Hit ramlar man nästan utan att man märker det.
Man går runt i en kvardröjande sommarkänsla, låter sig inte påverkas av ett tillfälligt regnväder eller en kall morgon. Det är som om allt i en undviker det obönhörliga faktumet att vi ska gå in i mörkret och kylan igen. En utflykt i naturen, en tur till havet eller svampskogen, en ljum vind mot pannan, ännu en öl på en uteservering. Allt tolkas försonande.
Man måste dö några gånger för att leva, finns det de som hävdar. Men likaväl är det väl så att vi för att leva måste glömma att vi är dödliga. Vår förmåga att glömma döden är fantastisk, och förmodligen en ren överlevnadsfaktor, för oss som har drabbats av den (som det hette i True Detective) genetiska defekten självreflektion. Ju bättre vi är på att glömma döden, desto bättre blir livet. Strategierna är både avancerade och diversifierade.
Någon har sagt att en bättre väderprognos än någon annan är att det ska bli samma väder i morgon som det är idag. Rent statistiskt är sannolikheten större än något annat. Det är lite så vi beter oss, vi dröjer kvar i det varande, blir avsiktligt lite efter när förändringen kommer. Den inneboende konservatismen i oss är en av våra dödsförnekande strategier.
Det klassiska exemplet är väl den där forskaren på 1800-talet som tyckte att det var omöjligt att trafiken skulle växa så mycket som det förutspåddes, eftersom det då skulle bli så mycket hästskit på gatorna att man inte skulle kunna komma fram. Det säger en del om hur svårt det är att lämna det gamla tänkandet.
Ungefär så beter sig världens politiker just nu inför flyktingströmmar och klimatförändringar. De är kvar i det förgångna, i hästskiten och sommaren. De vill överleva. Och just därför fattar de beslut som tycks leda åt helt motsatt håll.
Man går runt i en kvardröjande sommarkänsla, låter sig inte påverkas av ett tillfälligt regnväder eller en kall morgon. Det är som om allt i en undviker det obönhörliga faktumet att vi ska gå in i mörkret och kylan igen. En utflykt i naturen, en tur till havet eller svampskogen, en ljum vind mot pannan, ännu en öl på en uteservering. Allt tolkas försonande.
Man måste dö några gånger för att leva, finns det de som hävdar. Men likaväl är det väl så att vi för att leva måste glömma att vi är dödliga. Vår förmåga att glömma döden är fantastisk, och förmodligen en ren överlevnadsfaktor, för oss som har drabbats av den (som det hette i True Detective) genetiska defekten självreflektion. Ju bättre vi är på att glömma döden, desto bättre blir livet. Strategierna är både avancerade och diversifierade.
Någon har sagt att en bättre väderprognos än någon annan är att det ska bli samma väder i morgon som det är idag. Rent statistiskt är sannolikheten större än något annat. Det är lite så vi beter oss, vi dröjer kvar i det varande, blir avsiktligt lite efter när förändringen kommer. Den inneboende konservatismen i oss är en av våra dödsförnekande strategier.
Det klassiska exemplet är väl den där forskaren på 1800-talet som tyckte att det var omöjligt att trafiken skulle växa så mycket som det förutspåddes, eftersom det då skulle bli så mycket hästskit på gatorna att man inte skulle kunna komma fram. Det säger en del om hur svårt det är att lämna det gamla tänkandet.
Ungefär så beter sig världens politiker just nu inför flyktingströmmar och klimatförändringar. De är kvar i det förgångna, i hästskiten och sommaren. De vill överleva. Och just därför fattar de beslut som tycks leda åt helt motsatt håll.
