Filosofen på tronen ansluter till den allmänna fotbollshysterin. Medan världen går in i ett tillstånd av fantastisk eskapism funderar undertecknad på vilka spelare Aristoteles hade gillat.
För att vara en storartad fotbollsspelare hade Aristoteles krävt egenskaper som ledarskapsförmåga, moralisk rättrådighet, avsaknad av vilja att fuska sig till fördelar. De verkligt stora spelarna hade varit kämpar som inte viker ner sig, laglojala föredömen som hade väglett sina lagkamrater till stordåd. De hade inte klagat på domaren annat än när uppenbara orättvisor hade skett, de hade kunnat bära både framgång och nederlag på ett ödmjukt sätt.
Skulle vår egen Zlatan ha platsat? Han har förvisso en del av de egenskaper som krävs, ledarförmågan, viljan att försöka lyfta sina lagkamrater och liknande. Men han gnäller också ofta på dem, visar sitt missnöje och sätter sig själv framför laget. Men han har ändå ju längre karriären har gått närmat sig Aristoteles dygder, men är ännu inte där.
Med reservation för att alla spelare inte når upp till alla egenskaper formerar Filosofen på tronen följande drömelva:
Casillas
Thuram, Mellberg, Hyypiä, Maldini
Kuyt, Gerrard, Socrates, Zanetti
Forlan, van Basten
