringar och som utnyttjar människors rädsla.
• Vi och dom
• Vapen
• the 1%

Jag har redan förbrukat kanske 100 par skor i mitt liv. Vart har de tagit vägen? Många gånger hör man att vi nu lever ungefär så att vi förbrukar fyra jordklot i stället för ett. Om jag skulle gå ner till en fjärdedel så många skor skulle det inte vara svårt för mig att välja. De här sex paren skulle jag spara.

En fjärdedel av skorna är lätt men vilken fjärdedel av bilen skulle jag spara? Det är då vi förstår att det är en omställning vi måste göra. Frågan måste göras om till vilken fjärdedel av de resor vi gör som vi fortfarande skulle göra. Frågan måste handla om hur vi flänger runt. Om hur vi har ordnat det för oss. I PISK-samhället handlar frågan om vår frihet, om bilen. Låt oss ta den som symbol. Ytterst handlar klimatkrisen och omställningen om hur man ska kunna övertyga människor att de inte behöver bilen – denna yttersta symbol för personlig frihet – därför att de har hittat andra värden som är större. Jag ser detta som en källa till hopp. Svårare än så är det inte.